2026

Leonora ser efter flickan och ormen, men gör ingen annsats till att varken säga något eller att flytta på sig. Ormen slingrar förbi och hon tror att de har lämnat avdelningen då hon hör ormen väsa. Inte för att hon förstår vad den säger men hon gillar inte dess tonfall och hon känner på sig att det är något med Nyx. Långsamt reser hon sig upp, slår igen boken om förbannelser och stoppar den under armen, hon tar sin väska och letar efter Nyx. Hon ser henne och mitt emot står flickan med ormen.
Hon höjer frågande ögonbrynet år Nyx som bara skakar på huvudet, hon verkar vara nyfiken på de andra två.

"Tyst." Väser Antonia till Viper som genast tystnar. "Inte värt det, sötnosen." Fortsätter hon självklart menat mot sin orm. Hon betraktar ormen någon sekund till innan hon fortsätter med det hon skulle göra och börjar gå mot utgången, en flicka står där. Känner hon inte igen henne? Antagligen.

Nyx klarröda gastalt slingrar sig upp på henne och slingrar sig runt hennes arm. Leonora tittar förvånat på henne, kom det människor brukade Nyx helst vilja vara i hennes skolväska. Leonora betraktar flickan, Slytherin och hennes egen årskurs det vet hon, men namn? Nja, det minns hon inte, böcker är ett mycket bättre sällskap en människor, därför lägger hon inte tid på sådant som att lära sig namn. Hon ser boken i flickans hand, den hade hon läst förr. Fast trolldryck intresserade inte henne särskilt.
"Är det medfött eller har du lärt dig det själv?" säger hon undrande och syftar på ormspråket.

"Jag har lärt mig det." Svarar Antonia som förstår vad hon menat. Antonia ser på den klarröda ormen. Hon är inte riktigt en sådan man ser med starka färger. Inte ens på hennes mors bästa väns bröllop hade hon starka färger. Hon hade på sig begravningskläder. "Vad heter din orm?" Frågar hon.

Leonora nickar "Har försökt jag med, men har väll inte haft intresset, vet ju ändå vad hon vill." säger hon och nickar mot sin orm och ser sedan på hennes stora orm. "Hon heter Nyx, du vet som nattens gudinna i Grekiska mytologin." säger Leonora menade och fortsätter "Din orm då? och vad gheter du själv?" säger Leonora undrande och tar bort trollstaven från bakom örat där den har vart tills nu och släcker den innan hon stoppar den i bakfickan.

"Jag heter Antonia Winston." Svarar Antonia, undrar kort över om hon borde oroa sig för Vipers reaktion, innan hon bestämmer sig för att hon kan stoppa det om det händer. "Han heter Viper." Fortsätter hon och väser på ormspråk: 'Stopp' innan ormen hinner slingra sig ned och skada någon.

"Och du gillar trolldryck?" säger Leonora lätt och nickar åt boken och ser sedan på ormen och höjer ögonbrynet åt han. "Det är oartigt att skada någon, innan man lär känna personen." säger hon på vanligt språk eftersom hon förstod vad ormen tänkte göra. Nyx slingrar sig över till Axeln och ser på Viper näst intill nyfiket.

"Jag tycker att det är fascinerande med hur många man kan skada genom att blanda ihop saker korrekt." Säger Antonia lätt. "Sedan är det ungefär en självförsvarsmanöver han lärt sig." Konstaterar hon.

"Ja, visst är det." svarar Leonora utan den minsta förvåning. "Fast jag föredrar dock, förtrållningar, förhäxningar och förbannelser." ler hon och nickar mot ormen. "Jo, ja kan förstå det. Det är ju bra att han kan det." konstaterar hon lätt.

Antonia håller med. Fast enligt henne är det lättare att gömma en trolldryck än en förtrollning eller en förbannelse. Trots det ska hon ta död på sin mor med förbannelser. Det ska hon göra.
"Det finns delade meningar om det." Säger hon som svar på det sista tjejen sagt. "Får man fråga vad du heter?" Frågar Antonia.