Will barker

Jätte bra

Superbra fortfarande!

Åh, vad fint och bra du skriver! Det ända du behöver tänka lite på är stavningen på en del ord, men handlingen är überbra! :'D

väldigt gulligt

Kap. 4: Femton och tre fjärdedels tum, rosenträ, enhörningshår som kärna

"Ååh! Äntligen!" skrek jag nästan och sprang igenom öppningen till Diagongränden som mamma hade öppnat med trollstaven.
Lesley var lika uppspelt som jag och var snart efter mig.
Vi lyckades tränga oss igenom folkmassan utanför öppningen och möttes av en underbar syn.
Fullt med butiker överallt med namn som
"Botheys begagnade klädnader (vi säljer endast klädnader utan spår av frätande syrefläckar)"
eller "Jekings utrotar-expert (har du nissar i rabatten eller jagar gymmen katten?)".
Överallt promenerade trollkarlar och häxor fram. Jag hade ju förstås varit där många gånger tidigare, men av någon anledning kändes det extra speciellt idag.
"Ska vi köpa trollstavar nu?" frågade Lesley ivrigt. Mr. Dodd skrockade åt hans ivrighet och sade
"Du får allt vänta lite till min son, vi måste in till apotekarboden först, sedan behöver ni nya klädnader allihopa och sedan…"
"Djurmarknaden!" Sa jag förtjust.
I vår familj var det en tradition att den som börjar på Hogwarts altid ska få en katt, en uggla, en padda eller något annat djur att ta med.
Charlie fick en uggla och Edgar en padda som bara sov. Skälv viste jag inte vad jag ville ha, kanske en råtta.
Vi gick våra ärenden och jag fick en kittel av mässing, en uppsättning trolldrycksflaskor, ett litet föråd med skalbaggsögon och lite annat smått och gott. Men aldrig skulle vi till djurmarknaden eller trollstavsbutiken. Jag och Lesley blev nästan tokiga av längtan.
Vi stod ett tag i en butik med magiska speglar.
Jag tittade på mig skälv ett tag, på mitt musbruna långa hår och på mina klarblå ögon. Detta var mitt kännetecken, killen med det långa håret. Ända ner till axlarna.
Jag betraktade mig skälv ett tag innan jag tröttnade och drog ut Lilian ur butiken.
Nu! Nu var vi äntligen på väg mot vårt näst sista mål, djurmarknaden.
Vi klev in i den varma butiken och möttes av ett förfärligt väsen. På väggarna satt ugglor, stora pampiga påfåglar, en och annan papegoja och en kakadua. I burar överallt satt det råttor, möss, ekorrar, grodor, paddor, ödlor och en stor fet katt med tillplattat ansikte som stirrade på mig.
Jag tittade mig omkring, jag viste inte vad jag skulle välja. Eller vem.
Lilian, Jane och Janet sprang genast bort mot ett akvarium med stora feta fiskar omkringsimmandes i.
Charles sträckte sig fram mot en liten pytonorm i en glasmonter och Edgar, med Lesley i hälarna, betraktade en skål som enligt etiketten innehöll ägg från pixignomer.
"Vad får det lov att vara då?"
"Eh v-va?"
Jag tittade upp. Häxan bakom disken plirade mot mig med sina vattniga ögon. Jag vände mig snabbt om och min blick fastnade på en liten, liten bur. Först trodde jag att den var tom men sedan såg jag något litet och luddigt i burens ena hörn. Jag gick närmare och hoppade baklänges när ett par enorma, gröna ögon mötte min blick.
En pytteliten kattunge satt och glodde på mig mellan gallerna. Den var alldeles luddig av lång grå päls och hade en brun fläck på hakan. Jag försökte vända mig om från buren men det gick helt enkelt inte. De stora, gröna ögonen tittade bevekande på mig, som om de hade suttit instängda så länge att de inte längre orkade. som en mycket länge sedan inburad fånge.
Jag tittade i någon minut, sedan fattade jag mitt beslut.
"Den, den vill jag ha."
"Är du säker unge man?" Kassörskan kom framvaggande till mig.
"Ingen har någonsin velar köpa honom, han sitter bara i sitt hörn hela dagarna. Och äter gör han knappt."
Jag nickade.
"Jag är säker."
Mamma betalade och kassörskan tog ut kattungen ur buren och räckte honom till mig.
Han heter Ethel."
Ethel. Det var ju ett tjejnamn! Men det brydde jag mig inte om.
Jag tog emot Ethel, han rymdes i min hand. Den varma pälsbollen rullade ihop sig och slickade mina fingrar.
"Han gillar mig!" utbrast jag.

När vi var ute ur butiken samlade Lesley, Charles, Edgar, Mr. Dodd, mamma, Jean, Janet och Lilian sig runt mig för att titta på Ethel som nu hade somnat med huvudet innanför min rockärm.
"Ååh, vad söt!" Utropade Lilian.
"Ja, den där stackaren har nog haft det svårt", sade Mr. Dodd, inte konstigt att han har varit blyg!"
"Nej", sade Edgar, " de har ju nästan svultit ihjäl den. Titta bara så klen den är!"
"Det är ingen 'den'", fräste jag och förde honom undan alla stirrande blickar. Han hade fått nog med uppmärksamhet för idag.

Vi vandrade vidare till trollstavsbutiken. Lesley nästan hoppade av spänning.
Vi två gick in i butiken medan de andra väntade utanför för att inte överfylla det lilla rummet. Ja det var verkligen ett litet rum, inte större än en garderob framför disken. Bakom disken var det däremot en lång rad med hyllor, var och en fyllda med minst hundra likadana avlånga askar.
Det är säkert en trollstav eller ett trollspö i varge låda, tänkte jag.
"God dag, mina herrar!"
Vi hoppade till av det plötsliga uppdykandet av en liten tunnhårig man med ett par stora genomträngande ögon.
Jag viste inte om jag gillade mannens röntgen artade blick, jag rös.
"God dag sir, jo det var ju så att vi skulle köpa varsin trollstav..."
Lesley spottade ur sig alla ord på en gång och rodnade kraftigt.
Den gamle mannen nickade långsamt.
"Mitt namn är Olivander. Som ni såg på skylten är det här min butik."
Han blinkade med de båda stora ögonen. Jag rös igen.
"Nå, vem ska vi börja med? Mr..?"
Han nickade mot Lesley, som nu inte alls såg lika ivrig ut att få sin trollstav.
"Dodd, sir", flämtade han och tog ett prövande steg framåt.
"Ah, Dodd!" Utropade Mr. Olivander. "Jag mins mycket väl när din far var här! Nio och en halv tum, pilträ, enhörningshår som kärna."
Han lutade sig över disken.
"Nu ska vi se vad du blir för en!"
Han vände sig tvärt om och gick runt disken. I sin ena hand höll han ett litet måttband, varav han genast började mäta Lesley med. Han mätte överallt, till och med avståndet mellan ögonen och sådant, medan han nynnade för sig skälv. Snart var han klar och återvände till bakom disken. Jag och Lesley stirrade på honom när han började dra ut lådor från hyllorna.
"Nu ska vi se", mumlade han. "Aha! Den här kan vara något! Tretton och en tredjedels tum, ek, Fenix fjäder som kärna."
Han sträckte fram staven till Lesley.
"Vifta på den!"
Lesley viftade och till sin egen stora förvåning började gnistor skuta ut från staven.
"Åh", sade Mr. Olivander chockerat. "Redan första staven, grattis!"
Lesley såg mycket nöjd ut.
"Och nu är det er tur, Mr..?"
"Barker", sade jag nervöst.
Mr. Olivander babblade på om massa släktingar till mig som han hade sålt trollstavar till medan även jag fick gå igenom mätbehandlingen. Han rågade en gång stöta till min ena ficka så att Ethel, som jag lagt där, störtade ut och gömde sig under en stol.
"Låt honom ligga där, sa jag till Lesley som böjt sig fram mot stolen.
"Vi tar honom sedan."
När Mr. Olivander var klar med mätningen började han att plocka fram trollstavar igen, och den här gången gick det inte lika fort. Han rev ner en hel hylla med trollstavar som jag fick pröva.
"Här", sade Mr. Olivander efter cirka hundra prövningar.
"Femton och tre fjärdedels tum, rosenträ och enhörningshår som kärna."
Jag tog trollstaven och kände en märkligt varm pirrande känsla i handen. En kaskad av gnistor flög ur trollstavens spetts och Mr. Olivander jublade. Vi tackade för oss, tog upp Ethel och gick stolta ut ur butiken. Alla gratulerade oss för våra nyvunna trollstavar (utom Lilian som bara tittade avundsjukt på oss). Sedan gick vi till en glassbar och firade med varsin jordgubb-och-jordnöts-glass.
Sedan bar det hemåt, men enligt mig så var det en riktigt lyckad dag!

Superultramegabra!! Men bara så att du vet, skälv stavas själv

Nu ska jag ÄNTLIGEN skriva! Jag har tagit en alldeles för lång paus, tycker i alla fall jag

Kap. 5: Dramatik på Hogwarts expressen

Vi satt på bakgården hela kvällen, Lesley och jag, tills mamma ropade att middagen var klar. Vi pratade om Hogwarts. I morgon skulle vi äntligen få åka dit!
Sedan turen till Diagongränden hade jag varit fruktansvärt otålig.
Jag plockade upp Ethel framför mig och gick tillbaka mot huset.
"Vi ses i morgon på perrongen", ropade jag tillbaka.
"Ja", suckade Lesley, "i morgon..."
När jag kom in såg jag att bordet var fulldukat med alla mina favoriträtter (allra bäst tycker jag om kycklingpaj, som också stod på bordet).
Jag slog mig ned och började genast ta för mig. Det var en underbar måltid, spetsad med förväntan och nervositet. Alla var spända för morgondagen, särskilt jag.

Efter två portioner kycklingpaj och lite glass till efterrätt meddelade pappa att det var dags att gå och lägga sig. Jag lunkade sömnigt upp för trappan och in i mitt rum. Men när jag bytt om till pyjamas och satte mig på sängen kände jag mig inte ett dugg trött. Jag visste att vi skulle vakna tidigt nästa morgon för att hinna packa, men det gick helt enkelt inte. Varje gång jag försökte blunda for tankarna om att lämna hemmet i ett halvår för att studera på Hogwarts genom huvudet på mig och jag satte mig skäpprakt upp i sängen.
Det fins bara en sak att göra, tänkte jag, och så klev jag upp ur sängen för att packa min koffert.
Jag öste i alla kläder som mamma vikt och lagt på skrivbordet och började leta omkring i mitt rum efter saker jag kunde tänkas ha användning för på Hogwarts. Min uppsättning knallkort skulle absolut med, och mitt gamla trollkarls-shack kunde ju vara lite kul. Jag älskade att se de små gubbarna slå sönder varandra. Mina shack-pjäser litar fullständigt på mig, det är då det är kul att spela. Lilian lånade mina pjäser en gång men de vägrade gå dit hon ville på brädet. Nu har hon en egen uppsättning med pjäser, men hon verkar inte komma så bra överens med dem heller. Hon är helt enkelt inte bra på shack.

"Vakna, din sömntuta!"
Jag satte mig upp med ett ryck bara för att upptäcka Lilian hoppandes i min säng.
"Gå ut från mitt rum!" fräste jag och Lilian tågade ut med uppsatt min.
Jag slängde på mig kläderna och rusade ner i köket där ett väldigt kaos rådde. Alla sprang hit och dit och skrek åt varandra. På köksbordet låg en tallrik med tre ostmackor som jag satte mig ner och åt. De andra måste redan ha ätit, tänkte jag, där jag satt och mumsade på min ostmacka medan de andra jäktade runt.
"Will!" Pappa trängde sig fram till mig genom virrvarret.
"Will, skynda dig med den där mackan! Du försov dig! När du ätit måste du genast upp och packa!"
Jag svalde ned lite ostmacka.
"Jag har redan packat", sa jag, men pappa hade redan skyndat vidare.
När jag var klar drog jag ned min koffert i hallen och väntade på de andra. Snart var alla klara och vi stod ute på gatan.
"Ska Mr. Dodd köra oss idag också?" frågade jag förhoppningsfullt.
Mamma skakade besvärat på huvudet.
"Nej älskling, pappa ska inte jobba idag så vi kan ta bilen istället."
Jag tittade över gatan. Alla fönster var släckta i Dodds hus så de verkade redan ha åkt.
Pappa körde fram bilen på vägen och vi klev in. Bilen var magiskt förstorad på insidan (jag såg när pappa förtrollade den) så vi fick plats hela familjen.
Anledningen till att vi har en bil, som ju är ett mugglarfordon, är att mina föräldrar aldrig transfererat sig. Pappa klarade inte provet och mamma valde bort det alternativet, jag tror att båda föredrar att ta sig fram utan magi.

Snart var vi framme. Vi steg ut på perrongen och började gå mot spärren mellan perrong nio och tio. Enligt biljetten skulle tåget gå från perrong nio och tre kvart. Det kanske låter skumt, men det är bara ännu ett sätt att lura mugglarna på.
För att man ska komma in på perrong nio och tre kvart är det bara att gå ragt igenom den massiva spärren mellan perrong nio och tio. Det var just vad vi gjorde. när jag kom ut på andra sidan krockade jag nästan med en kvinna i smaragdgrön klädnad och värdig uppsyn som stod och putsade bort något från kinden på en pojke med ett runt och godmodigt ansikte.
"Aaj, sluta mormor!" "Du har något på näsan, Neville!"
Jag gick småflinande därifrån. Snart kom de andra efter mig. Charles och Edgar gick och letade upp en ledig kupé medan jag såg mig omkring efter Lesley. Det var ett vimmel av unga trollkarlar och häxor i svarta Hogwarts-klädnader och ugglor flög omkring över allas huvuden. Jag kände hur Ethel kurade ihop sig i min ficka.
"Will!"
Jag hörde Lesleys rop över folkhavet. Jag sprang fram till honom.
"Kolla vad jag fick av pappa!"
Lesley pekade stolt på buren han bar på. På sittpinnen satt ingen uggla, utan en liten, svart duva och kuttrade.
"Hon heter Sotsvart", sade lesley glatt.
"Hon är en brevduva! Inte en vanlig vit, utan en lite magisk!"
Jag stirrade på Sotsvart, som stirrade tillbaka med svarta glänsande ögon.
"Hon är jättefin", sa jag, och jag menade det också. Aldrig hade jag sett en sådan praktfull fågel.
"Hon kan inte bo i uggleboet som de andra, de stora ugglorna skulle kunna göra henne illa."
Lesley tittade beundrande på sin fågel.
"Vi borde titta efter en ledig kupé", sade jag och vi började gå längs med tåget.
Tillslut hittade vi en ledig som vi klev in i. Snart skulle tåget börja åka.
"Ha det bra nu älskling!" ropade mamma efter mig. Jag log och vinkade glatt till henne när vi började åka. Vi var på väg! Äntligen! Jag skulle kunnat sjunga av glädje, men jag lät bli. Samma tanke hade tydligen inte slagit Lesley.
"Vi är på vääääääg!" skrålade han och jag skrattade. Vad glad jag var!
Vi spelade lite knallkort tills häxan med matvagnen kom och frågade om vi ville ha något. Vi köpte en hög med kittelkakor, två flaskor pumpajuice och (jag kunde inte motstå det) en ask med
Bertie Bottoms Bönor i Alla Smaker. Vi hade det väldigt trevligt när vi smakade på de olika bönorna. Jag fick Kolasmak, träsmak, tomatsmak, bensinsmak, äppelsmak och till och med en med nagelsmak!
Men just som Lesley skulle pröva en blaskigt blå böna slogs dörren till kupén upp och tre något äldre pojkar stegade in.
De två första var stora och muskulösa och såg allt annat än snabbtänkta ut. Men den tredje, som stod mellan de två andra som någon slags livvakter, var ganska mager och hade en självsäker uppsyn. Han hade vit-blont bakåtslickat hår och hade redan bytt om till sin Hogwarts-klädnad. Jag visste direkt vem det var. Malfoy.
Min pappa träffade ofta Mr. Malfoy på jobbet. Han sade alltid att om jag träffade hans son, Draco, så skulle jag uppföra mig bra. Mr. Malfoy var en högt uppsatt person och dessutom medlem i skolstyrelsen.
Lesley viste också vem det var som stod framför oss, men han såg tydligen det hela ur en helt annan vinkel.
"Vad vill ni?" Sade han. Jag lade märke till den kyliga tonen i hans röst.
Malfoy skrattade, lika så hans två följeslagare.
"Jag, Crabbe och Goyle skulle vilja ha en kupé för oss själva. Stick iväg, småungar!"
Detta tilltal gjorde Lesley ursinnig (jag blev också arg men visade det inte, för jag var mera rädd). Han hoppade upp mot Malfoy, som vek undan. Lesley störtade ut i korridoren utanför.
Malfoy tittade nu mot mig.
"Nå", sade han, "ska du inte följa med honom ut?"
Jag uppfattade hotet i meningen (plus att de som måste varit Crabbe och Goyle stod och spände musklerna) så jag började maka mig mot dörröppningen. Men... Var inte det här väldigt orättvist? Inte borde väll Malfoy få köra med allt och alla bara för att hans pappa hade hög rang på ministeriet?
Jag stod där, obeslutsamt svajande. Till sist sade jag: "Nej."
Malfoy såg uppriktigt förvånad ut, sedan samlade han sig och sade med hotfull röst:
"Ut här ifrån."
Jag viste inte vad jag skulle göra.
"Vad heter du?"
"Will."
"Will vad?"
"Will barker."
Malfoy började flina. Det oroade mig. Kände han igen mitt namn? Kanske var pappa illa ute?
"Jag känner igen ditt namn", sade han långsamt med sin släpiga röst.
"Är du släkt med"...
Han avbröt sig och något mycket konstigt hände.
Malfoy stelnade i hela kroppen och började sakta, sakta falla baklänges. Tillslut slog han i golvet med ett lågt duns. Två centimeter från hans huvud stod Lesley med trollstaven riktad mot honom, han var kritvit i ansiktet.
Crabbe och Goyle stirrade på sin ledare, som nu började bli grön i ansiktet. Sedan tog de tag i Malfoy och drog iväg honom.
Jag gick fram till Lesley.
"Vad gjorde du med honom?"
Lesley flinade.
"En formel som pappa uppfunnit. Malfoy kommer nu att genomlida en väldigt långsam förvandling till en purjolök och tillbaka."
Jag stirrade på honom.
"Wow", sade jag imponerat.
"Ja", sade Lesley, "Men nu borde vi nog byta om. Vi är snart framme".

SUPER BRA! Det var inget dåligt enligt mig

Jättejättebra!! Jag älskar värkligen dina berättelser!

Bra historia.