Ofelia och Johanna [SV]

Hi there! Här kommer en ny del! Hoppas att ni gillar den! Peace!

OFELIA

Tiden Draco var borta från slottet var Ofelia rastlös, och kunde inte hålla tankarna borta från det. I början gick hon mest runt i korridorerna. Då och då försökte Johanna och Cedric prata med henne, men Ofelias tankar var alltid på annat håll. Detta märkte Johanna och Cedric, och till slut gav de upp de meningslösa samtalen, och Ofelia hittade på andra sysselsättningar. Hon kunde bara inte förmå sig vara social, och ville bara ha något att göra som avledde hennes tankar. För att få utlopp till sin rastlöshet spenderade hon mycket tid i biblioteket, och tränade quidditch när biblioteket inte var öppet.

En morgon var Ofelia på väg ut genom stora porten, fullt quididtchutrustad. Men just som hon gick genom hallen stoppade professor McGonagall henne.
"Ska ni ut och träna quidditch nu, miss Snape?" frågade hon förvånat.
"Ja, det hade jag tänkt." svarade hon.
"I det här vädret? Är ni helt från vettet?"
Ofelia suckade, ville bara ut och träna. "Ja. Jag vet att det inte är rätt årstid, men jag tränar ändå." McGonagall såg ett tag på henne.
"Det är snöstorm ute, miss! Jag kan inte tillåta er flyga i dessa omständigheter. Gå tillbaka in nu." Ofelia suckade, men lydde sedan.

"Argh! Vad ska jag göra nu då? Biblioteket har inte öppet så här tidigt... jag får väl gå och se hur det går för Cedric och Johanna." tänkte hon, och gick upp och bytte om.
Hon öppnade försiktigt dörren till rummet där Cedric satt. Johanna var också där. Cedric verkade ha tagit en paus, så hon passade på att fråga om det hänt något nytt, men Cedric skakade bara på huvudet. De satt tysta ett tag. Ofelia visste att de andra nog ville ha en förklaring på hennes konstiga beteende, men hon visste att det förmodligen skulle låta helt rubbat, så hon lät bli. Plötsligt ryckte Cedric till.
"Vad är det?" frågade Ofelia och Johanna oroat i mun på varann. Han hyssjade dem bara, sedan sa han: "Det bröts. Någon måste ha upptäckt halsbandet och förstört det." För andra gången på en vecka rämnade marken under Ofelia. Vad hade hänt? Hade buggningen blivit upptäckt? Vad hade hänt med Draco? tankarna snurrade.
"Vi måste berätta för Dumbledore" Johanna var den första att ta till orda, och mot Dumbledores kontor bar det iväg.
Dörren öppnades innan de ens hunnit knacka. Han måste ha hört dem när de sprang upp för trappan. "Vad har hänt?" frågade han allvarligt när de rusat fram till skrivbordet. Cedric, som varit smart nog att ta med sig papprena med de senaste anteckningarna, berättade vad som hänt, och vad som sagts innan. Dumbledore satt tyst i några minuter och begrundade vad Cedric sagt.
"Låt mig se papprena, tack" sa Dumbledore sen. Som svar på deras frågande blickar sa Dumbledore:
"Det finns en möjlighet att han meddelat oss vad som skulle hända, kodat sina meningar. Låt mig undersöka texten, så återkommer jag. Medans kan ni meddela professor McGonagall att hon ska kontakta medlemmarna. Tack" De tre var kloka nog att inte fråga något om vilka medlemmarna var, och gjorde som de blivit ombedda. De letade snabbt upp professor McGonagall och framförde meddelandet. Hon verkade veta precis vad Dumbledore menat och skyndade iväg mot sitt konor.

När de uppfyllt sitt uppdrag stannade Johanna, Cedric och Ofelia kvar i korridoren och pustade ut lite efter allt springande. De stod lutade mot väggen ett tag, Johanna och Cedric mittemot Ofelia.
"Jag vet inte hur ni känner, men jag tycker det är så fruktansvärt irriterande att inte kunna göra något mer för att hjälpa dem." Ofelia behövde bara få det ur sig. Johanna och Cedric tittade förvånat upp. Det var ganska längesen Ofelia sagt något annat än enstaviga meningar till dem, så de blev ganska förvånade när hon helt plötsligt uttalade sina känslor. De såg förvånat på henne några sekunder, men sedan instämde dem, självklart. Men Johanna hade stannat mitt i sitt medhållande. "Vad är det Johanna?" undrade Ofelia oroligt. Cedric såg också på Johanna nu. Hon fortsatte inte sin mening, och tittade förbi Ofelia, ut genom fönstret brevid med en fundersam blick och rynkad panna. "Titta" sade hon och pekade mot fönstret. Ofelia vände sig om och sökte med blicken över det vita snölandskapet utanför. Jo, det rörde sig något på vägen, upp mot slottet.
En droska.

men herregud nu blir det spännande :O vill höra resten såååå hiimla bra asså dani

Haha tack förlåt för att jag varit seg :$

Hi guys! It's been a while. Sorry. Men visst är det kul att Mugglis fortsätter att utvecklas? Det tycker iallafall jag! Hoppas ni gillar denna delen!


JOHANNA

Det var en droska. EN DROSKA. Johanna väntade inte på de andra när hon sprang ut, hon bara sprang. Efter quidditchens hårda träningar var hennes ben starka och långa. Hon sprang allt vad hon kunde och Ofelia och Cedric som knappt hunnit reagera innan hon var tio meter bort var långt bakom. Hon knuffade upp porten, sprang ut i snölandskapet, bort till grinden, ut, och stannade framför droskan med ett leende. Draco var hemma! Droskan som var påväg rätt mot henne verkade däremot inte sakta ner. Den fortsatte rakt fram mot henne och stannade sedan på en hårnåls avstånd.
"Hej DRACO!" ropade Johanna glatt när dörren till den mörka droskan öppnades. Hon förväntade sig hans glada ansikte lysas upp och hon förväntade sig se hans ansikte vackert som alltid. Men hon hade fel. Dörren hade knappt öppnats förrän starka armar tog tag i henne, drog in henne och stängde dörren. Droskan körde snabbt iväg.

Det var alldeles mörkt i inuti och Johanna var mycket rädd, men hon skrek inte. Det skulle inte hjälpa.
"Hallå?" sa hon därför.
"Ja" viskade en hes röst.
Johanna frågade vem personen var.
"David Snape."
Johanna drog efter andan.
"Är du släkt med Ofelia."
"Ja, hon är min lillasyster. Har nåt hänt henne?"
"Nej." svarade Johanna tyst. Inte på utsidan iallafall. "Är det någon annan här än du och jag?" fortsatte hon istället.
"Nej, Lucius Malfoy, som drog in dig, sitter nog framme i droskan så vi är helt ensamma här. Vadårå?"
"Vänta." Johanna fiskade upp trollstaven ur fickan. "Lumos." Ett gyllene sken lös upp hela droskans insida och avslöjade två soffor som stod mitt emot varandra. Det var allt. Personen bredvid henne var dock en överraskning.
David Snape log mot henne. Hans bruna hår låg ostyrigt på huvudet och hans ansiktsdrag var raka och hårda. Han hade en intensivt blå ögonfärg som faktiskt påminde lite om Dumbledores.
"Är DU Ofelias storebror?" utbrast Johanna häpet.
"Ja. Är jag så ful?" sa han förnärmat.
"Eh... nej." Johanna rodnade. "Hur gammal är du egentligen?"
"Sexton, sjutton om några dagar antar jag. Vilket datum är det? Jag har varit helt avskärmad från världen den senaste månaden."
"Det är den 20 december."
"Jaha, då blev jag väl sjutton igår då." Hans ögon lös av sorg och saknad och Johanna lade utan att tänka sin hand på hans bakbundna arm.
"Det kommer att ordna sig." sa hon lugnt, inte alls övertygad, hon kände bara att hon behövde trösta den här förbannade sjuttonåringen.
"Hur vet du det?" sa David otåligt. "Vi sitter ju fast, och jag har inte fått annat än bröd och vatten på flera dagar."
"Oj. Nej, men äsch jag bara känner det på mig."
"Optimist" muttrade han bara till svar och en tystnad lade sig i droskan.
"Vad har egentligen hänt, David?" frågade Johanna till sist och såg oroligt på hans sår på kinden.
"Eh, jo alltså.." började David och Johanna lyssnade uppmärksamt. Men David hade knappt börjat förrän droskan stannade. Någon gick utanför, förmodligen mot dörren för att öppna den.
"Släck och göm din trollstav!" viskade David och Johanna gjorde som hon blev tillsagd.
Dörren öppnades och Lucius Malfoy steg in med ett elakt grin.
"Kom nu, små barn."

nooo !!!! jag måste få höra resten åh det är så coolt för man lever sig verkligen in i ficen !! ååh gud , så bra asså !!!

Hahahaha tack parkinson123! Här kommer en ny del!

Okej, Mugglisar! Här kommer en härlig dubbeldel! Läs och kommentera gärna!


OFELIA

Ofelia och Cedric hade följt efter Johanna så gott det gick. Men när de kom till hallen var Johanna redan på väg in genom dörren. Ofelia var precis på väg att fråga vem som kom när hon såg att Johanna inte var ensam. Ofelia blev helt paff när hon fick se sin egen bror stiga in genom den stora porten. De hade inte setts på många år. "David!" Ofelia sprang fram och kastade sig i famnen på brodern. "Vad gör du här?" "Lång historia, jag berättar sen." Ofelia såg en lång ljushårig man bakom David, och nickade bara till svar. Förklaringar fick vänta. "Vart kan jag träffa Dumbledore?" frågade mannen högmodigt och nonchalant. Cedric beskrev vägen med en bister uppsyn. Ofelia studerade mannen när han gick iväg längs korridoren. Hon tyckte att hon kände igen honom, fast hon var rätt säker på att hon aldrig träffat honom förut. "Vem var det där?" frågade hon när han kommit utom synhåll. "Det var Lucius Malfoy..." svarade David. Javisst! Det blonda håret, de grå ögonen, det spetsiga ansiktet, Draco var så lik sin pappa. "Kom, vi måste prata." sade han sen, och Ofelia följde med honom en bit bort i korridoren. Johanna och Cedric gick åt ett annat håll, förmodligen för att lyssna utanför Dumbledores dörr.

"Vad är det som händer, David? Är mamma och pappa okej?" Ofelia hade hundratals frågor, som förhoppningsvis skulle få sina svar nu. "Jag ska berätta allt, men vi har inte mycket tid. När malfoy är klar åker vi igen" Och så berättade David snabbt om vad som hänt, medans Ofelia lyssnade spänt. "Jag har en tredje gradens utbildning i lögndetektion och skyddsuppehållande, som du vet. Det verkar tydligen väldigt användbart, för du-vet-vems folk försökte övertala mig att gå över till deras sida ett antal gånger. Men eftersom jag har en U.L.O.S kunde jag skydda mig ganska bra mot deras...övertalningsförsök. När de inte rådde på mig tog de våra föräldrar i gisslan. Därför jobbar jag nu för dem. Så oroa dig inte, mamma och pappa är fullt friska... så länge jag sköter mig." David smålog i slutet för att lätta upp stämningen. Ofelia smälte orden ett tag. "Så... vad planerar de då? Vad ska Malfoy säga till Dumbledore? Varför är du med?" Ofelia kom på fler frågor medans hon ställde dem. "Malfoys uppdrag vet jag inget om, jag får inte reda på de hemligaste planerna. Jag är bara med som skydd, och lögndetektor. Det jag vet är att något är på gång, de förbereder sig för något. De försöker samla folk med talanger, lägga upp en plan och bygga lojalitet. Jag fungerar som skydd och lögndetektor, som sagt, och så kommer jag också fungera i .... ja, vad som nu kommer hända. Men var försiktig, Ofelia. Jag råkade höra dem prata förut, och de kommer att be dig om en tjänst, en del av planen." David tittade sig om axeln. "Malfoy förväntar sig att jag ska ha pratat med dig om en släktträff, så du kan väl verka lite gladare när han kommer?" Ofelia nickade, hade fortfarande runt hundra frågor snurrande i huvudet. Men så kom hon ihåg den viktigaste: "Draco då...?" ...hur mår han?...var är han?...när kommer han tillbaka? Ofelia hade minst tio olika slut på den frågan, så hon lät frågan sluta där. David fick ett fundersamt uttryck i ansiktet. "Jo, juste..." "Snape!" Malfoy hade brutit Davids mening, och båda syskonen svarade automatiskt på namnet. "David Snape..." Malfoy betonade Davids namn, och Ofelia tittade generat ner i golvet. "...vi ger oss av." Malfoy gjorde en svepande gest och David följde efter honom ut, med en sista beklagande blick mot Ofelia.

JOHANNA

Johanna trodde inte att det var sant när hon släpptes i slottet. Skulle hon få gå? Efter att ha suttit i droskan ett tag och sen bara få gå? Hon blev riktigt glad när hon såg David och Lucius gå ut genom porten. Hon skulle få stanna! Hon hoppade runt i salen och var helt galen i några sekunder men sedan lugnade hon ner sig för hon hörde Lucius röst utanför porten.
"Var är flickan?"
David svarade: "Du lämnade henne inne slottet, sir."
"Helvete, hämta henne fort."
"Varför?"
"Hon har... hmm.. en speciell förmåga som är väldigt användbar,"
Johanna fasade över vad som skulle hända och såg in i Davids ögon. Hans blick var mjuk.
"Förlåt, Johanna."
Två minuter senare satt hon i droskan och tittade tillbaka på Ofelia och Cedric som hjälplöst sprang efter.
Varför ville de ha hennes förmåga?

Färden dit Johanna hade ingen aning om tog längre tid. Hon och David hann prata igenom allt möjligt, hans uppdrag, hur han mådde, hur det var i trollkarlsvärlden och massa mer. Tillslut var de framme.
"Vad är det här för ställe?" sa Johanna när de klev ut framför en stor herrgård. 50 meter bakom dem var en grind och de stod nu i en stor trädgård.
"Malfoys Herrgård. Här bor och arbetar vi" svarade David lågt tillbaka.
"Kom." sa Malfoy och ledde dem in i herrgården.
"Låtsas som om du verkligen vill vara här." viskade David innan de kom in i ett rum fullt med personer.
Den första som lade märke till dem var en kvinna med långt svart hår, tunga ögonlock och lite halvgalet ansiktsuttryck, men hon var samtidigt väldigt vacker.
"Lucius, vilka har du tagit med dig?"
"Snapes systerson och Johanna Black, ditt kusinbarn." Johanna flämtade. Var den här kvinnan hennes faster?
"Kom." Bellatrix pekade på henne och Johanna tog några steg framåt.
"Vad heter din pappa?"
"Öh, jag har aldrig träffat honom men han hette Regulus."
Alla log förtjust.
"Jaså, fick Regulus en dotter?"
"Eh, det verkar så." svarade Johanna och till hennes förvåning skrattade några.
Bellatrix log förtjust.
"Jag kan se Slytherins blod rinna i dina ådror." var Bellatrix svar och det blev tyst.
"Du är en sann Black." fortsatte hon.
Johanna låtsades le förtjust men inom sig var hon alldeles förfärad. En sann Black? Vad var det här?
Johanna fortsatte le och fick sedan en plats mellan Bellatrix och David vid det stora bordet.
"Okej" sa plötsligt en väsande röst några platser bort vid kortsidan av bordet.
"Välkommen, Johanna Black. Välkommen.”
Lord Voldemort log och såg rakt på Johanna som rös bara av att se in i hans röda ögon.

:O totaly best !!!!!! :O mer mer jag vill lsa mer så TOTALY AWESOME !

Åh tack!

Hallå alla läsare! Var är ni någonstans? Fortfarande på semester?
Här iallafall en ny del ur Ofelias perspektiv! Hoppas att ni gillar den! Ge gärna lite konstruktiv kritik så att jag kan förbättra mitt skrivande!

OFELIA

Ofelia hade definitivt inte räknat med att de skulle ta med Johanna. Hon förstod nu efteråt att David stannat i närheten av ingången för att se till att Johanna inte skulle rymma. Men varför tog de då inte med Ofelia? Om de båda behövdes, varför lämnade de då kvar Ofelia här? Efter att hjälplöst ha sprungit efter droskan minst 800 meter stannade de hjälplöst. Ofelia hade redan kinderna blöta av tårar. Undan för undan hade alla hon älskade försvunnit. Hon sjönk ner på marken med huvudet i knäet. När hon hämtat sig lite såg hon på Cedric. Han såg hjälplös, förtvivlad och ursinnig ut på samma gång. Han grät inte, han hanterade sin sorg liknande såsom Ofelia gjort den senaste veckan. Tyst. Ofelia visste precis vad han gick igenom, och nu var de två om det. Ofelia tröstade honom så bra hon kunde, och när de återhämtat sig gick de upp till slottet. De kom överens om att det första de skulle göra var att prata med Dumbledore.

"Jag fick faktiskt ut ett meddelande ur texten, men jag hade bara hunnit tolka halva när mr Malfoy hälsade på" svarade Dumbledore när Cedric och Ofelia förtvivlat frågat om vad som hänt. "Severus hade sagt sina meningar så att orden bildade ett viss mönster. I översatt hade han sagt att Malfoy var på väg, och att de skulle ta med sig någon härifrån." Dumbledore gjorde en paus. "Herr Malfoy kom för att ge oss ett förslag, vilket gick ut på att vi alla skulle överleva - mot att jag gav upp" han såg allvarligt på dem, höll dem i schack med sin blick. Både Ofelia och Cedric stirrade chockat på rektorn.
"Vad... vad svarade du?" Cedric var den som tagit till orda först.
"Tja... jag svarade inget just då. Jag behöver tänka över detta. Han sade att jag har två veckor på mig." Ofelia blev som förlamad. Om två veckor skulle det hända. TVÅ VECKOR! Ofelia fick upp bilder på ett stort slagfält i huvudet. Hogwarts mot Voldemort. Det flyger förbannelser genom luften och alla hennes nära ligger på marken...
Ofelia tvingade sig själv att avbryta tanken där. Hon svalde hårt, och tog sig samman från tanken. Hon såg försiktigt på Cedric, som verkade ha reagerat på samma sätt som hon. Han stirrade nu mer i golvet och Ofelia kunde nästan se hennes tankar svepa förbi i hans ögon.

När de till slut tagit sig samman var de ganska tystlåtna. Ofelia och Cedric pratade ibland, och satt tysta och tänkte. De båda var i samma situation, och förstod varandra bra. Och så fortsatte det i ungefär två dagar. Det enda som till sist avbröt deras fortsatta tankar var professor McGonagall som kom för att meddela Ofelia att hon fått ett brev som tydligen var brådskande. Med tanke på hennes dystra uppsyn visste hon också hur det låg till. Ofelia blev nästan glad över att ha hittat en anledning att skjuta undan alla tankar, så hon gick direkt till uggleboet. Cedric avböjde att följa med.
Brevet som Ofelias uggla bar på såg inte direkt brådskande ut, men hon öppnade det. Det stod en text på rim, och anvisningar om att sätta fingret inom en ritad ring på pappret och läsa versen högt. Ofelia blev fundersam över det underliga brevet, och hon undersökte det ett tag. Det luktade en bekant doft. David. Hon började nu misstänka vad som var i görningen, och följde instruktionerna. När hon sagt sista ordet glimmade texten till och såg mycket mera ut som ett vanligt brev.
"När David vill hålla något hemligt, hålls det hemligt" tänkte Ofelia och började läsa.
"Kära Ofelia..."

spännande och äger