Sagan om ringen roll

Belarith red fram till Tamara och ber henne om förlåtelse "jag ska hela det..." hon svajar till och ramlar ihop på marken med en pil i benet.
Hon biter ihop och drar ut pilen men kan inte undslippa att ge ifrån sig en liten flämtning av smärta hon försöker stöda på benet men ramlar ihop igen.
"Bågskyttar" skriker hon av sina lungors fulla kraft medan hon mödosamt tar fram sin pilbåge och i nästa ögonblick faller tre orcher ner från ett krön och utmärker med det skyttarnas plats.

Fairna ser på de två som är sårade och det skulle gagna henne om de avled men om de gjorde det skulle det se lite väl misstänksamt om hon inte gjorde något. Hon spände bågen igen och sköt snabbt en salva mot männen på krönet och ser på de två kvinnorna som är sårade och hon inser att något måste göras och hon rider mot dem och drar upp den som inte verkade kunna stå bakom sig och tar tag i tyglarna på den sårade ryttarens häst och ryttaren som hon hade bakom sig och red bakom en klippa.
"stanna här" sa hon bestämt och hjälpte kvinnan av och vände sedan Dragor lätt och han reagerade med en gång och hon sköt iväg fler pilar

Tamara biter sig i läppen när hon lämnas med den eländiga alven som sköt henne i axlen. Vad tusan var det för en alv som inte kunde sikta med sin egen båge? Hon svingar sig av hästen och biter sig i läppen för att inte skrika av smärta när hon kommer åt den skadade armen, där såret i axeln nu blöder ymnigt. Hon kastar en blick på alven, men säger inget utan går till sidan av klippan för att se hur det går för de andra.

Nerwen rider på Eyna till belarith och människan.
"Hur mår ni?" undrar hon och tittar på de båda.

Fairna var lättad över att de inte siktade på henne, inte nära i alla fall. Hon var särskilt lättad då hon var ganska ensam med bågskyttarna och hon sköt iväg fler salvor och Orcherna såg på henne innan de vände och de verkade ha förstått att de inte skulle kunna träffa någon annan än henne. Hon var lättad över att hon var på Saurons sida. hon sänkte bågen men spände inte av den när hon red bort till de andra. och såg på dem men sa inget utan bara klapapde Dragor

Tamara ser de sista Orcherna försvinna och sjunker ner, lutad mot klippväggen. Hon tar sig för axeln och hon grimacerar när handen färgas röd av blod. Hon förstår fortfarande inte hur en alv kan vara så idiotisk och klumpig och skjuta en av sina egna i axeln.

Nerwen svingar sig av Eyna, som lungt står kvar. Hon går fram till människan. "Låt mig se" säger hon flyttar på hennes hand.

Tamara ser på alvdrottningen och nickar när hon granskar hennes sår. "Kan du hela det?" frågar hon och grimaschrar när hon rör axeln.

Fairna satt kvar på Dragor, där hon kände sig tryggast och hon kunde ändå inte göra någon nytta på marken. hennes helningskrafter räckte bara till mindre sår och det här var inte ett litet sår. Dragor gav henne en blick och hon höjde ett ögonbryn, Dragor verkade säga att det var klantigt gjort och hon nickade åt hästen men sa inget. hon förde ofta en dialog med sin häst och det var enklast så. Hon väntade på att de skulle bli klara

"Jag tror det" säger Nerwen. Hon granskar det. Hon reser sig snabbt och går till sin väska som hänger i sadeln. Snabbt gräver hon fram några speciella löv och går tillbaka till henne. "Det här kan svida lite" säger hon och krossar löven i såret.