Under ytan

^^ tack!

________________________

”Jag har en idé på hur vi kan göra för att klara oss och hjälpa andra elever!” utropade jag.
”Vad har ni för lösenord till Slytherins sällskapsrum?”
”Öööhm, Mörkrets herre.” svarade Ryan. ”Varför vill du veta det?
”Gå dit och packa din koffert, så kommer jag om tio minuter. Vi ska flytta till ett tomt klassrum. Med våra förtrollningar kommer ingen kunna hitta det sen!”
Utan att förklara vidare, sprang jag upp till min sovsal och rev ner mina saker ur garderoben och direkt ner i kofferten. Mina badrumsartiklar låg fint i en låda, men jag öste ovarsamt ner alltihop till min necessär. Jag satte upp året i en slarvig tofs och slängde mig ner i min himmelsäng en sista gång. Under två minuter lät jag tårarna flöda fritt, vilket ledde till att mascaran färgade kudden grå.
Jag svalde djupt och förtrollade min koffert så att den blev fjäderlätt. Sedan gick jag ut ur sovsalen för sista gången.

När jag kom ner till fängelsehålorna kände jag mig övergiven och liten. Jag gick fram till Slytherinväggen och gav den lösenordet, lämnade mina saker innanför öppnigen, och styrde stegen mot pojkarnas sovsal. Ryan stod och slängde ner saker i sin öppna koffert över axeln och noterade inte ens att jag kom in. Tyst gick jag bort och satte mig på hans säng. Sovsalen såg ut som den alltid hade gjort. Vi brukade inte vara i varandras sällskapsrum, men nog hade vi varit där några gånger i alla fall. Men nu var det slut på det. Vi skulle aldrig mer återvända till någon av våra sovsalar.

Ryan vände sig om och hoppade till när han fick syn på mig. Det var egentligen ganska ironiskt att jag, som var så liten och späd till växten, lyckades skrämma en stor slagman. Till min förvåning såg han bekymrad ut.
”Vad är det?” frågade han varsamt.
”Vadå? Skulle det vara något?” log jag ansträngt.
”Äh, lägg av. Det syns att du har gråtit. Vad är det?”
” Det kändes bara lite jobbigt att lämna sovsalen,” sade jag och ryckte på axlarna.
Ryan såg först lite obekväm ut. Han hatade när tjejer grät, eftersom han inte visste vad han skulle göra. Men jag var faktiskt mer än en tjej. Jag var hans bästa vän. Efter att ha gungat lite fram och tillbaka på fötterna tog han ett steg mot mig och gav mig en varm kram. Det var något nytt! Ryan var inte typen som kramades. Men och andra sidan; jag var inte personen som grät heller.
När vi stått sammanslingrade ett tag började jag känna mig obekväm, och till min stora lycka lättade Ryan på greppet. Han lyfte upp mig och placerade mig på sin säng, varpå han fixade det sista.
”Jag är klar att gå.” meddelade han mig.
”Du har glömt en sak, mr Malfoy.” sade jag med låtsassträng röst.
Jag plockade fram min trollstav och gav honom en dessillutioneringsförtrollning. Han suddades ut i kanterna, sedan försvann han mer och mer. Även om han var osynlig för mig nu, visste jag att han log. Jag kände honom så väl. Innan jag visste ordet av hade han sträckt ut sin trollstav och givit mig osynlighet också. Det var tur att både Ryan och jag var smarta, annars hade vi inte klarat av sådana trollformler.

Tillsammans gick vi till en mycket gammal del av slottet, där det inte längre hölls några lektioner. Korridorerna var tomma, så vi behövde inte oroa oss för att vi skulle vandra rakt in i någon. Klassrummet som vi tänkt använda låg på femte våningen, i änden av korridoren. Vi ställde våra väskor utanför dörren och började utföra skyddsbesvärjelser. När vi var klara skulle det inte gå att höra oss, inte se oss, inte kartlägga rummet och så vidare.
Klassrummet var inte speciellt hemtrevligt, men vi visste inte riktigt vad vi skulle göra åt det. Det allra viktigaste var att få dit mat, två sängar och ett badrum. Husalferna kunde säkert hjälpa oss. De var bra på all magi som rörde hemmet. Jag bestämde mig för att gå och prata med dem.
”Hejdå, Ryan, vi ses senare!” sade jag när jag gick ut genom dörren.
Den slog igen bakom mig, men jag hann knappt ta tre steg, innan en kall hand förseglade mina läppar. En kall andedräkt kittlade min kind när personen viskade i mitt öra:
”Följ med mig nu, och om du skriker kommer jag göra livet surt för dig!”

Jättebra!!
*bevakar*

Tack! Här kommer kapitel 3!


Personen drog med mig till en städskrubb och öppnade den med foten. Den kastade en muffliatobesvärjelse på dörren, så att ingen skulle höra oss, varefter den slängde in först mig och sedan gick in själv. För första gången kunde jag se vem min kidnappare var. Draco Malfoy. Han betraktade mig intensivt en stund, innan han öppnade munnen för att tala.
”Vart är min kusin? Vi behöver honom.”
”Vilka vi?” frågade jag dumt, trots att jag var nästan säker på vilka han menade.
Han ignorerade min fråga och placerade sin trollstav mot mitt bröst.
”Jag har dödat innan, och jag skulle inte tveka på att göra det igen.” var vad hans mun sa, men hans ögon sade något helt annat. De ropade på hjälp.
”Draco… Du ljuger. Du har aldrig dödat någon, och du behöver inte döda mig heller. Vi kan skydda dig, vet du.”
”Hur då?” nu lät han desperat, och inte alls lika angelägen om att mörda.
”Följ med mig tillbaka, du kan bo med oss. Men jag har två krav.” Han lyssnade uppmärksamt, så jag fortsatte. ”Du måste lita på mig, och jag måste kunna lita på dig också.”
En lång stunds tystnad följde på mina ord, och jag insåg att Draco grät. Han såg så liten och ynklig ut, trots att han var ett helt huvud längre än mig.
”Det är inte så enkelt.” mumlade han. ”Jag kan inte bara springa och gömma mig. Han kommer att hitta mig, och då är det ute med oss alla tre.”
”Du underskattar mig. Jag är en mycket bättre häxa än du tror. Vi kan lösa det här.”
Jag tog honom i handen och torkade bort hans tårar med min tumme. Han såg uppriven ut, men han verkade inte bry sig längre. Han slog inte ens bort min hand, trots att jag var mugglarfödd. Killen var verkligen desperat! Varsamt började jag dra med mig honom mot dörren, men han vägrade att rubba sig en millimeter. Han stod kvar, stel som en staty.
”Jag vill ha ett löfte av dig i retur,” började han tyst. ”Lova att du inte berättar om det här för någon, inte ens för Ryan. Och lova mig en sak till. Lova att allt kommer bli bra.”
Jag log mot honom. ”Vi kan nog komma överens.”

Det såg ut som om jag hade lyft en enorm sten från hans axlar. Han gick rakryggad bredvid mig tillbaka till vårt övergivna klassrum. Ryan kollade hastigt upp när han hörde dörren öppnas, men log när han såg att det bara var jag. Sedan mulnade hans blick när han såg vem som följde efter.
”Du!” skrek han. ”Du, vad gör du här! Jasmine, varför visade du honom vårt gömställe!?”
”Lugna ner dig, Ryan! Han har inte haft det så lätt, vet du. Från och med nu bor han också här.”
”Jaha, i så fall gör inte jag det. Då flyttar jag.” sade Ryan bestämt.
”Tror du att jag vill bo här egentligen?” frågade Draco spydigt. ”Men för all del, kusin, låt oss bråka! Eller så accepterar du att hon har bjudit in mig också.”
Ryan tittade missnöjt på mig, sedan höjde han frågande på ögonbrynen. Är det här vad du vill? Jag nickade bestämt. Konstigt nog hade jag aldrig varit så säker förut.
”Nå, låt gå för det då. Men jag varnar dig Malfoy. Om du skadar oss, eller tjallar på oss eller på annat sätt beter dig som den vidriga lilla skit…”
”Ryan!” röt jag.
”Man han måste förstå vad som händer om han beter sig illa! Vart var jag? Jo, om du på något sätt gör oss sårbara, kommer vi inte att vara nådiga mot dig. Spydigheter kan vi stå ut med till viss mån, det är ju den du är, du kommer inte att kunna få en hel personlighetsmakeover på en gång.” predikade Ryan.
Både jag och Draco himlade med ögonen. Det skulle inte bli lätt att bo i samma rum som de där…

Jättebra!
Mer tack^^

Tack!

__________________

Husalferna i köket hade varit mycket hjälpsamma. I alla fall en del. Efter lite övertalning. En gammal vän till mig följde med mig upp till klassrummet.
”Det här ska vi nog kunna ordna, unga miss Hale!” pep hon.
Hon arbetade snabbt och snart var rummet större, hade tre sängar, ett badrum, en öppen spis, en bokhylla och en soffgrupp.
”Är det okej om ni äter i sofforna?” undrade alfen.
Vi nickade alla tre, och hon fortsatte att designa. En tjock heltäckningsmatta i en mörkgrå färg täckte golvet och väggarna blev kritvita. Ett runt bord placerades i hörnet, bakom sofforna.
”Jag kommer att ställa ett litet bord bredvid de fyra elevhemsborden i köket också. De fungerar på samma sätt. När jag ställer mat på dem kommer den komma upp hit.” pep hon nöjt.
”Tack så mycket Effie!” utbrast jag. ”Du är toppen!”
Draco snörpte på munnen när Effie lämnade rummet. Jag kände för att slå till honom i magen, men avstod. Han var faktiskt uppfostrad till att avsky allt som inte var renblodigt och från Slytherin.

Närmare en vecka hade gått och vi var fortfarande instängda i klassrummet. Vi visste inte ens om någon letade efter oss längre. Det var egentligen bara Draco som var i fara. Han var väldigt retlig, och det ryckte lätt i hans vänstra arm. Naturligtvis förstod vi att det var hans märke som kallade på hans uppmärksamhet.
Jag satt ofta och stirrade ut genom det förtrollade fönstret. Ibland vräkte regnet ner, ibland var det strålande solsken. Just nu hände månen tungt på himlen. Jag var så sjukt uttråkad och jag saknade verkligen mitt gamla liv. Tjejerna i min sovsal var ett glatt gäng, som mer än gärna drog ut på fester. Ibland följde jag med dem, och nu brann jag efter en utekväll. Om jag lade fram min önskan skickligt, skulle det nog gå att övertala Ryan att följa med mig. Annars skulle jag gå själv.

Det hade tagit mig ett tiotal minuter att övertyga honom om att vi skulle gå ut. Draco verkade vilja föla med, men det var säkrast om han stannade kvar. När jag äntligen fick den accepterande nicken från dem bägge gav jag ut ett glädjetjut.
”Åh vad kul! Jag måste bara fixa mig, så kan vi gå sedan!”
Jag skyndade mig verkligen, och innerst inne visste jag inte om jag hade något att fixa mig inför. Men, och andra sidan fanns det alltid fester på Hogwarts om man bara letade efter dem.

Musiken pulserade. Jag stod mitt på dansgolvet och dansade med någon. Jag var inte säker på vem, för han vägrade att ta av sig sin mask. Killen var inte speciellt bra på att dansa, han rörde sig lite klumpigt. Alla andra hade också dräkter på sig, vilket gjort att jag trollat fram en till mig själv också. Alla förberedelser helt åt skogen!
”Kom!” skrek jag för att överrösta musiken.
Killen följde med mig när jag styrde steget mot ett lugnt hörn av rummet.
”Berätta! Vem är du?” bad jag honom. Jag var ganska säker på att jag inte sett honom förut, men i och för sig så bar han en mask.
Han suckade djupt, sedan lyfte han sin trollstav och muttrade: ”Muffliato”. Det blev tyst runt omkring oss. ”Jag vill att du svär på att inte berätta för någon Slytherinnare om vem jag är. Du verkar ju hänga mycket med sådana, har jag sett.”
Jag nickade spänt, redo på att få höra hemligheten.
”Mitt namn är Neville Longbottom, och jag är den nuvarande ledaren för D.A.”

GAH! BÄST!
Mer! Mer! Mer!♥♥

Jättebra!!

Tack!

_______________

”Så det är sant? Det finns alltså något som heter Dumbledores Arme? Jag trodde bara att det var ett rykte. Vad gör man i den?” undrade jag nyfiket.
”Tja, från början lärde vi oss mest försvar mot svartkonster, men nu gör vi uppror. Och framförallt; vi gör livet surt för syskonen Carrow.”
”Det låter som ett hedersuppdrag! Hur går man med, eller var man tvungen att vara medlem från början?”
”Vill du gå med? På riktigt? Innan trodde jag att du, som umgås med Slytherinare, skulle vara ondskefull. Men det var innan ryktet av vad du gjorde mot Amycus började gå runt. Du är typ kändis nu. Alla vill vara som du!”
Jag rodnade lätt och nickade. ”Jag vill gå med, om jag får.”
Neville log mot mig och sträckte fram en stor hand. Han skakade min och i det ögonblicket kände jag hur han lade något i min handflata. En liten guldgalleon hade placerats i min hand. ”Den visar vart dörren till vår mötesplats finns. Den flyttar på sig för att ingen ska kunna hitta oss. Berätta inte för Malfoy, jag litar inte på honom, men naturligtvis får du flytta in om du vill!”
Jag kände mig lite besvärad. Neville litade inte på min bästa vän, som aldrig gjort något dummare än de flesta andra. Undrar vad han skulle säga om jag berättade för honom om Draco? ”Tack för erbjudandet, men nej tack. Jag har ett hem, och jag vill inte överge det. Dessutom bor två vänner till mig där, men jag kommer definitivt att komma och hälsa på!”
I samma ögonblick tornade en skugga upp sig bakom mig. Nevilles ansikte började brinna av hat, och han drog fram sin trollstav.
Draco Malfoys släpiga, överlägsna röst nådde oss. ”Jag skulle stoppa undan den där om jag var du, Longbottom. Annars kanske du skadar dig själv.”
”Vad gör du här!?” väste jag och Neville samtidigt, jag förskräckt och han äcklad.
”Faktiskt så letar jag efter min kusin och hans vän.” sade han grinigt. ”Har du sett en kort tjej med långt, svart hår och mörkblå ögon?”
Otroligt! Han kände inte igen mig. Men det kanske inte var så konstigt, med tanke på masken som jag smällt ner över mitt ansikte när jag märkte skuggan. Mitt hår var plattat, så det hade inte samma självfall som det brukade ha. Under ett ögonblick övervägde jag att ta av mig masken, men sedan ändrade jag mig. Detta var min chans att veta hur mycket Draco skulle avslöja.
”Kanske,” svarade jag slugt. ”Vad vill du dem?”
”Jag skulle bara informera dem om att jag inte tänkte sitta instängd i ett gammalt klassrum längre.”
”Din idiot!” skrek jag. ”Du får ju inte berätta något om oss eller vart vi håller hus!”
Han tittade forskande på mig, och sedan på Neville, som blivit alldeles grå i ansiktet. ”Jasmin, kom! Vi måste snacka.”
Neville glodde argt på mig. ”Du umgås med Malfoy? Draco Malfoy av alla människor? Jag visste att du hade dålig smak som umgicks med hans kusin, men så lågt trodde jag inte att du skulle sjunka.”
”Äh, håll klaffen din stora klumpeduns!” fräste Draco och drog fram sin stav också. En ljusblixt sköts ut ur stavänden och lyste upp hela fängelsehålan. Neville undvek den med nöd och näppe, och de två sjuttonåringarna började duellera. All annan aktivitet avstannade runt om dem.
”Sluta!” skrek jag, men Draco bara knuffade undan mig för att jag inte skulle bli träffad av en lila blixt. Han föste mig beskyddande bakom ryggen, vilket var väldigt gulligt av honom. När jag tänkte efter var han ovanligt snäll mot mig, med tanke på att jag var mugglarfödd. ”Protego!” vålade jag, och en tjock osynlig barriär reste sig mellan oss. Jag och Draco var fast på ena sidan, och Neville och Ryan, som kommit springande, var fast på andra.
”Häv den här saken!” morrade Draco. ”Vi behöver Ryan. Något hemskt har hänt.”
Hans ord fick mig att rysa till. På mindre än en sekund var förtrollningen bruten och Ryan var på väg mot oss. Han tog oss i varsin hand och började springa ut ur fängelsehålan.


_______________________

Kom gärna med kritik!

Inegn kritik alls!
Du äger♥^^

*Bevakar*