Blomstersystrar [SV]

Jättebra!!! Verkligen !

Ny läsare och jag bevakar! ;D

SuperAwesome!!!!

Du skriver verkligen skit bra.

Wow, jag trodde att alla hade glömt bort den här ficen! Jag har två kapitel redo, men jag har inte skrivit på typ fem sekel. Vill ni läsa ändå, eller ska jag behålla dem för mig själv?

Vad tror du!? o.o LÄGG UT DEM!

Okej, men mina kära läsare, ni får tyvärr räkna med att det kommer ta tid för mig att skriva. Jag är en sådan person som tar tid på mig och egentligen borde jag inte lagt ut något kapitel alls innan hela storyn var färdigskriven, but I can't help myself. So here's the next chapter!

Kapitel 2

London, augusti 1971
Mrs Evans hade fått tydliga instruktioner av professor McGonagall om hur de skulle ta sig in i Diagongränden. Först skulle de leta upp ett litet värdshus som kallades för Den Läckande Kitteln. Det var ett dunkelt och sjabbigt men ändå välbesökt sådant och Petunia blev fascinerad av alla trollkarlar och häxor som satt därinne. De bad bartendern att hjälpa dem in till Diagongränden och han ledde ut dem på en mycket liten bakgård som var omgiven av tegelväggar. Där drog han fram en lång pinne ur fickan som Petunia antog var hans trollstav. Han knackade ett antal gånger på tegelstenarna i en bestämd ordning och plötsligt uppenbarade sig ett valv. De gick igenom det och förstod att de hade äntrat Diagongränden.
Petunia hade aldrig sett något liknande. Gågatan snirklade sig fram mellan dussintals olika butiker och Petunia uppfattade namn som Det Magiska Menageriet, Eeylops Ugglemarknad, Flourish & Blotts och Apotekarboden. Butikerna låg i förfallna hus som lutade ut mot gatan och över deras huvuden flög det då och då förbi ugglor.
Eftersom de inte hade någon som helst trollkarlsvaluta var de först tvungna att gå till Gringotts Trollkarlsbank för att växla pengar. Banken låg i slutet av gatan och det var en stor, vit byggnad med enorma bronsdörrar.
Petunia ryckte till lite när hon såg vad det var som satt bakom diskarna. Hon hade aldrig sett en sådan grotesk varelse förut. Den hade spetsiga öron, ett förskräckligt rynkigt ansikte och en lång, krokig näsa. För tillfället satt varelsen och undersökte en djupblå sten med hjälp av en lupp.
”Goddag”, sa mr Evans. ”Vi skulle vilja växla pengar.”
”Hur mycket?” frågade varelsen utan att släppa den blå stenen med blicken.
Mr Evans tittade på sin hustru. Ingen av dem hade någon som helst aning om hur mycket pengar som skulle komma att behövas.
”Tja, vi ska köpa två helt nya uppsättningar av skolsaker till våra två döttrar. De ska börja på Hogwarts.”
”Då tror jag att det räcker med 50 pund.”
De hade klarat av att växla pengar och istället för pund hade de fått något som kallades för galleoner, siklar och knutingar. Varelsen, som senare hade presenterat sig som svartalfen Devork, hade förklarat vad vart och ett av mynten var värt.
Familjen Evans besökte sedan Madam Malkin's Klädnader För Alla Tillfällen där Petunia och Lily köpte varsin uppstättning Hogwartsklädnader. Sedan fortsatte de till Ollivanders för att köpa trollstavar. Besöket där var definitivt det längsta. Petunia och Lily fick pröva alla möjliga sorters trollstavar, allt från idegransstavar med drakhjärtesträngar som kärnor till ekstavar med enhörningshår. Efter många uppeldade trollstavsaskar och krossade glas hittade de varsin trollstav som passade dem perfekt. När Petunia hade plockat upp sin smidiga ebenholtsstav, (tolv tum med Fågel Fenix-fjäder som kärna) hade hon känt en stark ström genom högerarmen och lyckats trolla fram petunior ur tomma intet med den.
När allt det nödvändiga på listan var inhandlat vände sig tvillingsystrarna mot sina föräldrar och sa:
”Kan vi inte få varsitt husdjur också?”
Deras föräldrar hade inte varit svåra att övertala. Flickorna hade bestämt sig för att köpa varsin uggla, det tyckte dem verkade mest praktiskt. De styrde därför slutligen kosan mot Eeylops Ugglemarknad.
Efter tjugo minuter steg de ut ur butiken igen, Petunia med en brun, vitfläckig hökuggla och Lily med en vit och ljusbrun tornuggla. Så fort Petunia sett ugglan hade hon kommit på ett namn. Nestor satt nu lungt och stilla i buren och Petunia beundrade sitt nya vackra husdjur. Lilys uggla fick namnet Henny och hon längtade förmodligen lika mycket som Nestor att få breda ut vingarna i det fria.
”När vi kommer hem, min kära”, sa Petunia till Nestor. ”När vi kommer hem.”

När de var tillbaka i Cokeworth möttes de av två små flickor som satt framför ytterdörren. Det var Gemma Atkinson och Rebecca Langton, grannflickorna och Lilys och Petunias bästa vänner.
”Gemma!” utbrast Petunia.
”Becca!” sa Lily. ”Vad gör ni här?”
”Är det verkligen sant?” sa Gemma. Hon hade ett sorgset uttryck i ansiktet.
”Är vad sant?” frågade Petunia.
”Är det sant att ni ska börja på ett internat?” sa Rebecca med gråten i halsen.
Petunia förstod. Hennes mamma måste ha berättat för Gemmas och Rebeccas föräldrar om vad som hade hänt. Så mycket McGonagall hade tillåtit henne att berätta i alla fall. De bodde trots allt i ett ganska litet grannskap och det tog aldrig lång tid för folk att få reda på nyheter om grannarna.
”Ja”, sa Petunia sorgset. ”Jag är rädd för det.”
Rebecca började gråta. Gemma gick genast fram till Petunia. Först trodde hon att hon skulle få en knytnäve i ansiktet, men blev istället omfamnad av vännen.
Petunia mindes plötsligt hennes och Lilys födelsedag i maj. Det hade som vanligt varit ett stort kalas ute i trädgården i majsolen och nästan hela grannskapet hade varit där. Däribland familjen Snape.
Petunia, Lily, Gemma och Rebecca hade vid ett tillfälle smygit ifrån festen och sprungit ner till floden. Där hade var och en klättrat upp i varsitt pilträd som hängde ut över vattnet.

”Den som inte vågar klättra längst ut över vattnet får pussa Severus!” sa Gemma.
”Det där var elakt, Gemma”, sa Lily.
”Ja, verkligen. Jag som är så rädd! Och tänkt er att pussa Severus!” sa Rebecca, smått äcklad.
”Severus är faktiskt snäll”, sa Lily. ”Jag tycker faktiskt synd om honom, han bor ju i Spinnargränden.”
”Men då kan ju du pussa honom frivilligt då, Lily!”, sa Petunia och skrattade.
Det ville Lily givetvis inte, så hon antog utmaningen. Hon såg ut sätta ribban väldigt högt, men rätt som det var ramlade hon av grenen och föll rätt ner i floden.
”LILY!” skrek Petunia. ”Åh, Gud, det är ju jätteströmt!”
”Det är okej, Tuni”, sa Lily. ”Jag mår bra!”
På något konstigt sätt flöt Lily tillbaka in till stranden. Flodens strömriktning rubbade henne inte.
”Vad konstigt!” utbrast Gemma. ”Hur kan hon inte flyta med strömmen?”
”Åh, detta var en dum lek att leka”, sa Rebecca. ”Men du får ändå pussa Severus för att du ramlade i!”

”Jag kommer att sakna er”, sa Gemma.
Petunia besvarade kramen.
”Jag kommer att sakna er också”, sa Petunia.
Efter lite tårfyllt kramande tog tvillingsystrarna avsked av grannflickorna och gick in i huset.
Mr och mrs Evans hade burit upp två stora koffertar på övervåningen.
”Vi tänkte att ni skulle börja packa lite nu”, sa mrs Evans. ”Lika bra att vara väl förberedd!”
Petunia och Lily höll med. De glömde ganska snart bort det jobbiga avskedet de nyss varit tvungna att ta när de påmindes om vilket sorts internat de faktiskt skulle börja på.
På Petunias skrivbord stod Nestor och hoade. Hon stack in sin hand och klappade honom försiktigt på huvudet. Fjädrarna var alldeles silkeslena och Nestor nafsade henne lite i handflatan.
Solljuset hade börjat anta en mörkare nyans utanför men himlen var fortfarande lika klarblå som den hade varit den underbara eftermiddagen då hon hade fått brevet. Det var nu inget tvivel om att denna fantastiska skola verkligen existerade, eftersom att hon hade hört andra människor prata om den i Diagongränden. Nu hade hon också en trollstav. Hon tog fram asken och lyfte försiktigt upp sin ebenholtsstav. Den är så välslipad som den bara kan bli, tänkte hon när hon rörde vid den med fingertopparna.
”Flickor! Teet är klart!” ropade mrs Evans.
Petunia lade varsamt ner staven i asken igen och gick ner på bottenvåningen. Mrs Evans hade dukat upp teet ute i trädgården och Petunia kände doften av nybakade scones.
”Ni är väl medvetna om att ni inte får använda trollstavarna förrän ni kommer till Hogwarts, hoppas jag?” sa mr Evans precis innan han förde sin tekopp till sina läppar.
”Javisst, självfallet”, sa Lily. ”Men skulle vi inte kunna få släppa ut våra ugglor lite då och då? De blir säkert jätteuttråkade i de där burarna.”
Mr och mrs Evans såg på varandra.
”Jo, det är klart att ni får”, sa mrs Evans. ”Jag hoppas bara att grannarna inte blir misstänksamma över att det flyger ugglor här över på dagarna.”
De började att prata om deras besök i Diagongränden.
”Jag tror att jag skymtade pojken Snape därinne idag”, sa mr Evans. ”Tydligen ska han också börja på Hogwarts.”
”Ja, han kan trolla i alla fall”, sa Petunia.
”Talade du med mrs Snape?” sa mrs Evans med ett sting av oro i rösten.
”Ett par ord, det var under tiden som ni var inne hos Madam Malkin”, sa mr Evans. ”Jag berättade att Lily och Tuni ska börja på Hogwarts och då berättade hon att Severus också ska göra det. Det kan inte vara någon vidare förmögen familj det där. De bor väl i Spinnargränden om jag inte minns fel?”
”Det stämmer”, sa mrs Evans. ”Men var inte pojkens far med?”
”Jag vet faktiskt inte”, sa mr Evans. ”Jag såg honom inte i alla fall.”
”Doreen Gatsworthy har sagt att mr Snape super och slår sin fru om kvällarna”, sa Petunia.
”Men Petunia! Vad är det för dumheter hon har tutat i dig?” sa mrs Evans förskräckt.
”Det är inga dumheter”, sa Petunia. ”Doreen Gatsworth var faktiskt barnvakt åt Severus när han var liten.”
”Miss Gatsworthy är över 80 år gammal, Tuni”, sa mrs Evans. ”Hon...hon måste ha sagt fel. Eller hur, älskling?”
”Jag säger ingenting”, sa mr Evans. ”Doreen Gatsworthy må vara en virrig gammal kvinna, men Tobias Snape hyser jag ytterst lite empati för. Han verkar vara så kall.”
”Att han är kall, det kan jag hålla med dig om, men att han skulle supa och slå sin hustru! Nej, Tuni, jag råder dig och din syster att inte lyssna på hennes babblande alltför idogt. För er egen skull, så att ni inte lägger er näsa i blöt.”

Fantastiskt bra :'D Du äger!

Du är så duktig! Älskar denna ff!!!

Underbart

När kommer det mer? ^^