Någon som vill rolla Hungerspelen?

Hon log mot honom när han föll i sömn. Om igen förundrades hon över hur liten och försvarslös han verkade när han som. Dragen slätades ut och han såg mer ut som den som han förmodligen var. Han kunde inte ha haft det lätt i sitt liv, hon strök honom över kinden och väntar på att köttet skulle bli klart. Hon var själv tött och hade huvudvärk. Men hon ignorerade det, nu skulle han sova och hon vakta. När köttet är klart vaknar Mars och hon delar på köttet och ger honom den ena, innan hon sätter sig vid honom. Köttet var otroligt gott, och hon märkte hur utsvullten hon var.

Det var länge sedan de ätit varm kött, för i sin försiktighet att inte bli upptäckta hade de inte tänt en eld på flera dagar. Mars åt snabbt upp ekorren och längtade efter mer: det var som om maten hade gjort honom hungrigare.
Regnet hade slutat, men mörka moln hängde ännu över arenan. Åskan mullrade till då och då, och blixtar lyste upp den hotande skogen.
"Om vi inte rör på oss snart kommer spelledarna att köra ihop oss med de andra", sade Mars och tänkte på sin distriktspartner. De skulle snart träffas i en sista kamp, där inga gamla minnen längre spelade någon roll.
Känslan Mars haft då han först såg tempelruinen kom tillbaka, känslan över att det sista slaget skulle kämpas där. Vad mer kunde vara dramatiskt: en mörk himmel och en gammal ruin? Det skulle verkligen bli oförglömligt.

Vicinia nickade nu rädd. Det var karriärister hon skulle möta, två hänsynslösa karriärister som hela sitt liv var tränadför det här. De skulle inte ge henne en smärtfri död inte. Tara var säkert mer än förbannad att hon hade tagit Mars ifrån henne. Eller snarare att han valt henne istället för Tara. Och Mars sen då? Han var blind...hur stora var chanserna att de skulle klara det här? Båda skulle inte komma levande ur det här, men skulle någon av dem göra det? "Ja, det är väll bäst så, det är väll till ruinen vi ska?" säger hon så lungt hon förmår.

Mars nickade och reste sig. Det var inte någon idé att bära med sig ryggsäckarna, så han lämnade sin där den låg, tillsammans med alla andra vapen förutom den dubbeleggade.
"Ta min hand", sade han slutligen och sträckte ut den mot det hållet där han hörde Vicinia andas. Mars hade ingen aning om åt vilket håll ruinen var, så Vicinia skulle få visa vägen.
Medan de gick tänkte han på Tara och undrade om hon tänkte på honom. Visst hade hon blivit arg, rasande över att han var med Vicinia. Innan spelen hade Mars legat med henne, men inget av det hade någon skillnad längre.

Vicinia drog på sig kogret och bågen, förutom den hade hon sina knivar och silverkniven, hon var fortfarande förundrad över den. Hon tar sin iskalla hand i Mars, ett tecken på att hon var rädd eller snarare nervös. Hon leder honom genom de nedbrända delarna av den förut så vackra djungeln och hon tycker Mars steg ekar om dem. Hon förundras över att karriäristerna inte lär sig att gå ljudlöst i skogen, de mer klampar fram. Hon själv tog sig fram tyst och smidigt, även om hon nu förstod att Mars inte kunde göra det på grund utav blindheten.
Snart är de framme och hon drar ner dem bakom en stor sten där hon har fri sikt över ruinen. Än var de inte där, inte vad hon kunde se i alla fall.

De nådde fram till ruinen och Mars hukade sig ner intill Vicinia. Ingen annan var där än, men det var något annat som fick Mars att vända på huvudet, som om han kunde se något.
"Luktar du det där?" Frågade han. Det var rök. Spelledarna höll på att jaga de andra till ruinerna. Mars kände att de var säkra där de var, men han tog ett bättre grepp om sitt vapen.
Mars hörde ett lätt brus och insåg att de var nära den udnerjordiska forsen, och insikten fick minnena att skölja över honom: besten som skadat Vicinia, natten som följde... Ett för alla andra oförklarligt leende spred sig på hans läppar och Mars väntade avspänt, som om det här bara var en till träning i huvudstaden.

Vicinia nickade och såg åt det håll lukten kom från. "De är nog snart här." säger hon lågt och granskar himelen. Det mörknade allt kraftigare och blixtrar for över skyn. En perfekt sista scen för publiken, det sista avgörande slaget. Hon ser mot klipphyllan där de spenderade sina första nätter och ler åt minnet. Att träffa Mars, även för denna korta stund gjorde hela spelen värd att vara i. Hon ser på honom och undrar vad han ler åt. Men hon hinner knappt undra då hon ser Tara och killen från 4an springa klumpigt och mer eller mindre panikartat ut ur skogen på andra sidan av den stora öppna ytan framför ruinen. "De är här." säger hon lågt och ger sen Mars en lång kyss. "Adjö då" säger hon sen och gör sig beredd bakom stenen.

[OMFG, hur ska det här sluta :s xD]

Mars drog Vicinia så nära sig själv han kunde, medveten om att det här kunde vara den sista gången han fick hålla om henne. Då de drog sig loss från varandra trängde Mars undan allt annat ur medvetandet.
Mars började klättra ner mot ett av de stenbelagda ytorna som antagligen varit ett torg. Stora stenblock låg runt kanterna, men från deras tid där var Mars säker på att det inte fanns något att snubbla över på marken.
Han ställde sig redo med det dubbeleggade svärdet framför sig. Han kunde höra de två närma sig, deras flämtande andhämtning och stegen, som saktade av då de insåg att elden inte längre jagade dem.

( Jadu xD jag tycker det är så tråkigt om de dör^^ vill rolla mer med dem ;P )

Vicinia klättrade efter Mars och höll bågen redo då hon var nere på marken. Framför det stod Tara, skräckinjagande som alltid. Men med håret avbränt och ett otäckt sår över armen. Killen har en skadad axel men verkar förövrigt vara i toppform. Ett segervisst leende spreds över deras läppar då de får se Mars skadade ansikte och innser att han är blind.
Självsäkert sträcker på sig, det syntes att de redan hade kammat hem segern. Vicinia ger de bara en blick, inget hot från hennes sida. "Tråkigt med dina ögon." flinar Tara mot Mars.

(Just det (; vad ska vi göra?!)

Mars hörde dem närma sig, sedan stanna några meter ifrån. Han kunde nästan känna spänningen som strömmade ur publiken, se hur åskådarna höll sin andning. Taras ord fick honom att flina, på sitt familjära, retsamma sett.
"Tråkigt med din död. Eller nej, inte egentligen." De första orden dröp av sarkasm, det sista kom mer ut som ett morrande.