Det sista året på Hogwarts =D

- Har den varit hemsk?, sa jag och såg på henne och tänkte på att vi aldrig hade pratats vid på 7 år och ändå delade vi sovsal.
Jag visste inget om hennes familj eller om hennes blodstats, var hon jagad?, mugglarfödda fick ju inte gå på Hogwarts längre så, halvblod eller fullblod måste hon ju vara, tänkte jag för mig själv och studerade henne..
- Vad har du gjort i sommar då?, sa jag lätt för att få ut mera information om henne så jag inte verkade allt för dum.
- Jo min har väll vart bra, sommarjobbat på tre kvastar, fast de har ju inte så många besökare längre.
Stått emot dödsätaranfall och flygit lite med, sa jag lätt åt henne.

Jag log lite förstrött emot henne och plockade med trådarna i ett hål i mina blåa jeans.
- Njae, hemsk har den väl inte varit. Jag spenderar alltid sommrarna med att luffa runt och tälta. Och detta året har det varit mycket lättare när jag kunnat transferera mig i stället för att åka tåg eller buss. Och så har jag kunnat slänga några skyddsförtrollningar runt platsen så jag har inte varit orolig för dödsätare eller snappare.
Jag gjorde en paus och tittade ut igen. Nu rann det stora rännilar på rutan för regnet hade äntligen fått släppas fri av molnen. Det var riktigt dunkelt i kupén.
- Såå... det har varit som vanligt för mig. Bara lite mer försiktighetsåtgärder.
Sen slog en sak mig.
- Tre Kvastar!? I Hogsmead alltså? Men varför åker du tåget från London om du bor gångavstånd från Hogwarts? frågade jag undrande.

Hon log lätt och lyssnade på hennes sommar.
- Menar du att du jämt gör så?, bor du inte hemma, vilken blodstatus har du föresten, rabblade jag utan att tänka mig för.
- Förlåt, du behöver inte svara, är bara orolig för dig, sa jag lätt och log mot henne.
Jag skrattade och flinade åt henne.
- Ja, du det kan man undra, det är någon gammal tradition att alla elever ska anläda med tåget.
Det känns lite onödigt när jag ser Hogwarts från mitt sovrumsfönster, sa jag flinande och drog upp en påse godis från godisbaronen.
- Pappa bjuder han jobbar där, sa jag lätt och räckte över påsen och tog mig en klubba.

Jag tog emot påsen och tittade igenom innehållet. Snabbt valde jag en chokladgroda. Jag är väldigt svag för choklad nämligen. Sen räckte jag tillbaka påsen och tackade.
Jag öppnade förpackningen och tog snabbt ett hårt tag om grodan som alltid är redo att smita så fort den får känna frisk luft. Stretandes i min hand tog jag en tugga av ena benet och genast blev den stilla.
- Ja, varje sommarlov sen jag var 14 har jag gjort det. svarade jag och tuggade på den ljuvliga choklade som smälte härligt i munnen. - Jag har inget... hem, svarade jag med eftertryck. - Mina föräldrar dog när jag var 9 år och sen dess har jag flyttar från fosterfamilj till fosterfamilj. Det blev mycket bättre när jag började på Hogwarts för jag trivdes aldrig i familjerna. Och när jag blev 14 kände jag att jag inte orkade mer och bestämde mig för att gå min egna väg.
- Förresten är jag helblod, så du behöver inte vara orolig för mig, inte, avslutade jag med ett snett leende.

- Nej men vad hemskt, det visste jag inte, sa jag sorgset och såg på henne.
- Så det är därför du är kvar på Hogwarts över julen och så?, sa jag och la huvudet på sne.
Jag tog emot påsen och log och tog en böna med grimaserade.
- Bläää, glöggsmak, sa jag äcklat.
- Så bra att du är helblod då behöver du inte vara rädd för snappare i alla fall, sa jag leende och mitt ansikte mörknade sedna.
- Hur tror du det blir på Hogwarts?, med syskonen och Snape?, sa jag dystert till henne och sken sedan upp.
- DA lektionerna kommer att fortsätta, vill du följa med?, sa jag till henne och visade ärren på handryggen efter Umbridges straffkommendering.

Jag log lite ursäktande när hon förbarmade sig över mina föräldrars öde.
- Ja det var rätt hemskt. De dog för att rädda mig kan man säga så jag är de evigt tacksamma.
Jag fnissade till åt hennes grimas när hon kände bönans smak men blev sen allvarlig när hon tog upp Hogwarts lärarstyrka från och med nu. Fundersamt blickade jag ut genom fönstret. Nu gick det inte längre att se landskapet för att det hade mörknat så mycket. Då och då kunde man se skymtar av ljus från hus eller städer bara.
- Jaa, sa jag lite avvaktande. - Hogwarts kommer nog inte vara lika roligt som det har varit hittills, log jag sorgset emot Alex. - Ska ni verkligen våga ta upp DA igen?
Jag hade hört talas om Dumbledores Armé under vårt femte år då Harry Potter hade startat en grupp av de eleverna som inte tyckte att Professor Umbridges lektioner i Försvar mot Svartkonst var tillräckliga. Ingen hade frågat mig om jag ville vara med då och jag var ingen som frågade heller. Sen hade gruppen blivit upptäckt och alla hade fått hemska straff av Umbridge.
- Jag är nog för dålig för att vara med i DA. Jag va rju inte med förra gången, svarade jag lite besviket.

- Min mamma dog när hon födde mig så jag bor med pappa i Hogsmeed, sa jag lätt.
- Vad räddade dig från?, sa jag nyfiket och ångrade mig sedan.
- Förlåt, du behöver inte svara på nått jag frågar om du inte vill är bara nyfiken på dig.
Så är jag alltid när jag träffar en vän, sa jag leende och nickade.
- Nej, Hogearts kommer inte att vara det samma, men det ordnar sig nog alltid bara man vet vad man kämpar för och vilken sida man står på, sa jag och log lätt och sken sedan upp.
- Självklart ska vi starta DA igen, Luna, Ginny och Neville, ska leda det nu när inte Harry och de andra är kvar.
Vi ska ha det första mötet nu i kväll efter festmåltiden, sa jag ivrigt och såg sedan på henne.
- Dålig är man om man inte tränar eller försöker, och jag kan hjälpa dig, ju fler dess bättre.
Vi behöver fler medlemmar och vi måste kämpa emot det onda på skolan.
Vi måste lära oss till det kommande kriget, sa jag enkelt och hoppades att jag inte skrämde upp henne.
- Varför var du inte med förra gången?, jag trodde du inte ville?, sa jag undrande och såg ut på det förbipasserande landskapet.

- Jag önskar att jag också hade förlorat mina föräldrar så tidigt, sa jag drömmande utan att tänka mig för. - Men gud förlåt! utbrast jag. - Jag menade inte något illa. Det var bara det att du minns antagligen inte din mamma, men jag minns mina föräldrar och förlusten av dem var väldigt svår därför, rabblade jag ursäktande och rodnande kraftigt.
Genant tittade jag också ut genom fönstret lite av rädsla att möta hennes blick om hon hade blivit arg eller sårad av vad jag sa.
Jag mindes tillbaka till händelsen i vårt hus när jag var nio.
- Mina pappa var en högt uppsatt Auror och hade därför många dödsätare efter sig. Han hade tillfångatagit Bellatrix Lestranges man och skickat honom till Azkaban där Dementorerna hade givit honom en kyss på en gång. Bellatrix var såklart utom sig av ursinne och sorg. Och sökte därför upp min pappa för revansch hemma i vårt hus.
Jag pausade och drog ett djupt andetag. Jag mindes allt som om det var igår och när jag berättade om det började jag darra i kroppen av rädsla, men också av ilska.
- Mamma hade öppnat dörren och utan att blinka hade Bellatrix kastat dödsförbannelsen över henne. Jag hade hört hennes isande skrik upp till vinden där jag hade mitt rum. Bara någon sekund efter det hade jag sett pappas patronus höja sig genom golvet. Han hade ett lodjur.
Jag satt med vidöppna ögon och tittade ut genom kupéfönstret utan att se. Det enda jag såg var pappas patronus på mina näthinnor.
- När den talade var det med pappas röst. Den lät panikslagen och modig, men även sorgsen efter den plötsliga förlusten av sin fru. Men också av vetskapen att stund var kommen för han också. Katten sa "Göm dig så gott du kan, älskling. Jag slänger alla skyddsförtrollningar jag hinner på vinden. Vi älskar dig, Gemma!" sen löstes djuret upp i tomma intet.
Tårar började rinna nerför mina kinder och jag grät tyst medan jag hackade fram resten av berättelsen.
- Ja.. jag var bara n... nio år! J... jag kunde inte hjälpa p... pappa. Jag sp.. sprang in bakom en s... stor garderob och grät hysteriskt. På våningen under mig hörde jag hur Bellatrix använde Crusiatusförbannelsen och i takt med pappas hjärtskärande skrik gapade hon om sin man och skrattade kallt omvartannat. J... jag knep ihop ö... ögonen och slog händerna för öronen. Sen blev det tyst! Jag vågade inte röra mig, knappt andas på flera timmar. Ministern hittade mig nästa dag.
Återigen drog jag ett djupt andetag och torkade mina kinder. Log lite ursäktande för att jag hade brytit ihop sådär.
- Självklart vill jag vara med i DA. Ondskan måste stoppas! Det var ingen som frågade mig förra gången, sa jag lite blygt.

Jag fick tårar i ögonen av hennes berättelse.
Jag satte mig vid henne på sätet och la en tröstande arm om henne.
- Men gumman så hemskt, sa jag med tårarna rinnande men fick inte fram något mera.
Gud vad jag avskydde Voldemort för att han hade splittrat alla dessa famlijer.
Jag såg på henne när hon hade lugnat sig.
- Så bra, då tar jag med dig till mötet, sa jag leende och såg ut.
- Nej, jag minns inte min mamma hon dog strax efter jag hade födds, jag låg i hennes armar när hon drog sitt sista andetag, sa jag enkelt och log svagt.
- Det är tråkigt att jag inte fått träffa henne, hon var också auror som din far.
Och det ska jag också bli, efter skolan, sa jag tankfullt och såg ut genom fönstret.

Jag såg på henne med mina rödgråtna ögon men log svagt ändå.
- Vi har varit med om tragiska händelser i våra familjer båda två. Det går aldrig att jämföra vem som har råkat mest illa ut. En sorg är alltid en sorg.
Jag fiskade upp en näsduk ur min ena jeansficka och snöt mig. Sen kastade jag upp näsduken i luften och snabbt drog jag fram min trollstav och viftade till varpå näsduken försvann.
- Jag kanske inte kommer vara helt värdelös i DA, när sanningen kommer fram, log jag filuriskt.
För andra gången på dagen slängde jag ett öga på min arbandsklocka. Den visade strax efter fem.
- Vi borde nog byta om nu för vi är snart framme, mummlade jag och ställde mig upp för att dra ner min koffert från hyllan.
Plötsligt sken jag upp och log glatt mot Alex.
- Vet du?... Även om den är resan är väldigt onödig för dig med tanke på var du bor så är jag väldigt glad att du gjorde den ändå.
En liten rodnad uppstod på mina kinder och jag dök ner i min koffert för att dölja den.