--Krumbens liv--

Som vanligt BRÅÅ

braaaaaaaa!!!!♥

Jättebra

Kapiteln7: Vad råttan egentligen var

Det hade gått flera veckor sen när vi var nere i stora salen. Jag hade försökt fånga råttan men inte lyckats. Jag älskade Remus och vi var superbra vänner. Jag hade fått råttor varje dag men inte fångat råttan. Så en dag när jag gick ner till Remus – väldigt ledsen över att jag inte fångat råttan - och knackade på dörren med bitter min. ”Kom med här” sa Remus. Vi gick ner på skolgården, till det vilda pilträdet. ”Kom här” sa han. På något vis kunde vi komma in i en gång längst intill stammen och in i en trång gång. När vi kom fram var vi i ett litet hus. Vi gick in i ett rum med en säng (ett sovrum). Där satt en man med rufsigt hår och var ännu mer lik en hund en Remus. ”Kan du prata woulfiska?” Frågade han mig.” Ja det kan jag” svara jag. ”Woulfiska” var det språket hundar pratade, katter pratade ”Kittyska” men de flesta katter förstod Woulfiska. ”Krumben kan förstå om du pratar Woulfiska” sa Remus till mannen .”Han förstår inte Kittyska, Sirius” sa Remus till mig. Jag nickade. ”Är du Sirius?” Frågade jag (på Woulfiska).” Ja, Sirius Black” sa han och kollade på mig. ”Jag och Sirius var bästa vänner med James, Potters pappa. Och så var det en till, Peter Pettigrew…” Sa Remus. Sirius ryckte till. ”Men han gick över. Till Voldemort. Han stred mot James och dödade honom. Han är animagus, precis som Sirius och…eh…jag. Jag är Varulv och Sirius Hund, James var också en animagus. Peter befinner sig just bredvid mig nu, här i detta rummet. För Peter är animagus råtta. Råttan han är är Scabbers och Ron ligger här med honom.” Beskrev Remus. Ron låg bredvid mig i sängen. Han blödde. Sedan kom Harry och Hermione in. Hemione kollade frågande på mig. Det såg ut som om hon ville att jag skulle komma ditt. Till henne. Men jag satt kvar i Remus knä. Den platsen älskade jag. Remus ställde sig upp. Jag hoppade ner och upp igen på stolen. Jag låg där och kollade på. Vad som hände vet ni nog. Jag såg Harrys ansikte bli vitt. Ron som höll råttan tätt in till sig släppte den och gav den till Remus och Sirius. Jag såg hur råttan förvandlades till en man fulare en den hemskaste hunden jag någonsin sett. Sedan gick vi allesammans ut ur huset vi var i. Ner i tunneln och upp. På mark. Jag såg att mannen blev en råtta igen. Vi katter har snabbare reaktioner och jag kutade efter honom.

Kapitel 8: Avskedet
Jag sprang så in i mackgrillens snabbt. Jag fick nästan honom. När jag äntligen fick tag i den så drog den så mycket att jag bara fick en liten del av svansen. Sedan kutade han in i taggbuskarna. Så jag lunkade upp till tornet och längtade efter Remus. Jag undrade om jag någonsin skulle få träffa Remus igen. Jag väntade i en evighet, jag sov jag låg bara ner jätte länge. Tills den dagen jag skulle åka med Hermione ifrån Hogwarts. Minna dök upp i huvudet inuti mig. Jag måste träffa henne! Jag kutade ut ur rummet och up och ner för trapporna. Överallt letade jag. Jag hade en stor spyboll på väg upp i halsen som jag spydde ner ut ur ett fönster. Jag nästan grät. ”Vad är det?” Frågade en tuff men ändå silkeslen röst. ”Minna!” Utbrast jag. Jag kramade om henne (typ). ”Oj” sa hon. ”Jag har letat efter dig! Jag vill så gärna berätta en sak!” Sa jag. Jag berättade hela historien om det som hänt. Minna flämtade till ibland. Sedan så frågade jag henne vem hennes matte eller husse hete. ”Ruby Ritch i fjärde klass” sa hon och log. ”Hej då” sa hon ”vi ses snart!” ”Hej då… Minna min” Sa jag. Hon smilade och hoppade iväg.
Senare på eftermiddagen när vi precis skulle gå såg jag Remus stå och le mot mig. Det kittlade i magen på mig. ”Remus!” Utbrast jag. ”Kommer vi någonsin ses igen?” Frågade jag honom. ”Ja, snarare än du anar” sa han. ”Om du vill träffa Sirius” sa han tyst medan han talade helt flytande Woulfiska.” Så finns han uppe på en kulle i Hogsmead, ibland de små bärgen” sa han. ”Hur vet du att vi kommer att ses?” Frågade jag.” Om du vill skulle jag kunna se om vi inte redan kunde träffas på lovet. Skulle inte det vara trevligt?” Frågade han mig. ”Värkligen?!” Jublade jag. ”Jag lovar att jag kommer. Kanske inte så länge men ändå. Är det okej?” Frågade han. ”Såklart det är!” Sa jag. Jag strök sig emot hanns knä. ”Hejdå” sa han och gick där ifrån.” Hejdå” sa jag och kröp sedan in i masken som tog och långt emot horisonten…

JÄTTE BRÅÅ

Superbra!

Vad duktig du är sötis!

Kapitel 9: Hemmet och Hedwig

Vi hade klivit ur masken och Hermione sprang fram till två vuxna människor och kramade om dem. ”Så detta är Krumben? Vilken sött och stilig katt!” Sa den vuxna mannen. Jag la tassen emot gallret på buren. Jag ville stryka hans ben som tack för att han tyckte att jag var stilig. När vi gått ut ur huset med maskar och in i en, ja vad var det? En sak med stora stolar i och fönstren. Plötsligt innan jag ha uppfatta det så satte saken iväg med fullt språng. ”Vilken fin bil pappa! Är den ny?” Frågade Hermione mannen som tydligen var hennes pappa . Så detta var en bil, tänkte jag. ”Ja, visst är den fin! Den här är väldigt bra.” Svara pappan. ”Hur har det varigt?” Frågade kvinnan som antagligen var Hermiones mamma. ”Mycket bra! Vi har…” Sa Hermione och fortsatte babbla på. När vi klev av såg jag ett stort fint hus framför mig. Det var stort för mig men inte vet jag om det var det för dem, Hermione och de. Så när vi gick in i husets dörr fick jag se ett ganska flott hus framför mig. Men en sak stämde inte, tavlorna till exempel. De rörde inte på sig. När jag hade suttigt där ett tag så kom Hermione förbi. ”Åh! Kolla Krumben undrar varför tavlorna inte rör på sig.” Sa hon som om hon läst mina tankar. ”Vi är hos mugglare, Krumben. Mina föräldrar är mugglare.” Sa hon till mig. Mugglare hade jag hört talas om. Icke magiska människor. Jag gick runt och utforskade.
Så en dag när jag hade varit där ganska länge - och haft det ganska mysigt- så kom en uggla in till oss. Det var Harrys uggla. ”Tjena” sa hon. ”Jag är Hedwig”. ”Krumben” sa jag. ”Det vet jag redan” sa hon och räckte fram benet till Hermione. Hermione tog bort en lapp på Hedwigs ben. ”Kan du prata Kittyska?” Frågade jag henne. Hon hade nämligen pratat det. ”Ugglor kan många språk, jag kan både Kittyska, Woulfiska, Pagrodiska (det språket paddor och grodor talar), Rossininska (det möss och rottor talar), Ekorrinska (det språket ekorrar talar), Varävska (det språket rävar och vargar talar) och Uggeliniska (det språket ugglor talar).” Sa hon. Jag stirrade häpet på henne. ”Eh… jag kan prata Kittyska och Woulfiska.” Sa jag och kollade ner i golvet. ”Inget och skämas över!” Sa hon med en bestämd röst. ”Jag är ändå en uggla, och ugglor är smarta djur” sa hon. Hon hade en väldigt speciell röst. Den var både super tuff men ändå pratade hon som om hon hade en sidenduk i halsstrupen. ”Vad du är fin” sa jag. Det bara slank ut ur mig. ”Jag menar...eh..” fortsatte jag. ”Tack” sa Hedwig. Nu måste jag gå sa hon medans Hermione satte fast ett brev på hennes ben. ”Hej då! Hoppas vi ses igen!” sa jag. ”Det vet jag att vi gör” sa hon. De orden gillade jag, det fick mig att tänka att jag skulle få träffa Remus snart.

Var det bra?

åh vad bra!!!

Mega bra !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!