En mugglare i Slytherin

Jipppiiiiiiiiiiiiii, vad braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!! ÄLSKAR denna FF!!!!!

Tack och bock för era underbara kommentarer *bugar*

De senaste kapitlen ha ju varit lite kortare, men här kommer ett längre! Det här kapitlet är lite tillägnat Gred och Forge, som är två av mina favoritkaraktärer ♥

---

Kapitel 25: Mot Hogwarts igen!

När jullovet var slut kände jag mig väldigt kluven. Jag inte åka tillbaka till Hogwarts och behöva vara utstött igen. Jag hade bestämt mig för att inte berätta något för mina föräldrar, då det antingen bara skulle bli så oroliga för mig att de skulle ta mig ur skolan. Och det fick inte hända.

För det fanns vissa saker på Hogwarts som trots allt vägde mer än lite mobbning. För det första var de en fantastisk skola, slottet var helt otrolig, alla vänner jag fått, och sist men inte mist – Theodore.

Jag hade saknat honom något otroligt under lovet. Med honom vid min sida skulle jag klara mig, och för hans skull ville jag verkligen tillbaks till Hogwarts. Vi hade brevväxlat massor, men det var inte samma sak som att träffas.

Den här gången var jag och Apollon tidiga till tåget. Ingen stress den här gången. Det var knappt några som hade anlänt till perrongen.

”Varför var vi tvungna att vara här så tidigt?”
frågade Apollon något buttert. Han var ingen morgonmänniska.

”Jag vill inte att det ska bli som förra gången då vi nästan kom försent”, svarade jag och gick mot tåget.

”Vi kom inte försent!” protesterade Apollon och gick efter mig. ”Vi var i alldeles lagom tid!”

Jag suckade och försökte se bestämd ut. Men jag kunde inte hålla mig länge utan började skratta.

”Se, du kan inte vara sur på mig!” utbrast Apollon triumferande.

Allt det som hade hänt i slutet av förra terminen hade fört mig och min bror närmare varandra.
Någonting positivit utav allt det dåliga.

”Kan väl inte vara det länge”, log jag åt hans barnsliga glädje. Han såg otroligt nöjd ut. Jag lipade åt honom.

”Apollon! Artemis!” ropade plötsligt någon bakom oss. När vi vände oss om kom större delen av familjen Weasley gående med Harry och Hermione.

Vi gick dem till mötes och det blev ett utbyte av många kramar och hälsningar. Fred tyckte det var lustig att slänga upp mig på sin axel och snurra några varv.

”Aaaah! Släpp ner mig!” ropade jag och klamrade mig fast bäst jag kunde. Tvillingen bara skrattade.

”Fred! Släpp ner henne!” utbrast mrs Weasley förskräckt. Alla andra bara skrattade åt mig.

Fred snurrade några varv till innan han tillslut satte ner mig på perrongen igen. Allting snurrade.

”Ramla inte”, skrattade Harry och tog tag i min axel för att hålla mig stadig.

”Nejdå” sade jag och försökte koncentrera på mig på att få perrongen att sluta snurra. Jag blundade och försökte tänka raka tankar. Jag hörde hur de andra skrattade åt mig fortfarande och kunde inte låta bli att flina själv.

När jag tittade upp såg jag rakt in i ett par välbekanta grå ögon på andra sidan perrongen. Det kändes som om hjärtat hoppade över ett slag. Han såg snabbt bort när jag mötte hans blick, men ändå stannade bilden av hans ögon kvar på min näthinna.

”Ska vi gå och ta en kupé?” sade Hermione.

”Om Artemis kan gå rak”, flinade Fred. Jag lipade åt honom och tog tag i min koffert och började gå. De andra skrattade och följde efter mig. Snart hade de grå ögonen försvunnit ur mitt huvud.


Vi tog första bästa lediga kupé som vi hittade. Med mig, Apollon, tvillingarna, Harry, Hermione, Ron och Ginny var det ganska trångt där inne. Fast Ginny stack snart för att sitta med några av sina jämnåriga. Istället anslöt sig Neville.

”Har det sluta snurra nu, Artemis?” frågade Fred spjuveraktigt och blinkade åt mig. ”Vi kan ta några varv till om du vill?”

”Nej tack, det är bra för mig”, sade jag och höll upp händerna. ”Men Hermione kanske vill ta en tur?” flinade jag.

”Nå vad säger prefekten?” sade Fred med sitt mest ljuvliga leende.

”Nu räcker det!” sade Ron. Han var alldeles röd om öronen.

”Ojojoj då”, sade George med låtsad förskräckelse. ”Du får passa dig för vår lillebror, Fred, han är prefekt nu”

”Skärp er”, sade Hermione när Ron öppnade munnen för att käfta emot.

Det var så uppenbart att Ron gillade Hermione. Jag mötte Harrys blick och såg att han tänkte samma. Jag himlade med ögonen med en nick mot Ron och Hermiones håll och Harry flinade tillbaks.

”Jag är hungrig…”, sade Apollon.

”Redan? Vi har knappt börjat åkt. Du åt ju nyss frukost!” sade jag åt honom.

”Är ändå hungrig”, svarade han.

”Vår käre vän här…”, började Fred.

”… är som ett bottenlöst hål när det gäller mat”, avslutade George. Apollon bara flinade.

”Och när det gäller damerna”, tillade Fred och blickade åt Apollon som bara flinade ännu bredare.

”Jag kan inte hjälpa att damerna bokstavligt talat slänger sig vid mina fötter”, sade min bror och drog en hand genom det redan rufsiga bronsfärgade håret. Jag kastade min vante rak i ansiktet på honom.

”Hey!” utbrast han. ”Inte snällt!”

”Jag försökte bara smälla din bubbla av självgodhet”, sade jag oskyldigt.

”Hah! Du är bara avundsjuk för att du inte fick lita bra gener som jag!” sade Apollon och kastade
tillbaks vanten i mitt ansikte.

Det startade ett intensivt vantkrig som snart alla i kupén var indragna i. Det slutade med att Fred på låg på golvet med George över sig och fick en vante intryck i munnen. Vi andra hejade på.

Då öppnades kupédörren.

Någon suckade djupt. ”Gryffindorare…”

Vi tittade förvånat upp. Där stod Theodore.

”Theodore!” utbrast jag och hoppade upp från min plats. Han log.

”Vad gör du här?” frågade Apollon något kyligt.

”Tyst med dig”, sade jag åt honom och hoppade över tvillingarna som fortfarande låg på golvet för att komma fram till Theodore. Han sträckte fram armarna och drog in mig i en varm kram.

”Hej”, mumlade han ner i mitt hår.

”Hej på dig själv”, svarade jag med ansiktet tryckt mot hans axel. Jag vände upp huvudet och kysste honom.

Det blev knäpptyst i kupén. Just ja, jag hade inte berättat för någon om Theodore och mig. Kanske borde gjort det.

”Öh… är ni ett par?” sade Ron dumt.

”Var inte så okänslig, Ronald”, sade Hermione. Ron blev röd om öronen igen.

”Men Artemis, han är ju en slytherinare!” sade George med spelad förskräckelse samtidigt som han kravlade sig upp från golvet.

”Jag är också en slytherinare om du glömt det”, sade jag.

”Nähä?!” sade Fred som fortfarande låg på rygg på golvet. ”Är du?! Det trodde jag aldrig om dig… trodde du var en av oss”. Han skakade besviket på huvudet. Jag sparkade till honom.

”Vill du komma in och sätta dig?” frågade jag Theodore.

”Skulle vilja, men tror inte det är en så bra idé”, sade han lågt och såg sig om på gryffindorarna.

”Jag förstår”, sade jag. ”Vi ses sen då?”

”Självklart”, sade han och kysste mig en gång till innan han gick. Jag gick och satte mig på min plats igen. Alla stirrade på mig.

”Så… du och Nott?” sade Fred och lät som om han pratade om vädret.

Hermione blängde på honom innan hon vände sig mot mig.

”Jag är glad för din skull”, log hon.

”Tack”, log jag tillbaks.

”Jamen! När hände det här?” sade George och lutade sig ivrigt fram.

”Ja, berätta allt!” sade Fred lika ivrigt.

Jag skrattade åt dem. ”Det hände precis innan jullovet”, berättade jag.

”Och mer?” sade George manande.

”Merlin, ni två låter nästan värre än Ginny”, sade Ron och pekade på tvillingarna.

”Vadå?” sade Fred oskyldigt.

”Vi ställer ju bara några frågor”, sade George och
såg ännu mer oskyldig ut än sin tvillingbror. ”Nå, Artemis?”

Jag skrattade. ”Inget särskilt. Vi har inte träffats på hela lovet, bara brevväxlat”

”Undra vad Malfoy skulle tycka om han fick reda på det”, sade Harry plötsligt. Han skrattade till. ”Han skulle nog inte bli så glad”

”Vad menar du?” frågade jag.

”Vi tror att Malfoy… ångrar det han gjorde mot dig. Du har inte sett blickarna han ger dig”, förklarade Hermione.

Jo… jag visste precis hur han såg på mig, tänkte jag. Jag önskar att jag inte gjorde det.

”Rätt åt den lilla illern”, sade Ron.

”Ja, han ska inte få ta vår Artemis!” sade tvillingarna i kör.

Plötsligt insåg jag att min bror var ovanligt tyst.

”Värst vad du var tystlåten nu, Apollon”, sade jag åt honom.

”Huh… va?” sade han tankspritt.

”Hur är det, kompis?” sade Fred med sitt vanliga flin.

”Du verkar lite tankspridd”, tillade George.

”Äh, det är inget”, sade Apollon surt.

”Men vad är det med dig?” frågade jag smått irriterat.

”Hur kan du vara tillsammans med en slytherinare?!” utbrast Apollon argt.

”Va?” var allt jag fick hur mig. Jag stirrade på honom. Sade han verkligen det där?

”En slytherinare, Artemis! Efter allt de har gjort mot dig!” sade min bror argt.

”Är du helt dum i huvudet?!” sade jag lika argt tillbaks. ”Theodore har inte gjort något annat än försökt hjälpa mig! Han är inte som de andra!”

”Men han är en slytherinare!”

”Gå härifrån, Apollon. Jag vill inte se dig”, sade jag kyligt. Kunde han inte acceptera Theodore ville jag inte veta av honom.

”Men Artemis…!”

”Ska vi verkligen gå igenom det här en gång till?” sade jag farligt lågt. ”Kan du inte acceptera att jag vill vara med Theodore, så kan du lika gärna gå härifrån”. Någon gång under när jag talat hade jag ställt mig upp och stod nu och stirrade min bror argt i ögonen. Han såg sårad ut.

”Gör inte så här, Artemis”, sade han lågt. ”Jag vill inget annat än ditt bästa, vet du väl”

”Theodore är det bästa för mig”, sade jag bestämt.
Apollon tvekade.

”Ska ni ha något från vagnen, små vänner?”.

Tanten med godisvagnen hade plötsligt stuckit in huvudet i vår kupé.

Alla utom jag och Apollon nästan rusade ut ur korridoren, glada för att få en anledning att lämna oss. Jag fortsatte bara blänga på min idiotiska bror.
Tillslut suckade han. ”Förlåt… du får vara med vem du vill. Du har mitt fulla stöd”

”Tack”, log jag och gav honom en kram.

”Är det riskfritt att komma in igen?” frågade Fred och stack in huvudet i kupén.

”Allt inträde i den här kupén sker på egen risk”, svarade Apollon retsamt.

”De är sams igen!” ropade Fred över axeln. Hela gänget välde in i kupén igen och resten av färden till Hogwarts förflöt lugnt och stilla. Hur långt och stilla det nu kan vara när åtta trollkunniga elever delar en trång kupé.

---

Hoppas ni gillade det!

I nästa kapitel är det dags för Draco igen

Jättebra!!

Nej, nej, nej, art, NEEEEEEJ. INTE. THEO. DU. SKA. DEJTA. DRACO.



Snart är det draaacoooo

Men vad fick hon av Theo? *nyfiken*

Bra kapitel men som jag sa så tycker jag att det ska vara Artemis och Draco ju! Vet inte varför...

Vet du vad jag kom på mig själv med i det här kapitlet? Jag tänkte inte på att det här är en ff, utan det kändes som om jag läste ur de riktiga HP-böckerna! När jag kom på att det är DU som har skrivit detta och inte JKR blev jag helt förbluffad. Detta kapitel var ett av mina favoriter! Du har verkligen fått Fred och George verkliga, jag tror mycket beror på att det känns som att de har hoppat in som exakta kopior från HP-böckerna. Du skriver så bra om det "gänget" och man tänker bara "oh, friendship forever"... Jag kan knappt beskriva hur bra detta var! Man kanske inte tänker sig att en tågresa ska vara det absolut roligaste och bästa att läsa om, men du har fått det så levande att det känns som att man kan se alla karaktärer framför sig och liksom vara en del av berättelsen! Okej, det här var kanske inte bästa beskrivningen, men du har skrivit helt AMAZING! Fortsätt så här!

Bra! vill också ha Artemis och Draco men.... Det är fortfarande bra!

Är jag den ända som vill att Artemis ska va ihop med Theodor? Haha, det verkar så iallafall xD

Nejdå! Jag tycker också att de är jättegulliga tillsammans! Visst, det skulle vara sött ifall Draco slutar upp med sina dumma fördomar och accepterar Arts, men om han inte gör det så är Theomis bäst.

Superbra! Trassel med kärleken...

Och vad är det för fel på Slytherinare Apollon... Du måste verkligen lära dig.