Tillbaka slängda i tiden (Rollspel)

Någon rusade rakt på Ellen.
"Vafan, se dig för, ungj... Men herre Gud Ylva, det är ju DU!", sa Ellen medan hon gned sig i pannan. "På rymmen eller något? Ser nästan ut så."

-Jag är typ på rymmen. Måste måla en masa möbler till affären men orkade inte måla mer. Vet du föresten vad det här är för ställe? sa Ylva och sträckte fram handen för att hjälpa Ellen upp.

Ellen tog Ylvas hand och steg upp. Hon tvekade före hon svarade. Sedan sa hon:
"Jag har hittat en vän där bakom mig, du ser han i rustning med häst", viskade Ellen och pekade över sin axel med tummen. "Han är född här, sänk rösten..." Sedan började hon förklara.
"Vi har skickats tillbaka i tiden på något sätt. Året är 1775, det här är dåtidens England... Jag har träffat Jason här, men 'nu är jag förresten John Viper'", härmade Ellen Jasons röst, lite överdrivet.
"Har du pengar förresten? Jag och Chris tänkte ta oss en bit lamm på ett matställe", log Ellen.

"Det förklarar varför jag måste måla möbler hela dagarna" viskade Ylva till Ellen. "Varför har han bytt namn? Jag har 30 kr om det räcker."

Auroras rätt tränade öron vänder genast huvudet mot dörren när hon hör knackningen. Hon hör steg och någon ur tjänstefolket går antagligen och öppnar dörren.
"Jag undrar vem det kan vara." Tänker Aurora och ger Roxanne en blick. Hon vet säkert vem det är.

"Tror inte det... Chris, räcker 3,5 pund till någon matbit?", sa Ellen, bedrövad över knipan. Chris skakade på huvudet.
"Men om damerna vill, kan jag bjuda er båda två på brunch", flinade han.
"Chris, menar du allvar? Alltså... Jag och Ylva kan dela på en enda bit, sådan kris är det inte... Alltså... Åh Chris!" Ellen rusade fram till honom och slog armarna om honom. Annars skulle hon ha kysst honom, men han var för lång.
"Chris, hur gammal är du?", viskade Ellen plötsligt.
"17."
"14", log Ellen. "Nu går vi!" Hon släppte taget och gick fram till Ylva.

" Ni är ihop va?"frågade Ylva och tog Ellens hand och gick fram till matstället.
Chris betalade och gav dem var sin köttbitt.
"Tack Chris" sa Ylva glat och tog en tugga av köttet.

När dem kom fram till herrgården frågade Caroline om hon kunde ta en promenad, det fick hon.

Efter att ha gått ett tag så var hon framme i byn.
Hon förstod inte varför paret hade kallat sig för hennes föräldrar.
Det här var en jävligt lång dröm, om det nu är en dröm tänkte hon för sig själv.
Caroline gick in på en resturang.
Hon kunde plötsligt inte tro sina ögon, där satt Ellen och Ylva.

"Nää, inte på det sättet. Vi är vänner... Eller, jag har kysst honom och han har kysst mig, men vi är liksom sjukt bra vänner fast vi bara känt varandra i ungefär två tre timmar." De fick inga tallrikar eller bestick. Det var ett litet slags gatukök, men kocken var trevlig och maten var god, trots att den saknade sås eller marinad.
Chris satt mitt emot Ellen och Ylva. Han hade beställt en lite större köttbit än de fått. Ellen förstod, han kunde ju inte betala för två främmande tjejers mat hur som helst.
"Men så dumt är här ju inte", mumlade Ellen, främst till Ylva och såg ut över stan. Och plötsligt såg hon - Caroline!
"Caroline! Är du också här? Jag är så ledsen över att jag drev dig ut ur ledet! Det är mitt fel alltihop!", sa Ellen och kramade Caroline. "Ylva sitter också där borta tillsammans med min vän Chris", tillade hon och pekade glatt.

"Hej! just nu fattar jag ingenting. Är detta en dröm?"
Caroline gick glatt och satte sig, hon var glad att hon inte var själv i den här mardrömmen.
"Hej jag heter Caroline." sa hon till Chris.