Dragonfliers

((Jag vet inte vad jag ska skriva. ._.))

((oj.......))

Jag tittar på Ellen men skiter i henne ett tag. Om det här nu var sant, varför försökte jag inte? Men det kanske inte fanns tid till att tänka, det kanske bara var att agera nu.
Jag ser på när Ellen försvinner och när Alice hoppar upp på draken och försvinner i skyn. Jag vet inte ens att jag har gjort det förns jag sitter på draken redan. Jake flyger upp i luften och drar med mig i luften och den pinande kylan som slog mot mina rödblosiga kinnder.
Jag ser spänt framför. Jag känner mungiporna höjas och ett skratt tränger fram även fast jag inte vet varför. "hahah" skrattar jag och känner mig mer levande en någonsin förut.
Jag vet nu att jag är på riktigt, att det här var på riktigt, att jag inte sover. Verkligheten stod öga mot öga med mig nu och det var dags att ta emot förslaget och börja från början.

((hoppas det vart bra nudå! ))

((bra!! Hoppas att de andra också skriver snart ))

((NÅNTING >.< Protestera, lek tupp och spring mot trollen, hoppa upp på draken, börja störtgråta.. VAD SOM HELST))

Ellen förstod inte hur hon kunde vara tillbaka igen. Det verkade som om nästan ingen tid hade gått här. En massa blickar följde Ellen och viskade: "Varför satt hon där?" "Hon kanske är rädd för åska".
"Var är Simon, Sonya, Silver och Alice?", sa läraren plötsligt. Det blev tyst i klassen och alla såg sig om. De var spårlöst försvunna - bara Ellen visste var de var.

Jag ser igenom den fammande vinnden. Jag kännde hur det pirrade i magen men när trummorna slår till igen så känner jag med ens att jag var tillbaka där jag började. Jag vara bara lilla rädda Sonya inget mera. Men jag måste ju göra något så jag försöker leta reda på Alice och hennes drake här uppe i luften.

Ellen brydde sig som vanligt inte om att räcka upp handen.
"Jaa du, kanske blixten tog dem", suckade hon, som om det hade hänt förut. Några besvärade skratt kom ur klassen. Ellen undrade vad det var med dem. De brukade ju vara de som skrattade åt henne - de svikarna! Läraren försökte nonchalera henne, men han såg riktigt förvirrad och ängslig ut.
"Jag går till rektorns kontor nu", sa han frånvarande. "Anmäler deras frånvaro... O, mitt huvud... Gör ingenting... Eller vet ni vad, ni får sluta skolan nu." Med dessa ord gick han ut ur klassrummet, kliande sig i bakhuvudet.
Alla i klassen började jubla av glädje, och det blev stockning i klassens ytterdörr. Ellen gick nonchalant efter massan, med ryggen rak och raka ben för att se lång och majestätisk ut.
"Cee!", ropade hon och tittade på en mörk tjej med krulligt, svart hår uppsatt i en svans. Hon skrattade med tre av sina vänner.
"Ja?", sa hon tillbaka, utan att titta på henne. Hon fnissade med huvudet tätt tillsammans med de andra tjejerna - som Ellen inte ens visste namnet på.
"Hänger du med till mig? Klockan är fyra, du kan vara till sju", sa Ellen, lite förnärmad över att ingen av tjejerna ens tittade åt henne. När hon yttrat detta tittade alla fyra upp och deras glada leenden suddades snabbt ut. Cee's ansiktsdrag var spända. Hon öppnade munnen för att säga något till svars, när en av tjejerna - en liten, blond tjej med glada, blå ögon - utbrast med pipig röst:
"Dra åt Helvete!" Ellen vred snabbt på sin smidiga nacke och stirrade in i tjejens ögon, som plötsligt blev alldeles runda av skräck. Båda teg, och de andra tjejerna vågade inte säga något. Klassrummet var tömt på människor förutom de.
Ellens arm sköt snabbt fram, och smällde till den lilla tjejen på kinden. Hennes ögon spärrades upp av skräck när slaget kom, och sedan började hon gråta stilla.
"Milla!", utbrast en lång, äldre tjej och sprang fram till tjejen. De liknade varandra, och det slog Ellen att de var kusiner - Milla och Dorothy Paul. Ellen betraktade dramat en sekund, och vände sig sedan med sitt vinnande leende mot Cee.
"Nå, hur blir det?" Ellens mod sjönk lite när hon hastigt noterade att Cee's käke var hårt spänd.
"Glöm det", sa hon lågt. Ellen höjde ögonbrynen och log ett leende som skulle föreställa roande, medan hennes inre var hårt osäkert. Hon gick långsamt ut genom dörren, medveten om Cee's vreda blick fastskruvad i hennes ryggtavla.
"Bitch!", skrek Cee bakom henne. Men det kändes som så långt, långt, borta...

((LÅNGT O_O))

Jag sitter där uppe på ryggen då plötsligt en återblick farigenom i huvudet, eller snarare något som inte har hänt utan som händer. "Ellen blir nobbad av sin kommpis, hon blir dissad totalt och blir kallad bitch. " Jag vet med ens att det här inte var vanligt för någon som hon och desutom inte för mig, att se något som inte en har hänt....

(( ^ Haha, har du möjligen läst Cirkeln? ))

Ellens skoter stod parkerad strax utanför skolhuset. Ett antal killar från trean stod och poserade med sina motorcyklar medan Ellen svingade sig upp på skotern. De kände henne inte, åtta som hon var (PATETISKT), men de visste att busvissla och ropa efter henne.
Ellen hörde dem inte, hon var försjunken i tankar. Hon var nobbad av en av hennes bästa vänner som hon hade umgåtts med sen lågstadiet. Hon själv hade flytt från kriget - där borta - i Drakryttarnas.. Rike - där Silver, Simon, Alice och Sonya just nu riskerade livet. Ellens huvud målade upp en dramatisk bild av drakarna och de andra mot en grå himmel med oroväckande moln i fjärran, medan spjuten och pilarna flög runt omkring dem. Samtidigt kunde Ellen sitta hemma och nörda Facebook.
Ellen fick en känsla hon inte haft sen femman.
Samvetskval.

(Wait, vad händer? :3)

((Alice och Sonya flyger på sina drakar och Ellen har på nåt sätt kommit tillbaka till deras värld ^^ ))