The little thing between love and hate [TheVampireDiaries]

VSG! ♥

Åh ♥ fantastiskt, började läsa denna på engelska men klarade inte av det TACK! ♥

Tack så mycket! Kapitlen är så långa och min engelska är inte perfekt så det tar en tid innan nästa kapitel kommer ut

Ok, vi förstår! ♥
Längtar!

Ta det bara lungt Klaus

Gah! Är ju helt tom i huvudet nu, hoppas kapitlet duger. Jag hann inte läsa igenom det, men seriöst. Jag är helt slut alltså, som om jag sprungit flera mil! men ändå, det får lov att duga för jag vägrar skriva ett till kapitel idag och jag vet inte om jag hinner i morgon, har prov o.s.v... Men detta kapitel blev 3 sidor på open office, så ENJOY!

Kapitel 2 – "Guilt"

En liten solstråle som trängde sig igenom mina gardiner var det som väckte mig. Varenda en dag tackade jag mentalt min vän Bonnie då hon givit mig den där ringen, för tanken att aldrig kunna gå ut i solljuset igen gjorde mig seriöst deprimerad. Jag gäspade, vände mig om och kollade alarmklockan på mitt nattduksbord. Den var nästan elva på morgonen. Jag älskade verkligen lördagar, det var i alla fall ingen skola på alla andra problem som jag normalt var tvungen att ta itu med. Problem som till exempel skuldkänslor. Skuldkänslan som hade torterat mig ända sedan natten då Esther hade försökt döda hela den originala familjen. Jag var verkligen en idiot. Jag hade skuldkänslor över att jag hade lurat Klaus. Även fast orsaken varför jag hade distraherat honom var bra; allting jag hade gjort så var ju i ett försök att rädda Elenas liv. Förresten så var det ju helt korkat att jag hade skuldkänslor över att jag hade ljugit åt Klaus. Klaus av alla personer!
Säkerligen hade han dödat, terroriserat och torterat fler personer än vad jag ens kunde föreställa. Om det var någon som borde ha skuldkänslor, så var det han. Men ändå, hans ansiktsuttryck då han förstod att vi endast lekte med honom.... först hade det förstås varit ilska, men då jag såg djupare in i ögonen, så hade jag även känt igen sårg och besvikelse i hans ögon. Det fick mig att börja fundera över ifall han faktiskt hade menat det där med att jag skulle ge honom en chans. Då han hade sagt att han ville visa mig hela världen, att han ville lära känna mig och att jag borde försöka lära känna honom. Ville jag verkligen lära känna honom? Min hjärna skrek 'nej, det vill du inte', men mitt hjärta var långt ifrån att komma överens om det.
Jag steg upp och gick igenom samma rutin som alltid, duscha, klä på mig, försöket att få bort de störande tankarna från min hjärna. Jag gick till bottenvåningen, där jag fann min mor sittandes vid köksbordet med uppmärksamheten vänt till dagens tidning. Uppenbarligen så gillade sheriff Forbes en välförtjänt morgon ledigt.
”Godmorgon mamma”, hälsade jag då jag gick till kylskåpet för att hämta lite mjölk.
Hon tittade faktiskt upp från tidningen och log mot mig. ”Godmorgon, hjärtat. Sov du bra?”
”Det gjorde jag faktiskt, för första gången på flera dagar”, svarade jag medan jag satte mig ner bredvid henne vid bordet och åt min frukost.
Hon nickade och gav mig ett annat litet leende. ”Det är ingen överraskning, med tanke på allting som hänt den senaste tiden. Jag menar bara, det där med Bonnie och hennes mamma...och Tyler... har du fortfarande inte hört något från honom?”
”Nepp, ingenting”, svarade jag långsamt, med intresset på min skål med flingor, i ett försök att undvika hennes ögon då hon nämnde min pojkvän. Eller ex-pojkvän, vid det här laget, så visste jag inte alls var jag och han stod just nu. Det kunde jag också tacka Klaus för, den pajasen.
Jag kände hur hon lätt klappade min hand och jag vände automatiskt min blick mot henne. ”Jag är säker på att han kommer tillbaka när han är redo. Jag tror nog att han gör allting han kan för att komma tillbaka till dig. Han älskar dig säkerligen väldigt mycket.”
Jag visste att min mor menade väl då hon sade det. Hon försökte endast att trösta mig, men istället, så gjorde hennes ord så att jag kände mig mycket hemskare. En till våg av skuldkänslor slog till mig. Jag var tvungen att slippa ut ur huset.
”Låt oss hoppas på det”, mumlade jag medan jag ställde mig upp.
”Några planer för idag?”frågade min mor, i ett försök att lätta upp stämningen.
”Japp, jag ska till Bonnie. Jag vill se hur hon har det nu då hennes mamma har förvandlats. Kanske jag kan hjälpa på något sätt”, informerade jag henne. ”Jag har ju ändå gått igenom det själv.”
”Det låter som en bra idé”, sade min mor. ”Hälsa Bonnie och ifall ni behöver någon hjälp så är det bara att ringa.”
”Tack mamma”, sade jag. ”Vi ses senare.”
Jag plockade åt mig min telefon och bilnycklarna innan jag gick ut. Vädret var förvånansvärt vackert idag, konstigt nog så fick det faktiskt mitt humör att gå upp ett steg.
Det var inte långt till Bonnie, fem minuter senare parkerade jag min bil och just som jag steg ut pep min telefon till. På displayen stod det 'Elena'. Jag suckade, såklart att hon var orolig över Bonnie, men hon var tvungen att förstå att Bonnie behövde rum att andas.
”Hej Elena”, svarade jag i telefonen.
”Hej Caroline, har du hört av Bonnie idag? Hon svarar fortfarande inte då jag ringer, jag är så orolig över henne.”
”Jag är på väg för att kolla till henne. Men på riktigt Elena, hon behöver lite utrymme”, sade jag försiktigt.
Elena suckade. ”Jag vet...det är bara det att hon är min vän. Det känns som om jag måste hjälpa henne, även fast hon inte vill det.”
”Jag vet, men just nu är det bäst ifall du lämnar henne ifred. Åtminstone för en stund”, insisterade jag.
”Jag antar det...men om det finns något som jag kan göra...”prövade hon igen.
”Då låter jag dig veta det, jag lovar att jag håller dig informerad. Jag skickar dig ett sms så att du vet hur det går, okej?”
”Okej då. Krama om Bonnie för mig.”
”Det ska jag och jag ringer dig senare.”
Jag lade genast undan telefonen då jag kom till framdörren på Bonnies hus. Jag knackade och väntade på att hon skulle komma och öppna dörren, vilket hon gjorde nästan direkt. Hon såg en aning galen ut, med ögonen uppspärrade.
”Bonnie? Är du okej? Är din mamma okej?”
Hon ryckte på axlarna. ”Ja, nej...jag vet inte, jag tror det. Hon vaknade nyss.”sade hon långsamt innan hon tog tag om min arm och drog in mig i huset innan hon stängde dörren.
”Hur tog hon nyheterna?”frågade jag.
”Hon är inte så värst glad över tanken att bli en vampyr... men som tur var det bättre än att hon skulle dö.”
Jag kände ett liten sting av smärta då jag följde efter Bonnie till vardagsrummet. Hela den här situationen var alldeles för välbekant för mig; jag hade varit med om precis samma sak för några veckor sedan, då min far hade valt mellan att bli en vampyr eller att dö. Den enda skillnaden med det hela var att han hade valt att dö. Jag kämpade emot att inte börja gråta genom att rensa min strupe och koncentrera mig på den nuvarande situationen, i ett försök att distrahera mig själv.
”Så nu behöver hon dricka”, började jag. ”Vill du att jag ska hämta...”
”Damon tog redan hand om den delen”, muttrade Bonnie medan hon himlade med ögonen.
Hon höll upp handen så att jag kunde se en tom blodpåse.
”Jag antar att det är Damons sätt att säga att han är ledsen”, sade jag allvarligt.
”Verkligen, det finns ingenting som säger 'jag är ledsen' med en påse full av blod”, sade hon sarkastiskt som bevis på att hon inte skulle förlåta Damon på en längre tid.
Inte för att Damon brydde sig, den enda orsaken varför han ens försökte ställa allting till rätta var Elena då han inte ville att hon skulle se honom som en elak person. Han behövde inte Bonnies förlåtelse, men och andra sidan så behövde Elena det. Jag hoppades bara att Bonnie skulle göra det alldeles för svårt för henne. Så snart som allting hade lugnat ner sig med Abby, hennes mor, så var de två tvungna att sätta sig ner och tala ut med varandra.
Hur som helst, så stannade jag hos Bonnie. Jag hjälpte henne med hennes mor så att hon drack det blod hon behövde, att hon gjorde allting som var normalt och så vidare. Det var inte så svårt för mig då jag hade gått igenom samma sak själv, allting handlade om självkontroll och vilja.
Då Abby kände sig någorlunda vanlig igen så bestämde jag mig för att låta henne vila, så jag lämnade rummet och gick till nedervåningen. Inte långt efteråt så kom Bonnie efter mig in till vardagsrummet där jag hade väntat.
Hon satte sig ner bredvid mig i soffan och för en stund så satt vi endast och såg på varandra innan Bonnie bröt tystnaden.
”Jag vet inte ens hur jag skall kunna tacka dig”, sade hon.
”Du behöver inte tacka mig, det är ju det som vänner är till för”, sade jag medan jag gav henne en stor kram.
För första gången på mycket länge så log hon. ”Tack i alla fall.”
Jag log tillbaka och tog chansen att få det som jag var tvungen att säga ur mig. ”Du, Bonnie.”
”Ja?”
Jag tog ett djupt andetag, det sög djupt då dina två bästa vänner grälade och då du var den enda som var emellan dem. ”Elena ville att jag skulle hälsa åt er från henne...hon frågade hur ni mådde....jag vill inte stressa dig, men jag tror att ni två måste prata.”
Till min stora lättnad så nickade Bonnie. ”Jag vet.”
”Gör du?”sade jag lättat.
”Ja...Jag har endast så mycket att ta hand om...jag ville inte träffa Elena de här senaste dagarna, men jag förstår ju att det här inte är hennes fel. Och hon har ju alltid varit där för mig, som då vi var och träffade Abby för första gången.”sade Bonnie.
Genast slappnade jag av. ”Jag är glad att du känner på det sättet, jag hatar då ni grälar.”
”Jag också”, sade Bonnie, ”jag ska tala med henne i morgon.”
”Det är ju utmärkt, förresten, så har vi fortfarande en lös mördare i krokarna”, sade jag och skyndade mig att säga hans namn”,Klaus... vem vet vad hans nästa stora plan är.”
”Det är sant. Just nu är det smartast att vi håller ihop och förresten så vet vi ju inte ifall alla mord har med Klaus att göra.”
”Jag tror nog inte att de där mystiska morden har med honom att göra”, sade jag lite för snabbt.
Bonnies ögonbryn höjdes i en frågande gest.
”Men tänk nu Bonnie, Klaus är arrogant, självisk, han har dödat massvis med folk i hans...existerande. Då han dödar någon, då försöker han inte vara mystisk om det. Han skulle säkert lägga det mitt framför näsan på oss, han skulle definitivt inte försöka hålla det som en hemlighet”, berättade jag teoretiskt.
”Det är ett bra argument”, var Bonnie tvungen att medge.
Jag nickade. ”Det är i alla fall vad jag tror, jag kan ju ha fel.”
En del av mig ville att jag skulle ha rätt. För om Klaus var bakom alla de här mystiska morden...så då skulle det betyda att han låg bakom min fars död. Det ville jag inte ens överväga.
”Nåja, att vi håller ihop är i alla fall en bra plan att börja med”, sade jag uppmuntrande.
Vi talade en lite längre tid innan vi hörde hur någon gick i trappan bakom oss. Abby hade visst vaknat upp.
”Hur mår du?”frågade jag genast.
”Lite mer som mig själv”, svarade hon. ”Tack, båda två.”
”Det var inget”, svarade jag medan jag ställde mig upp från soffan.
”Ska du gå?”frågade Bonnie. Jag nickade.
”Ja, jag ska nog gå nu, ni har säkert mycket att hinna med. Men ring ifall ni behöver något.”
Jag sade adjö till dem och gick ut genom dörren. Jag satte mig i bilen och precis som jag lovat skickade jag ett meddelande åt Elena hur det hade gått och berättade att Bonnie skulle höra av sig i morgon.
Just som jag startade bilen och skulle köra iväg så gav den ifrån sig ett ljud, Elena var verkligen snabb på att texta. Men då jag kollade på skärmen så såg jag att det inte var från Elena, utan från ett nummer som jag inte sett förut. Jag rynkade pannan men öppnade sms:et.
Om mitt hjärta fortfarande hade slagit, så skulle jag säkert ha hoppat över massvis av slag då jag läste vad det stod. Det var kort, det var exakt och menande. Jag var dömd.
'Hej Caroline. Jag är rädd för att du är skyldig mig en ursäkt. Klaus.'
Herregud...var han seriös?



Det blir mycket bättre senare! PROMISE!

OMG! Poor little cousin Men tack i alla fall för att du gör detta för oss

Denna verkar riktigt bra :O Du har gjort ett bra jobb med att översätta den! Har du länken till original-versionen? Tycker om att läsa på engelska

visst här http://www.fanfiction.net/s/7854923/1/The_Thing_Between_Love_And_Hate

Great! undrar vad Klaus har i kikaren