PRS Emma07 och wolfy

Sophie följde lite förvånat med honom, satte sig ner och var väldigt förvånad över hur han brydde sig. Trots allt var hon ju bara en tjänare? I vanliga fall skulle dem väl bara direkt skicka tillbaks henne till att arbeta direkt. Samtidigt hade ju Caspian visat även tidigare hur vänlig han var mot henne. Hon log lite försiktigt tillbaks mot honom.
"Tack", sade hon försiktigt, uppriktigt förvånad över hjälpen.

Kaptenen var inte glad över att få höra vad vakterna hade gjort. De slarvade med sina egentliga uppgifter för att bråka med tjänare? Sådant gick verkligen inte för sig. Men att bara ge dem sparken var inte ett alternativ. Den punkten skulle de komma till men lätt undan kunde de inte komma. Kaptenen skulle kanske inte riktigt vara så sträng men eftersom Caspian hade högre roll så var det bara att lyda prinsen. Förhoppningsvis skulle det här även fungera som ett bra exempel åt alla andra vakter att hålla tassarna i styr.

Sophie satt kvar i biblioteket en stund, nerverna började till sist lugna ner sig. Samtidigt var hon rätt försjunken i tankar, över varför Caspian hade hjälpt henne så mycket. Det var en sak att han räddade henne undan vakterna, men hon tvivlade på att många andra skulle ge henne all denna omtanken med att hjälpa henne hit och teet och allting. Hon kunde inte låta bli att undra varför han gjorde så mycket, och ifall han skulle göra det för vilken tjänare som helst eller ifall det var särskilt för henne?

De två vakterna fick tillslut lämna rummet med svansen mellan benen. Caspian bytte några ord till med kaptenen innan han gick därifrån, bestämde sig för att gå tillbaka till biblioteket ifall Sophie fortfarande var kvar. Det kunde ha gått rikigt tokigt om han inte hade dykt upp då han gjort det.

Sophie satt i tankar, tankarna gick nästan ständigt kring Caspian. Hon såg upp då hon hörde steg i biblioteket, fick se Caspian igen och log lite mot honom.
"Hey", sade hon försiktigt. Man märkte tydligt att hon hade lugnat ner sig nu, var egentligen helt sig själv nu.
"Tack igen för hjälpen", sade hon snällt.

Han stannade upp en bit ifrån Sophie, förstod om hon efter en sådan obehaglig händelse ville att man höll ett visst avstånd. Caspian kunde inte förstå hur man kunde sjunka till en sådan låg nivå att man trakasserar folk, kvinnor, på det där sättet. Det skulle aldrig falla honom i tanken. Men alla tänkte ju inte som han gjorde.
”Inget att tacka för,” log han smått och skakade avfärdande på huvudet. Det hade ju varit en självklarhet.

Sophie log lite vänligt mot honom, slutade hon nånsin förvånas över honom? Han verkade så vänlig och snäll hela tiden. Sen var han kanske uppfostrad till sånt, men hon hade ändå en känsla av att han var sådan på riktigt.
"Jo, det är det. Och tack för att du hjälper mig så pass mycket med, menar jag är bara en enkel tjänare", sade hon, hon var verkligen inte van vid att folk brydde sig såhär mycket.

”Du är människa precis som jag.” Det spelade ingen roll vilken klass hon tillhörde, det kostade en aldrig något att vara snäll mot andra. Och visst gjorde det ju honom glad att höra henne tacka och uppskatta hans hjälp. Men något annat hade han inte förväntat sig av henne heller: varje gång han hade haft äran att prata eller spendera tid med henne så var hon lika trevlig och hjälpsam.

Sophie log lite vänligt mot honom igen, lite förvånad. Visserligen hade han rätt i det, men det var samtidigt ovant att höra det ifrån någon adlig. Dem brukade alltid se ner på tjänarna vad hon hade märkt.
"Annorlunda att höra en adelsman säga det", sade hon vänligt.

”Kunglig,” rättade han henne snällt. Han ville helst inte räknas till samma grupp som de flesta män här på hovet, adel. Han var prins. ”Jag måste tyvärr gå på ett möte nu, men kanske jag ser dig senaten ikväll i köket när jag blir sugen på chokladkaka.” Caspian skrattade till innan han skämtsamt bugade sig för henne och gick därifrån.