Ynkligt...

Jag gillar denna ff, men jag kan inte bevaka för då kommer jag bara blanda ihop den med resten av ff:ena som jag bevakar Ledsen

Ojoj, jag är seg så det räcker och blir över...
Men men, den som väntar på något gott väntar inte för länge

Det blir ett kort kapitel nu, jag känner att jag inte kan dra ut på det längre.

Konstruktiv kritik, tips och idéer mottas med öppna armar.
---------------------------------------

Kapitel 2: Spillror och avundsjuka

Utan att hon märkte det stod Elaine en hundradels sekund senare på tå bakom Claras rygg och kikade över sin systers axel. Det ljust gula kuvertet var förseglat med ett rött sigill, i vilket fyra djur kunde uttydas. Systrarnas föräldrar hade berättat om sin gamla skola många gånger, så de båda var fullt införstådda i symbolerna. Lejonet för Gryffindor, ormen för Slytherin. En grävling för deras mammas gamla elevhem Hufflepuff och en örn för Ravenclaw, där deras pappa gått.
”Öppna det någon gång då!” sa Elaine otåligt.
Clara rycktes ur sin trans. Med fumliga fingrar bröt hon sigillet och drog upp ett brev i samma papper som kuvertet. Överst på pappret var en lång beskrivning av skolans rektor. Ingen av systrarna ägnade den någon uppmärksamhet. I stället tog de girigt in orden som förklarade att de hade fått en plats på Hogwarts.
Elaine läste texten flera gånger om, samtidigt som hon kände hur en kall hand la sig om henne. Hon slet upp kuvertet från bordet och drog upp ytterligare ett papper ur det.
En inköpslista.
Den kalla handen tog tag och vred om när hon sakta vände på kuvertet.
Samtidigt la Clara märke till samma sak som sin syster.
”Men... Det här verkar bara vara riktat till en person. Var det andra pappret ett brev till?”
Claras röst var frågande, tvekande, som om hon inte riktigt ville höra svaret. Det ville hon inte heller.
Elaine skakade sakta på huvudet och räckte kuvertet till sin syster. Den smaragdgröna texten hade borrat sig in i hennes näthinna.
”Miss C. Ross
Greenhill Cottage
Canterbury
Kent”
Brevet var inte till henne. Det hade ingenting med ”Claras syster, Eileen eller vad hon nog hette” att göra. Elaine hade ingen plats på Hogwarts. Hon hade vetat det hela tiden. Aldrig hade hon visat på den minsta gnutta av magi, medan Clara hade briljerat med sina föraningar, med att krympa mammas tröja så den passade Clara i stället. Clara kunde flyga, Elaine fick inte ens upp kvasten i luften och om hon satte sig på en ramlade hon i vilket fall av på en gång.
Hon märkte inte att stora tårar hade börjat rulla ner för kinderna innan hennes mors varma fingrar strök bort dem. De stora, mörkblå ögonen som tvillingarna hade ärvt var oroliga.
”Din uggla är säkert också på väg älskling. De har bara inte ugglor så det räcker att skicka till alla elever samtidigt.”
Ett taffligt försök till tröst. Hennes mamma visste det också.
Elaine snurrade runt och stormade upp för trappan. Det borde hon gjort redan första gången hon kände för det, innan det var försent, innan det liv hon sett fram emot slagits i spillror.
Hennes fötter bar henne, snabbare och snabbare upp för trappan, sladdade runt, in genom dörröppningen. I farten ryckte hon åt sig täcket som fortfarande låg i en hög på golvet och drog det över sig, där hon satt och kurade i sängen. Tårarna brände bakom ögonlocken. Den första smällen bedövas. Elaine kände sig alldeles tom inuti. I elva år hade hon levt med tron på att hon var en häxa. Hon skulle börja på Hogwarts, den skola alla hon kände antingen gick eller skulle börja på. Hon skulle ju bli en duktig, till och med enastående häxa, som kunde överglänsa sin syster i alla de ämnen du kan läsa dig till, medan Clara fick vara duktig på att flyga och att se framtiden. Så hade det alltid varit, Elaine var läshuvudet och hennes Clara talangen.
De unga flickorna Ross hade planerat sin skolgång sedan flera år tillbaka, tillsammans hade de längtat efter den här dagen då de äntligen var häxor på riktigt. Nu hade dagen kommit, glädjen över brevet lika så. Enda skillnaden mot drömmarna var att en av dem lämnades utanför.
Elaines självbehärskning sprack. Hon rullade ihop sig till en liten boll och begravde ansiktet i kudden, samtidigt som tårarna strömmade ner för ansiktet.

Jättebra!

Helt superbra, SAGOBOK!
Men jag är fortfarande helt säker på att jag har läst det där innan, någonstans. Innan du skrev det till Matizze.

”Din uggla är säkert också på väg älskling. De har bara inte ugglor så det räcker att skicka till alla elever samtidigt.”
Ett taffligt försök till tröst. Hennes mamma visste det också.

Har jag blivit synsk?

Tack both of you! Eller ja, fänks böof off ju!


Jag vet inte om GIPar brukar vara synska. Det är mycket möjligt. Jag har i vilket fall inte skrivit det förut och har inte heller, så vitt jag vet, kopierat det någon stans ifrån. Det är såklart möjligt att jag har gjort det undermedvetet, men jag tror inte det.

GIP?

Vi har en eminent ordlista där just den FK finns med. Just saying..

Skit, har jag lyckats glömma en!? Och jag som ska föreställa FK-OLA.

Alla är vi människor!

Vad exakt har GIP med detta att göra? Bara för att jag klädde ut mig en gång i min fina rödbruna urvuxna (påminner om ngt?) pyamas för att lura TMB så är jag väl inte GIP i vanliga fall?