We are left, they disappeared. (Rollspel)

((Jag måste logga ut :''''''(, men ni får rolla på så mycket ni vill ))

Who is Nathan? :O
(Blev lite fail där xD)
Vet vem det är nu

(Haha okej xD vad bra, då kan vi fortsätta)

Klassen gick in i ett dunkelt rum. Det var fult och det hade inga möbler. Nemi ställde sin väska i hörnet och packade upp sin sovsäck för att göra sig i ordning för natten. Resten av klassen gjorde samma sak och snart hördes gäspande och viskande. Nemi la sig bara i sovsäcken och stirradeupp i det fula taket.

Simon rör sig sakta in i det dunkla rummet. Det är smått skrämmande enligt honom, men han tänker nog inte riktigt bry sig. Han lade sig ned i ett hörn med sin sovsäck och inväntade sömnen.

Nikki la sig i ett hörn i sovsäcken, han hade inte lust att prata med dem andra. Han hade ingen lust att prata med dem andra, han dolde armarna och kröp ihop till en boll och tänkte som varje natt på sin mor, han saknade henne något enormt och fick verkligen tvinga sig själv att inte börja gråta. Han hörde de andra somna och vågade tillslut låta tårarna rinna

Nemi stirrade upp i taket. Hon spände öronen och lyssnade på ljuden runt omkring henne. Någon snarkade lätt medan den dreglade, hon hörde hur träden svajade i vinden och hörde golvet knarra när någon vred sig i sömnen. Och mitt i allt det där hörde hon hur någon grät tyst. Hon vände huvudet mot det hållet och såg en kille som kröp ihop och snyftade lågt. Nemi var säger på att han hette något med Nikki.

Nikki drog handen längs ärren och visste att hans mor skulle blivit besviken på honom men han kunde inte rå för det. Han torkade tårarna som snart ersattes av nya. Han ville ha Eclipse bredvid sig, hunden fick honom alltid glad. Han önskade att han bodde närmare Nathan så de kunde ses oftare. Klart de sms:ade men Nikki kunde bara vara sig själv när han var med Nathan, hans "vänner" i klassen kände honom inte egentligen alls

Thomas ligger orörlig i sin svarta sovsäck som nästan är för liten för honom. HAn stirrar upp i taket som på vissa ställen är fulla med spindelnät.
Thomas suckar och vänder sig om så att han ligger på sidan och börjar istället tänka igenom en bra fotbolls-statistik. Det är ju alltid bra att ha någon plan om hur man kan göra i ett svårt läge på matchplanen. Tom sluter ögonen och hoppas innerligt att dom kan ta sig härifrån imorgon. Något mirakel som gör så att bussen startar så att han och hans klasskamrater kommer fram till det där stället som har allting. Han har snart hamnat i en drömlös sömn där han ligger mot en vägg nedanför ett lite sprucket fönster.

Simon hör den tysta gråten. Men han lägger sig inte gärna i andras affärer. Det kanske är därför han inte har några vänner i klassen. Simon suckar djupt innan han lägger sig ned och somnar.