Det sista året på Hogwarts =D

Lunchen var tråkig att äta ensam, och det var jobbigt att höra de andras viskningar. Vissa var helt fel antaganden, men jag ville inte göra något väsen av mig så jag sa aldrig någonting.
Jag fiskade upp mitt schema ur väskan och såg att nästa lektion skulle vara Örtlära tillsammans med Slytherin. Det var nog första gången under hela min Hogwartsvistelse som jag blev glad över det.
Med beslutsamma steg började jag gå ut från Stora salen, men precis innan jag skulle passera dörrarna slängde jag en blick åt Slytherinbordet. Alex satt med ryggen mot utgången så jag såg inte hennes ansiktsuttryck, men de som satt runt henne log och pratade glatt.
"Tur att hon har kommit in i ett gäng redan" tänkte jag och drog en liten suck.

Jag såg på Zabini och log "Vilken lektion har vi?, jag har ju inte fått vårt shemma ännu." han drog upp väskan och kollade. "Örtlära med Hufflarna." fnös han och tänkte säga något nedvärderande men jag bara höjde hotfullt på ögonbrynen och han tystnade tvärt.
Skulle jag vara Bellatrix dotter skulle jag utnyttja det med. Jag ställde mig upp och hela Slytheringänget följde efter mig. Men jag kom ihåg Dracos ord, de flesta i Slytherin är bra och hyggliga människor. Men lita inte på Pansy, hon vänder kappan efter vinden.
Jag ser Gemma framför oss, gående ensam. Jag är glad att vi har lektioner tillsammans.
"Gemma vänta." skriker jag och gänget följer efter mig. "Renblodig?" frågar Pansy med höjda ögonbryn mot Gemma.
"Självklart är hon det." säger jag lätt och tar Gemmas hande och vi går alla gemensamt ner till örtläran.

Jag hade hört Alex's rop och stannat upp. Bakom mig såg jag först bara en stor grupp elever komma emot mig med gröna detaljer på sina klädnader, och kände mig jagad. Men sen såg jag Alex längst fram och lugnade ner mig.
Plötsligt fann jag mig gåendes hand i hand med Alex och de andra Slytherineleverna i en klunga omkring oss. Det var en väldigt märklig känsla.
Jag hade inte direkt varid rädd för dem förut, men jag kunde ju inte direkt säga att jag såg upp till dem. För det mesta hade jag hållit mig ur vägen. Jag kände mig så malplacerad just nu, men ändå på rätt plats. Just eftersom Alex var vid min sida.
Jag kunde inte bestämma mig om det kändes bra eller dåligt, men jag antog att om jag skulle kunna umgås med Alex, så fick det väl bli såhär..

Jag ler mot Gemma men slutar när vi kommer fram till växthusen. Hela Hufflepuffligan står där och de ser inte glada ut. De ser rent av modlystna ut och alla blickar vrids mot mig.

Jag märker först att Alex har stannat när det rycker till i min arm, eftersom jag fortsatte att gå. Jag hade inte tittat framåt heller då jag hade haft min uppmärksamhet på en tjej till vänster om mig som hade frågat mig några frågor. Känslan att bli tilltalad av en Slytherin som en likasinnad var svår att beskriva.
Men när vi stannade till tittade jag först oförstående på Alex som nu såg lite tveksam ut. Därefter följde jag hennes blick framåt och fick se mina elevhemskamrater. De såg inte trevliga ut precis.
Det var nästan samma känsla i magen att se dem framför mig som det förut hade varit att gå emot en klunga Slytherinelever. Hur kunde rollerna ha bytt om så hastigt?
Jag hade ju faktiskt varit rätt sur på de andra Hufflepuffarna då de snackade så mycket skit om Alex. Och den lilla biten som jag hade gått med Slytheringängen hade fått mig att ändra åsikt om dem... i alla fall några.

Dörren öppnades av Sprout och gör slut på det tysta. bittra slaget mellan de båda elevhemmen. Jag suckar ut av lättnad och ställer mig mid ett av borden och ser tomt på Sproute medan hon pratar om dagens uppgift. Nu hatar tre av fyra elevhem mig, förr hade det vart tvärt om. Tänkte jag lite vemodigt och ser ner i min mandragoraplanta som vi ska omplantera. Allt för att träna inför FUTT examen.

Jag ställer mig brevid Alex för att jobba med henne.
- Jag får ta till vara på tillfällena nu när vi inte har alla lektioner tillsammans, log jag emot henne.
En del av Hufflepuffeleverna slängde förstulna blickar på oss, men de som jag hann möta med blicken fick en iskall tillbaka.
Jag kände verkligen nu att det absolut inte spelade någon roll vilket elevhem Alex tillhörde. Jag tyckte om henne lika mycket ändå. Visst var det trist att vi inte kunde spendera tid tillsammans i uppehållsrummet till sent på kvällarna, men det fick gå ändå.

Jag log mot Gemma och tog tag i mandragoran. "Glöm inte öronskydden, Alex och Gemma." sa Zabini och ryckte åt sig ett par svarta och satte på oss. "Tack, Zabini" log jag glatt och drog upp mandragoran och synade den. Den var fortfarande liten men man kunde urskilja blämmorna som skulle komma, mandragoran skulle snart komma in i puberteten. Jag pekande menande åt ett par krukor, drakspillning och jord och nickade åt Gemma att hon skulle ta fram det så vi kunde plantera mandragoran.

Även om Blaise hade satt på oss öronskydden så höll jag dem hårt emot öronen när Alex drog upp växten från sin nuvarande kruka. Ändå kunde jag höra det isande skriket som kunde vara dödligt. Jag hatade Mandragoror! De skrek och skrek och kunde bitas om man inte aktade sig.
Jag följde Alex's teckenkommandon och hämtade en kruka som jag fyllde med jord och drakspillning. Därefter gjorde jag ett hål så att Madragoran skulle kunna stoppas ner där.

Jag stoppar ner mandragoran i jorden och bäddar vant in den i jord så den får det varmt och skönt. Vi fortsätter tills alla mandragoror är planterade och vi tar av oss hörselskydden då Sprout vill få vår uppmärksahet. "Är det någon som kan berätta något om mandragoran?" säger hon och ler och jag räcker upp handen.
"Mandragora eller alrunerot, kan framställa ett elexir som kan göra det som förstenats väks till liv. Som andra året när vi gick, då vi hade baselisken här." ler jag och fortsätter. "Men skriket kan vara dödligt för den som hör det, men de här kan bara nocka en i flera timmar." säger jag och gör en gest mot plantorna.
"Mycket bra 10 poäng till Huff....nej, Slytherin." säger Sprout och hufflarna ser ännu mer sura ut men Slytherinnarna är glada.