Okej. Nu är i alla fall delen klar. Den blev säkert inte så bra som ni hoppades men ja... här är den i alla fall.
Förlåt att ni fick vänta så länge.
DEL 2
Takbelysningen i det stora träningsrummet blinkade till och slocknade. Hela träningsrummet blev svart. Clove vred oroligt på huvudet, letade efter en ljuskälla. Men överallt var det mörkt. Eftersom att hon inte hade någon större lust att stå där fattade hon ett dumt beslut och började gå emot det hon antog var dörren. Plötsligt tog det stopp. Förvånat skrek hon till och backade undan. Hon brukade inte tillåta sig själv att bli skrämd, men detta hade varit ganska oväntat. Känslan av att någon helt plötsligt stod där i träningsrummet fick henne nästan att rysa. Clove blinkade gång på gång, försökte se något. Men hon kunde inte urskilja något i mörkret.
”V-vem är det?”, frågade hon lågt och rätade på sig. Hon var inte rädd, rösten lät märkligt stadig. Hon hade ju trots att skrikit till, vilket hon bannade sig själv för. Hon hörde någon harkla sig och svalde klumpen i halsen. ”Cato..”, muttrade hon irriterat.
”Rätt gissat, Clove.”, hörde hon Cato svara, uppenbarligen bara några centimeter bort. Clove lade armarna i kors och plötsligt flimrade lamporna till och tändes. Cato vek undan blicken, stirrade upp i taget med ett besviket uttryck i ansiktet, men muttrade sedan något och mötte Cloves blick.
”Nästa gång kan vi hoppas på ett längre strömavbrott, eller hur Clove? Det är ju riktigt mysigt att du vandrar in i min famn då det blir mörkt. Jag visste inte att du var mörkrädd.”, sa Cato en aning hånfullt. Clove bet sig i tungan och tog ett steg närmare Cato, hon tyckte verkligen inte om då någon gjorde narr av henne. Det borde Cato ha förstått. Ett par klarblåa ögon såg på henne. Hon anade en retsam glimt i dess blå djup. Clove skakade ilsket av sig tanken och örfilade Cato. Instinktivt tog han ett steg tillbaka och förde handen emot sin kind. Munnen gapade lätt och han såg riktigt förvånad ut. Att någon vågade slå till honom hände antagligen inte varje dag.
”Låt det där bli din varning.”, sa hon vasst innan hon med självsäkra steg lämnade träningsrummet. Cato stod kvar med ett uttrycklöst anisktsuttryck, stirrade tomt framför sig. Clove smet ut i den långa hallen som skulle leda henne till utgången, trots att hon varit där så många gånger kändes det ändå främmande på något sätt. Hon började gå i rask takt emot porten. Hennes fotsteg var det ända som hördes. De var ovanligt ödsligt för att vara en träningsdag. Dörren öppnades automatiskt då hon närmade sig. Utanför öste regnet ner, dränkte allt i sin väg. Clove fortsatte ut ifrån tränings-centret utan att tveka. Den senaste tiden hade Alder inte kunnat hämta henne, eller skjutsa henne eftersom att han lånat ut bilen och fått tillbaka den då den var ”ur funktion”. Så nu ångrade Clove bittert att hon inte tagit med sig sin jacka som Alder sagt att hon skulle göra. Hon fortsatte att springa och kom allt längre bort ifrån träningscentret. Regnet fick håret att klistra sig mot huvudet och det blev allt svårare att undvika vattenpölar. Clove såg bilar passera, men ingen stannade för att plocka upp henne. Ingen Alder heller för den delen. För en kort stund kände hon sig övergiven, utsatt. Men hon viftade snabbt bort de tankarna, hon var inte rädd. Hon var inte svag. Hon fick inte känna sig rädd. Snart såg hon det välbekanta trista huset som hon kallade sitt hem. Clove kunde urskilja en mörk gestalt på verandan. Vem det var kunde hon inte riktigt se.
”Clove?”, Alders röst bröt tystnaden då han ropade henne till sig. Clove övergick ifrån att jogga till att springa. Hon hoppade över den korta trappan och var nära att ”dansa” in i Alder.
”Alder”, hälsade hon och smet förbi honom in i huset. Clove huttrade till då hon kom in i det varma huset. Det var först då hon insåg att hon frös. Clove såg sig omkring i vardagsrummet. I soffan låg hennes far och sov, han snarkade ljudligt och ett gäng tomma sprit flaskor stod på soffbordet intill. Clove höll tillbaka en irriterad suck och började bara gå emot trappan. Hon gick trött uppför trappan, benen värkte efter den långa språngmashen och ögonlocken kändes plötsligt tunga. Övervåningen var så gott som omöblerad. Några blomkrukor stod placerade lite här och var, men annars var det tomt. Det fanns två dörrar, den längst bort ledde in till Alders rum. Clove fick aldrig gå in i hans rum, varför visste hon inte. Det kändes frestande att snabbt öppna dörren och kika in, men hon visste att Alder inte skulle bli glad om hon gjorde det. Så istället för att grubbla över vad Alder dolde bakom sin dörr gick hon in i sitt eget rum. Hon stängde dörren efter sig och drog av sig de genomvåta kläderna och kastade dem i en tvättkorg till vänster om dörren. Som hon alltid gjorde efter träningen, den ända skilldanden var att kläderna var tunga av allt vatten och genomvåta. Clove trippade fram till byrån och drog ut en av lådorna. Missnöjt betraktade hon sina kläder, hon ägde inga fina kläder. Det var i alla fall det hon själv tyckte. Efter att ha suttit stilla en stund drog hon fram ett par gröna byxor en svart kortärmad t-shirt. Clove kastade kläderna på sängen och sköt in lådan. Huttrande gick hon in i sitt badrum, betraktade sig själv i spegeln. Hon såg rent av hemsk ut. I stället för att snabbt torka av sig slog hon på duschen för att snabbt duscha av sig. Efter en stund stängde hon av duschen och torkade av sig med ett vitt badlakan och drog på sig kläderna hon valt ut tidigare. Clove skulle just lägga sig ner på sängen och pusta ut då hon hörde någon skrika och ljudet av glas som krossades. Clove stelnade till och vände sig emot dörren. Alder!
Clove ryckte tag i dörrhandtaget och tryckte upp dörren, rusade ut ur rummet och ned för trappan i världens fart. Som hon befarat låg Alder medvetslös på golvet. Han hade glassplitter i håret och blod sipprade ut ur ett sår i pannan. Istället för att falla ihop intill sin bror vände hon sig rasande emot sin far. ”Vad har du gjort?”, frågade hon anklagande. Han spottade ilsket och stirrade på sin dotter som om hon var något smutsigt och äckligt.
”Anklagar du mig, va? Han överföll mig.. den där.. saken!”, han pekade med ett darrigt finger på Alder. ”Det är din son!”, fräste Clove till svar. Fadern fnös, som om han inte trodde på henne. ”Knappast. Han är lika mycket min son som du är min dotter. Ni båda är psyk!” Clove blinkade till och sträckte ut handen emot köksbänken, knivstället var inte alls långt borta. Om hon bara fick tag i en kniv. Tyvärr, var fadern alldeles för nykter för att inte se vad hon var påväg att göra. Han slet tag i hennes arm och drog bort henne ifrån köksbänken.
”Nej du, dina knivar kan inte hjälpa dig den här gången.”, sa han hånfullt. Clove greps av panik, det var sällan hon gjorde det. Hon ryckte sig loss och flydde emot dörren.
”Jag ska slå ihjäl dig!”, ropade han bakom henne. Clove tänkte inte tillåta sig själv att stanna, inte ens en sekund. Hon tryckte upp dörren och sprang ut i regnet. ”Stanna, din lilla satunge! Stanna!”
Men Clove stannade inte istället ökade hon farten och sprang så fort hon bara kunde. Regnet blötte än en gång ner hela henne, kylde ner henne. Lugnorna värkte redan eftersom att det blivit betydligt kallare ute och hon frös, igen. Plötsligt bländade något henne. Clove tappade fotfästet och halkade till. Armbågarna skrapades upp emot asfalten och regnvattnet fick såren att svida. Hon kunde höra fotsteg. Det var antagligen slutet. Tänk om det var han? Clove slöt ögonen, men öppnade dem snabbt igen. ”Clove? Hur är det med dig?”, rösten lät välbekant men Clove kunde inte placera vem personen kunde vara. ”Clove, svara mig. Är du okej? Helvete, du är iskall.” Clove blinkade till. Såg upp på personens oroliga ansikte. Blont hår, blå ögon. Hon stelnade till och blinkade till ännu en gång. Det var Cato. Av alla personer i Distrikt 2 var det Cato som stod på knä vid hennes sida. I regnet. ”Jag mår bra.”, ljög Clove och reste sig upp. Benen vek sig under henne och hon kände att hon föll. Men innan hon slog i marken tog ett par starka armar tag i henne, höll henne upprätt. ”Ta det lugnt. Fryser du?”
”Ja.”, mumlade Clove lågt. Clove ungick att se på Cato, trots att hon gärna velat tacka honom. Regnet fortsatte att ösa ner, mer och mer för varje sekund. Cato tog snabbt av sig jackan, lade den om hennes axlar. Han lade beskyddade en arm om henne och ledde henne emot en mörk bil, hon kämpade inte emot. Cato öppnade bildörren åt henne och Clove steg in och då han smällde igen dörren tillät hon sig själv att huttra och dra jackan tätare omkring sig. Hon kom på sig själv med att andas in doften ifrån jackan och såg generat på Cato som just då klev in i bilen. Cato såg på henne och Clove anade ett leende på hans läppar, denna gång inte ett sarkastiskt. ”Clove, kan jag skjutsa dig någonstans?”, frågade Cato, i ett försök att låta trevlig. Clove skakade på huvudet. ”Bara.. ta mig härifrån.”, bad Clove. Han såg på henne en kort stund innan han gjorde som hon sa och svängde ut på vägen. Clove slog armarna om sig själv och stirrade tomt framför sig medan hon lämnade sin arga far långt bakom sig. Ju mindre hon tänkte på det, destå bättre. Hon sköt undan alla tankar på Alder, hemmet och sin far. Stängde ute allt utom ljudet ifrån regnet som smattrade emot vindrutan.
De sa ingenting under bilfärden, och snart svängde Cato in på uppfarten till ett gigantiskt vitmålat hus. Clove betraktade det med förvånade ögon, men under tystnad. Clove öppnade bildörren och steg ut, utan att slita blicken ifrån huset. Det var nog det finaste huset hon sett på länge, trots att regnet. Blommor blommade i rabatten, vinrankor slingrade sig upp för pelarna som höll veranda-taket upprätt. Gardiner i varje fönster, ljust överallt. Det såg helt enkelt underbart ut i hennes ögon, i alla fall för tillfälet.
”Kom nu.”, sa Cato otåligt och tog tag i hennes arm. Han började raskt gå emot ytterdörren, antagligen för att slippa bli allt för blöt. Clove följde utan protest med. Han öppnade dörren åt henne och hon gick in i en stor hall. Innan hon han se sig omkring, tog Cato henne i armen igen och drog med henne uppför en trappa. Ytterligare en hall och massor av dörrar. Cato slet upp en och knuffade in Clove. Han stängde hastigt dörren efter sig, som om de egentligen inte fick befinna sig i huset. Clove såg sig omkring i rummet, till vänster om henne stod en säng och bredvid sängen stod ett nattduksbord. På den stod det en ensam lampa. Ovanför sängen hängde det en hylla, böcker stod staplade på den och några fotografier var utplacerade på hyllan. Clove fortsatte att se sig omkring. En garderob mitt emot sängen, två fåtöljer och en bokhylla i ett hörn. Ett skrivbord stod emot väggen till höger om henne. Det var väldigt underligt att stå i Catos rum. Då det gick upp för henne att hon stod, genomblöt i en killes rum gjorde henne nervös.
”Cato...”, började hon tveksamt. Han höjde handen för att få tyst på henne och pekade på garderoben. Clove rynkade pannan, innan hon förstod vad han menade. ”Ska jag låna kläder av dig?”, frågade hon. Cato hostade till av skratt. ”Om du inte vill bli förkyld så..”, svarade han. Clove skruvade besvärat på sig. Cato vände ryggen till och lämnade rummet. Dörren slogs igen och Clove sneglade tveksamt emot den. Kunde detta verkligen vara sant?
Väggen kändes kall emot Catos rygg då han tungt lutade sig emot den. Cato, vad har hänt egentligen? Du kan väl inte tycka om henne så mycket redan? Det är omöjligt, du känner henne knappt. Tankarna snurrade runt i huvudet likt en tornado. Dörren öppnades och Clove kikade ut. Cato såg på henne och log snett. ”Hej där. Jag måste säga att du klär i mina kläder.”, Clove himlade med ögonen och försvann in i rummet. Cato följer ljudlöst efter. ”Du, Clove. En fråga.. varför slog du mig?” Cato granskade henne nyfiket. Clove fnös, som om han ställt världens dummaste fråga.
”Du förtjänade det.”, fräste hon till svar och satte sig på sängen. Cato höjde på ögonbrynen. Det var något nytt. ”Så.. du slår till alla som du tycker förtjänar det?” Cato satte sig ned bredvid henne.
”Du hånade mig, du påpekade min träning och så snor du min tränare. Sånt kan du inte komma undan med!”, sa Clove surt och makade lite längre bort. Cato gapade förvånat. Satt hon här och anklagade honom? Vad var det för stil egentligen?
”Går det upp för dig att jag inte bryr mig om dina patetiska åsikter?”, fortsatte Clove och Cato blängde på henne som svar. ”Alla bryr sig om mina åsikter, och de är inte alls patetiska!”, invände Cato. Clove måtte ett slag emot hans ansikte. Cato grep tag om hennes handled, höll den stilla. Clove försökte, en aning surt, dra åt sig handen. Men Cato släppte inte taget.
”Jag släpper om du lovar att du inte kommer försöka slå mig igen.”, Cato spände blicken i henne och Clove bet sig i läppen i frustration. ”Okej, visst.”, fräste hon missnöjt. Cato lossade greppet om hennes handled och snabbt ryckte Clove åt sig den. Cato reste sig bittert ifrån sängen och gick fram till fönstret. Regnet hade inte börjat avta, rättare sagt tvärtom. Regnet fortsatte att ösa ner utanför och Cato kunde inte låta bli att le. ”Det ser ut som att du får stanna här ett tag, Clove.”, sa han och vände sig emot henne. Clove satt fortfarande på sängen men hon hade något i handen. Cato rynkade fundersamt pannan och gick fram till henne. I ena handen höll hon Catos machete. Klingan blänkte svagt i ljuset ifrån lampanssken. Clove vände och vred på den, som om hon facinerades utav den. Själv tyckte Cato att den inte var speciell alls. Det var ju bara ett vapen. ”Är den din?”, frågade hon med tindrande ögon. Cato nickade kort till svar. Clove satte tillbaka den på sin plats på hyllan och vönde sig emot Cato. Clove granskade honom under tystnad innan hon reste sig ifrån sängen. ”Jag borde nog gå he...”, hon tystnade och blicken fastnade på fönstret. Eller rättare sagt det utanför fönstret. Vädret gjorde henne antagligen besviken. ”Okej, vad sägs om detta.. du stannar kvar här.. tills det lugnat ner sig.”, föreslog Cato. Clove blängde bittert på honom. ”Okej, men du förstår väl att det innebär att jag måste stanna här över natten?” Han nickade och log ett triumferande leende. ”Känn dig som hemma.”, sa Cato hånfullt och gjorde en gest emot sängen. Clove stönade och raffade åt sig en kudde som hon kastade i ansiket på honom. Cato kunde inte låta bli att le då kudden föll till golvet. Cato såg dröjande på henne innan han vände sig om och lämnade rummet.
Rummet var dödstyst då Clove slog upp ögonen. Det var fortfarande mörtk, obehagligt mörkt. Clove satte sig upp i sängen, tveksamt. Rummet kändes obekant. Det gick upp för henne att det nte var hennes eget rum.. Hon huttrade till, det var iskallt där inne. Clove smög ur sängen och gick med försiktiga steg över golvet då hennes fot stötte till något mjukt. Clove blinkade till och backade undan. Det var då kom mindes att hon befann sig hemma hos Cato. Att bara tänka tanken kändes otroligt skumt. Varför i hela friden hade hon inte stuckit? För att du vill vara här, Clove. Du vill vara hos honom. Clove ångrade genast att hon tänkt tanken, självklart ville hon inte vara här. Men trots det kunde Clove kunde inte förmå sig att krypa tillbaka i den antagligen iskalla sängen. Istället stod hon tyst och lyssnade. Hon kunde urskilja Catos lugna andhämtning och snart kunde hon även se honom. Det hade inte tagit lång tid innan hennes ögon vänjde sig vid mörkret. Clove sneglade emot sängen innan hon fattade ett snabbt beslut. Innan hon hann ångra sig lade hon sig ned på madrassen, bredvid Cato. Han rörde sig inte, utan fortsatte bara att sova. Hon lade försiktig ned huvudet på hans utsträckta arm. Clove slöt ögonen och somnade in till ljudet av hans andetag.
Mugglarportalen