Krukan i Gryffindors sällskapsrum

Okej, jag är ledsen att det var länge sedan jag skrev. Men här kommer mer.

Kapitel 4
___________
Mycket riktigt. Snabbt flockades alla Gryffindorare runt den nya växten. De var som hypnotiserade av henne och deras dreglande munnar fick mig inte direkt på bättre humör. Jag var så svartsjuk att det värkte ända ner i rötterna på mig. Inte ens Ron ägnade en blick åt mitt håll. Jag kunde faktiskt förstå dem lite grann eftersom att hon var väldigt vacker både till formen och färgen. Men det var väl jag också!?
Jag kunde urskilja Harrys runda, trasiga glasögon i folkmassan. Ögonen som glasögonen omringade tittade också bort på krukväxten bredvid mig. Jag kände hoppet sjunka. Mitt liv kanske skulle sluta på tippen i alla fall. Allt hade ju gått så bra. Jag tänkte tillbaka på chokladasken och på Hermiones upprörda min när Harry bitit Ron i magen. Det var goda tider då. Men saker och ting förändras. Jag blev av bruten i mina tankar av att Hermione gav ifrån sig ett tjut av förtjusning. Alla vände sig om och jag kände hjärtat sjunka i bröstkorgen*. Om de hade glott på växten i en sekund till hade jag spruckit och dött. Fast det kanske hade varit bra för då de i alla fall titta på mig. Men nu gjorde de inte det utan vände sig om och tittade bort mot något som jag inte kunde se över alla huvuden. Jag hörde ännu ett tjut från Hermione och alla följde snabbt hennes exempel och gjorde likadant. Och det var då jag förstod att det var Fred och George.
______________
*Okej jag erkänner jag har ingen bröstkorg. Det är svårt att vara en krukväxt.

Super! Mer

Här kommer mer!!!!!!!!!!! He, he lite mycket utropstecken.

Kapitel 5
______________
Jag kunde inte somna den natten. Kanske det berodde på att jag var väldigt svårt sjuk. Av avundsjuka!!! Jag vet jag har väldigt dålig humor. Det kom med fröet. Du vet det var säkert någon dum person som hällde någon vätska på det. Och då fick jag dålig humor. Eller så kan det ha varit så att. . . Ja, i alla fall. Var, var jag. Låt mig se jag var svartsjuk. Så svartsjuk att jag var döende. Jag önskar att det fanns något botemedel för svartsjuka men det gjorde det inte. Eller vänta, om jag knuffade ner henne från fönsterbrädan så skulle hon inte finnas mer och jag slapp vara avundsjuk. Men i så fall skulle jag bara bli ännu mer hatad och superinte omtyckt. Så det var nog bäst att låta det vara som det var nu. När jag bestämt mig för det blev det ännu svårare att somna och jag var tvungen att testa alla de "100 sätten för att kunna somna" som jag läst i en av Hermiones böcker som hade slagits upp på just den sidan. När jag testat 99 sätt var jag så trött att jag höll på att somna men jag var tvungen att testa det 100:nde sättet annars skulle jag få dåligt samvete resten utav mitt liv! Men just när jag skulle börja somnade jag in i djup sömn. Och det dåliga samvetet skulle tränga sig in i min hjärna* så fort jag vaknade. I nästa kapitel.
__________________
*Det är verkligen mycket som krukväxter INTE har.

Haha kul!

Tack för alla kommentarer. När jag gjorde den här novellen trodde jag att det skulle vara typ bara min syrra som skulle läsa. Men vad jag har förstått så är det lite fler.

Kapitel 6
_________
Ja, som sagt var så var det dåliga samvetet över att jag inte gjort det sista sättet att försöka somna på väg in i min "hjärna"* Och när jag vaknade så hade det satt till rätta mitt i "huvudet". Jag kände mig som en knäppskalle och nu förstod jag nästan varför jag inte fick någon uppmärksamhet. Det var väl bara dumma/knäppa personer som bara gjorde 99 av de hundra olika sätten att försöka somna på? Jag tittade upp och möttes ännu en gång av de dreglande munnarna och de stora, stirrande ögonen. Jag tittade på motivet som dessa hypnotiserande människor glodde på och för första gången tittade hon tillbaka på mig. Det var ingen trevlig blick jag fick utan mer en sådan som om hon sa: "Usch, vad gör du här? Jag hatar dig och vill absolut inte stå här bredvid ett äckel. Stick och brinn." Jag suckade, tänk om jag var ett äckel som alla hatade och inte ville varken röra eller se på. Men varför skulle jag då få bli vattnad av Sprout, eller bli beundrad av Harry Ron och Hermione. Fast de kanske bara ville vara snälla. Jag kanske var den där nörden som alla pratade skit om bakom min "rygg". Jag tittade upp påväxten igen. Hon kollade inte åt mitt håll nu längre utan ut mot sin publik. Kanske var jag ganska knäpp ändå. En röst skar rakt genom mina tankar och fick mig att ännu en gång se ut mot folkmassan.
- Akta!!! Låt mig få komma fram! alla flyttade sig genast åt sidan så att personen skulle få komma fram. Jag såg att det var Sprout. Hon skulle antagligen komma och vattna mig. . .Jag menar oss, men vart var hennes lilla ros vattenkanna som hon alltid brukade ha med sig? Hon hade säkert glömt den. Jag väntade spännt på ögonblicket då hon skulle komma på att den viktigaste saken saknades men när hon kom närmare så misstänkte jag att hon inte hade glömt den utan lämnat den. När hon kommit ända fram till fönsterbrädan hade nästan två tredjedelar av beundrarna gett sig av. Jag såg krukväxtens förtvivlade blickar och jag log i smyg. Men då hände något konstigt. Sprout tog tag med sina behandskade händer tag om min kruka och lyfte ned mig från mitt hus.
- Här ska en krukväxt flyttas, sa hon. Jag gav ifrån mig en blandning mellan skrik och gråt. Och borta på fönsterbrädan såg jag min föredetta fönsterbrädekompis smila elakt. Nu skulle hon bli ensam om att erövra världen.
________________
*Jag har kommit på en sak. Jag sätter alla saker som jag inte har inom citattecken, så slipper jag göra stjärna på de hela tiden. Vad sägs om det?

BUHU!

Jättebra!

Rolig ff, *bevakar*

Jaa verkligen jättebra men dumma Sprout!!

Jag är ledsen att jag inte skrivit på länge men jag hoppas att ni inte blir så uttråkade att ni slutar läsa. Jag ska försöka skriva så snart som möjligt.