Min overkliga verklighet [Hungerspelen, SV]

NICE! Längtar! ^^
Du skriver bra, och så är det HG. Och det är awesome! ^_^

Bra. Denna ff är bäst. Jag älskar HG och du skriver bra

Åhh, fastnade direkt ♥ Bara en grej; i början skrev du något i stil med "Jag stirrade in i spegeln", och nästa rad skrev du någonting med "men flätan låg slappt på hennes axel.", då har du skiftat från jag och hon. Men resten var bra! Antar att det bara var ett snabbt slarvfel ^^

*Bevakar*

Åh, dessa slarvfel.. Tack för att du sa till så att jag kan ändra!

Och till dig, och alla andra; Tack för bevakningarna och de söta kommentarerna!♥

^ You´re welcome ^^

Hejsan!
Kul med alla som kommenterar och bevakar, det är verkligen jättekul!
En sak angående fanfictionen, det är bara första boken som har hänt, varken ’’fatta eld’’ eller ’’revolt’’ kommer på något sätt att vara inblandade – kortfattat så är det här vad som händer ett år efter Hungerspelen, och efter Hungerspelen så levde dom lite lyxigare än förut, inte mer än så!
Enjoy!

Kapitel 2

Mitt hjärta stannade för några sekunder. Det kunde inte vara sant. De kunde inte ha dragit hans namn. Han hade inte blivit lottad på alla år hans namn funnits på lapparna. Men i år, hans sista år..
Jag stod inte ut med tankarna av vad Gale skulle få gå igenom. Utan att tänka mig för så föll mitt ansikte mot Peetas högra axel. Jag kunde inte stoppa tårarna. Peeta sa ingenting, han förstod hur jobbigt det var för mig. Han strök sin hand på min rygg och jag började bara gråta med utav det. Jag hörde hur någon, eller några klampade mot mig och Peeta där vi stod bland folkmassan. Jag tittade upp och såg tre fredsväktare stå framför oss.
’’Ni ska upp på scenen. Effie ska intervjua er.’’ Fredsväktaren hade gravallvarlig röst och varken jag eller Peeta gjorde motstånd. Vi visste att det var lönlöst. Vi tog oss upp på scenen och Effie applåderade när hon tagit emot oss.
’’Hur känns det? Att stå här? På just den här scenen började allt. Erat nya liv.’’ Effie var väldigt entusiastisk och nästan hoppade av iver. Varken jag eller Peeta visste vad vi skulle säga, men till slut tog Peeta på sig frågan och svarade.
’’Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på den frågan. Jag är väldigt glad att jag och Katniss vann, trots allt. Och under Hungerspelen så blev vi väldigt nära vänner, och det är vi fortfarande.’’ Peeta var väldigt nervös, men han hanterade situationen bra. Han sa inget om det förhållande vi hade när vi fått återvända till distrikt 12. När vi fått komma tillbaks till våra hem så umgicks vi ganska mycket, och vi var väl kanske tillsammans. Det var komplicerat, ingen hade riktigt tid för den andre, hade det känts som. Men en sak visste jag, jag älskade Peeta. Fast han visste inte om det, och jag visste inte hur jag skulle säga det. Tänk om han inte kände likadant för mig längre? Tänk om han gått vidare och blivit kär i någon annan? Nej, jag vågade inte ta risken att berätta för Peeta.
’’Bara vänner? Enligt det jag såg på TV:n och rykten så blev ni mer än vänner.’’ Effie log stort mot oss.
’’Vi är bara vänner’’ Svarade jag snabbt och jag såg i ögonvrån hur Peeta slängde en snabb blick på mig.
Intervjun fortsatte och jag och Peeta svarade lydigt på de larviga frågor som Effie ställt oss.
Fredsväktarna ledde mig vidare och jag skulle få träffa Gale, det kunde bli sista gången vi träffades.
Gale befann sig i det rummet som dom slängt in mig i. Jag sa inte hej eller något, utan jag slängde mig bara om halsen på honom.
’’Snälla, Gale… Försök att vinna…’’ Viskade jag mot hans hals. Den välbekanta värmen från Gales kram spred sig i min kropp.
’’Du vet att jag kommer göra mitt bästa..’’ Han sa det högt och jag kunde höra på hans röst att han var nära att börja gråta.
Dörren öppnades och en fredsväktare kom in för att ta mig ifrån Gale.
’’Jag älskar dig, Katniss!’’ Hörde jag honom säga just när dörren stängdes. Jag hade inte fått säga att jag älskade honom också. Tänk om han inte skulle komma tillbaks till distriktet och jag hade inte fått säga till honom att jag älskade honom också.
Jag kände att jag var tvungen att gå förbi bageriet där Peeta höll hus. Jag behövde i stort sett inte göra mer än att kliva innanför dörren så stod jag snyftandes i Peetas famn. Utan att säga ett ljud så föste han mig framför sig och hänvisade mig in i ett annat rum. Jag misstänkte att det var hans rum.
’’Hur är det?’’ Hans röst var mjuk och allvarlig på samma gång. Han tittade på mig och jag visste att jag inte var särskilt fin vid det här laget. Men Peeta hade sett mig när jag såg som värst ut. Jag pratade ut om alla mina känslor för Gales plats i Hungerspelen. Peeta satt bara och lyssnade och när jag pratat klart så la han armen om mig och höll om mig. Han pressade sina läppar mot min panna och lovade mig att allt skulle bli bra, jag behövde bara hålla ut.

Förlåt för dåligt slut, men kapitlet blev rätt lång och jag visste inte riktigt hur jag skulle få till slutet..
Lämna gärna en kommentar!
Kram!

Bra kapitel!

Awesome

Asså jag tycker det är bra att du inte tar in händelser från "Revolt" eller "Fatta eld", för jag har faktiskt inte hunnit läsa alla än! x)

Men det här kapitlet var helt awesome, du äger på att skriva! Och jag har faktiskt aaldrig läst en ff om HG, så detta är väldigt nytt för mig. Men jag vill bara säga att du skriver awesome.

Jaha, jag tyckte slutet var helt okej. Men det gör inget för mig om kapitlet är för långt, älskar att läsa så!

Du är så duktig på att skriva, Frida. Jag skulle på allvar offra min högra arm för att ha din talang.
Tror ju att jag dör, du är bäst på allt. Skriva, sjunga, spela gitarr, vara underbar och allt..

Nejmen, grymt kapitel!♥♥

Ny läsare *bevakar*