Mugglare på Hogwarts

♥ mer kommer imorgon

Jag längtar verkligen

Jag med!

Kapitel 2.

Jag kunde inte ro för att jag stirrade. Han såg ut som en gammal gubbe, han var klädd i en klänning.
Han fortsatte bara le. Jag var oförmögen att röra på mig.
"Laura." Sade han.
Jag kände ilningar längs ryggen när jag hörde hennes namn.
"Jag är Professor Dumbledore, jag är din rektor på Hogwarts." Då klarnade det, det var det där skojarna. Jag blängde ilsket på honom.
"Låt bli att skämta."
Jag kunde inte säga att jag inte var henne, jag kunde inte säga hennes namn, det gjorde ont att höra det.
"Laura." Jag sprang därifrån, jag sprang längs vägarna. Jag vågade inte vända mig om.
Jag vände mig hastigt om, han var inte där, så långt hade jag väl inte sprungit?
Jag hann precis stanna innan jag såg honom igen. Jag var nära att springa på honom.
"Det här är allvar, du är en häxa." Sade han, jag fnös, en häxa? En sådan där ful knotryggad häxa med vårtor på näsan? Jag visste inte vad jag skulle säga.
"Jag menar allvar." Han gav mig en biljett.
Tåget går nästa vecka, tänk på det bara."
Jag tog sakta emot den och jag hörde ett pang och han var borta.
Jag såg mig om, kanske menade han allvar.

Jag gick sakta in i huset igen. Han trodde på allvar att jag var Laura, han trodde på allvar att Laura var jag.
Hon var död, borde inte han veta det? Det var senaste nyheten, i alla fall här i London.
11årig flicka mördad på tågstationen. Ingen hade trott för en sekund att det varit en olyckshändelse.
Men jag fattade inte varför någon skulle vilja mörda henne?
Hon var så godhjärtad, alltid vänlig, hon hade inga fiender. Alla ville vara hennes vän.
Jag mindes hur jag hade bränt av svartsjuka förr, nu kände jag inget annat än sorg. Hon var borta.
Jag ignorerade polisen och gick upp på vårt, jag menar mitt rum.
Det hade varit vårt, vi hade delat, men. Inte längre. Hennes säng låg kvar, helt orörd, på väggarna hängde bilder av oss.
Två små flickor. Ena var borta. För ett ögonblick kunde jag se henne sitta på sin säng för sig själv.
Jag kunde se hur hon försvann i sin egen värld. Hon var annorlunda, jag är rätt säker på att hon av alla personer inte är en häxa, jag menar var en häxa.
Jag kunde se henne framför mig, hennes leenden, hennes tårar och hennes ilska.
Jag kunde se allting framför mig och tårarna växte fram i mina ögon.
Jag kunde inte komma på vem den där Dumbledore var för något.
Jag granskade biljetten, den var fuktig av tårar men jag tog upp den.
Perrong 9 2/4 stod det. Det fanns inte, ett annat bevis på att dem ljög. Jag skulle vilja ha en förklaring, precis som om någon hört mina tankar flaxade en till uggla in och kastade ett brev på mig, han väntade.
Jag öppnade brevet och läste.

"Kära Laura, det finns inget att vara rädd för, häxa är inget dumt, du är magisk, du ska få lära dig kontrollera dina krafter och lära dig trollformler, du kommer ha det så bra. Du kommer få vänner och du kommer bli välkommen i vår värld."

Jag skrev ett brev tillbaka. Men Lou då är hon en häxa? Sen knöt jag fast det i ugglan.
Den flög iväg och jag lade mig ner på sängen. Ugglan kom inte tillbaka, jag antog att det var ett nej.

Inte så jättelångt kanske men bättre än ingenting antar jag.

Jo det var jättemegasuperenormt bra!!!

Menar ni det på allvar?

Såklart!! Den är amazyn!!

♥

Awesome!

Den var ju jättebra! *bevakar*