Hunger lågorna (HG)

Suuperbra!! ♥

Hej och tack för kommentarerna. Här kommer ett försent kapitel tre

Kap3. Gale

Katniss

”Vad fan Gale, hjälp mig” Skrek jag medan jag försökte plåstra om Chamomill så man kunde flytta henne.
Gale stod orörlig i skogsdungen med ett vaksamt ansikte. Hans hår hade grånat med åren men hans ögon hade inte förändrats ett dugg.
”Tänker du hjälpa mig rädda henne eller inte?” Min röst lät ursinnig.
”Rädda henne, varför skulle jag? Hon anföll dig.” Hans hade inte ändrat en min.
”HON ÄR MIN DOTTER.” En plötslig glimt dök upp i hans ansikte. Snabbt tog han upp Chamomill i famnen och började gå den korta vägen mot Distrikt 12.

Vi kom till det nybyggda sjukhuset. Vi gick upp för en stentrappa som ledde till den stora entrén.
Sköterskor och doktorer satt vid några stolar avsedda för patienter. Det kommer inte lika många sjuka hit längre. Distrikt 12 har blivit mycket säkrare sedan det senaste upproret.
Sköterskor hoppade förskräckt upp när dom såg Chamomills blödande ben och mage. En gulhårig sköterska hämtade sig snabbt och körde fram en bår som Gale försiktigt lade Chamomill på.
”Mrs, du måste fylla i några papper.” Dom körde iväg båren och det sista jag såg av min dotter var hennes svarta hår.
”Var tar dom henne?” Frågade jag med skakig röst. De fick inte se mig börja gråta.
”Till operation, men nu var det dom här papprena som måste fyllas i.” Jag suckade och lyssnade på mannen framför mig.

Chamomill
Mörkret som just hade uppslukat försvann sekund för sekund. Rummets konturer började formas framför mina ögon. Ett vitt sängbord, gula tapeter, ett stort vackert fönster, en trästol med inristade mönster och en metallsäng.
Var är jag, hos skolsköterskan? Så måste det vara. Sprutan som vi har tagit skulle göra jätteont. Jag minns när en tjej i min parallellklass beklagades sig över det fruktansvärda lidande hon hade genomgått när hon tagit den. Hon sa att hennes kompis hade svimmat. Jag hade bara skrattat, men det ser ut som om jag också svimmade så jag är nog skyldig henne en liten ursäkt.
Det hördes skrik utanför rummet. Mor kom inspringande med en ilsken man i släptåg. Hon hade på sig sina jägarkläder. Far kom efter den ilskna mannen och försökte lunga mor.
”Blev jag så illa tilltygad av sprutan?” Frågade jag med ett misstroget tonfall.
”Sprutan?” Den ilskna mannen fick ett oförstående ansiktsuttryck.
”Ja, vi är ju trots allt hos skolsköterskan, jag har ju tagit en spruta och har uppenbarligen svimmat” Sa jag som om det vore självklart.
Jag sneglade på mor och far. Jag säger inte det här för att mildra deras reaktion, de såg på mig som om jag vore galen.
”Varför stirrar ni så?”
De svarade mig inte och i det ögonblicket började jag undra vart jag faktiskt var.
Ännu en man kom in i rummet. Han liknade min mor. Samma hår, samma ögon och samma olivton i hyn. Dessutom var han väldigt kraftig.
Mor stirrade argt på honom och fars reaktion på mannen kunde jag inte tolka.
”Är det du som är Chamomill?” frågade han med mörk stämma.
”Ja och vem är du, jag vet faktiskt inte riktigt var jag är och de ända som jag känner igen här är mina föräldrar, så kan någon vara snäll och förklara vad som hänt?” Jag lät irriterad. Mitt hår hängde i ansiktet och sängen kändes plötsligt väldigt obekväm.
Den ilskna mannen uttalade sig plötsligt: ”Jag är doktor West och du är på sjukhuset för att behandlas mot dina knivskador som förekommer i både din mage och ditt ben.” Hanns bruna hår var bakåtkammat och han såg vänligt på mig. Men jag undrade om han bara spelade snäll för just det här tillfället eller om han faktiskt var det.

De hade lämnat rummet för att diskutera om de ville utveckla historian om kniven eller om jag var för ”chockad” för att få höra några detaljer. Typ som hur kniven kom in i min mage och mitt ben. Grejen är ju såhär att vi faktiskt inte hade någon kniv med oss det känns lite skumt att det var den som hade skadat mig och inte en pil exempelvis. Sen är det den där mannen, vem är han och vad gör han här? Jag har aldrig sett honom förut och jag har bott här hela mitt liv. Men mor och far verkar känna honom.

Awsome

Åh vad bra!!

BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack, tack. Jag har inte hunnit skriva förens nu och kapitlet blev ändå inte så långt . Men ett kapitel är bättre än inget . Här kommer kapitel 4:

Kap4. Bagel

”Du kastade knivar mot mig?” Min röst lät ilsken.
”Ja, men jag hade goda skäl.” Försvarade han sig.
”Finner du nöje i att försöka mörda folk?”
”Jag ser ingen skillnad i om jag mördar djur eller människor.”
Han lät inte sarkastisk när han sa det. Vem vill mörda människor?
”Så vi har en professionell mördare. En applåd för det.” Dramatiskt klappade jag mina värkande händer.
Ilskan satte sig i hans ögon och han spottade ut ”Jag är inte den ända mördaren i rummet.”
”Så du påstår att jag är den som går och försöker mörda folk?” Snabbt försökte jag ställa mig upp men min far puttade ner mig tillbaka till min gamla ställning. Mor däremot drog snabbt ut Gale ut ur rummet.
”Vem är han egentligen?”
Fars blåa ögon tittade sorgset på mig och svarade ”En gammal vän”.
Jag nöjde mig med svaret och slöt mina ögon.

När jag vaknade nästa gång så var jag i mitt rum. Min bror kom inspringande igenom min dörr med ett stort fat med bagels.
”Här, jag har bakat dom själv” Han log stolt.
Jag besvarade leendet. Det var inte länge sedan han lärde sig baka bagels tänkte jag och började känna mig sentimental.
”Vad var det som hände när ni var ute i skogen?” Min brors ögon tindrade av oro och det ända jag kunde göra för att lindra den var att ljuga.
”Jag föll och landade på en av knivarna vi hade tagit med oss. Men jag mår bättre nu”
Jag kramade min bror hårt och beskyddad.
”Så hur var din dag i skolan?”
Bagel tittade på mig och svarade ”Det är lördag idag Chamomill. Det är ingen skola på lördagar”
”Är det inte onsdag?” Jag tittade förvirrat på honom.
”Nej, du har sovit i flera dagar”
”Har jag?”
”Bagel” hördes det från bottenvåningen.
Han vände huvudet bort från mig och blickade mot dörren. Hans blonda lockar studsade lätt på huvudet när han sprang till trappan och svarade ”Vad är det mamma?”.
”Det kommer en gäst om tio minuter, kan du säga till Chamomill att hon inte behöver oroa sig för att behöva komma ner.” Bagel svarade okej och vände sig mot mig igen.
”Behöver du något innan jag går ner?”
”Nej tack, älskar dig.”
”Älskar dig med” Flinade han på sitt broderliga sätt och skuttade ner för trappen.
Han såg alltid så oskuldsfull ut. Som att inget i världen någonsin kan vara dåligt.
Efter några minuter slumrade jag till.

Jag var vid ett gammalt Rättenshus som jag så många gånger hade sett på bilder i historieböckerna.
På en scen mitt på torget stod två ungdomar. Pojken var mörkhyad och flickan som stod där var hon från min tidigare dröm. Hon grät. Jag ville springa upp på scenen och trösta henne. Men folk stod i stora klungor och hindrade min väg. Själv hade jag på mig en grå klänning som jag inte kände igen. Skorna var obekväma och gjorda av plast. Jag puttade undan folk och började springa framåt. Skorna jag hade på mig försvann med klungorna av människor som jag hade passerat. Kvinna som nu stod längst fram på scen ropade ut till massorna.
” Deltagarna från distrikt 11 är nu utvalda. Låt oddsen alltid vara er gynnsamma och låt det 74 hungerspelet ta sin början”
Chocken överväldigade mig. Det 74 hungerspelet?

JätteSuperDuperBra!!!

Awesome

Hej, hej. Jag tycker det är super med er .
Här kommer ett kapitel 5:

Kap5. Dåliga Nyheter

Katniss

”Haymitch, något nytt?”
Rädslan som så länge funnits inom mig kom upp till ytan. Peeta lade en beskyddande arm om mina axlar. Haymitch hade åldrats rejält de senaste åren. Hans slitna grå hår hängde livlöst ner för axlarna och hans grå ögon hade en stirrande blick.
”Den gamla regimen håller på att byggas upp igen. De har en plan som kommer sätta oss alla på plats om vi inte passar oss. Beetee och Beetee Junior kallar oss till ett toppmöte i huvudstaden”
”När ska vi infinna oss där?” Svarade Peeta med rynkade ögonbryn.
”Snarast möjliga. Senast klockan tolv i morgon.
”Chamomill och Bagel?” Frågade jag medan jag försökte svälja klumpen i halsen.
”De får följa med. Men det på egen risk.”
”De ska stanna hemma.” Min röst lät skakig när jag i ett patetiskt försök till att låta oberörd genom att vända bort blicken.
”Vore det inte lättare att vaka över dem om de följde med oss?” Försökte Peeta kompromissa.
Han såg lätt slutkörd ut i sina vita kläder och rufsiga hår. Rummet kändes genast mer dystert. För rent och prydligt. Inte ett ända dammkorn så långt ökat kunde se.
”Nej, vi skulle utsätta dem för en stor risk om de följde med.” Svarade jag bestämt.
Haymitch harklade sig och svarade ”Det skulle vara ett utomordentligt tillfälle för fienden att kunna ta härmskrikans barn eller bomba här och var i distrikt tolv. Eller vad säger du gullet?” Flinade han.
Att höra de gamla smeknamnen fick min vrede att blomma upp.
”De kan inte komma i närheten av distrikt tolv. Folk skulle kunna hindra det innan problemet ens dök upp” Nästan skrek jag.
”Det finns spioner överallt, varför tror du att Gale kom hit? För att kasta kniv med din dotter som måltavla? Nej, det har fångats upp en spion i distrikt två. Den gamla regimens anhängare håller just nu på att bygga tillbaka det gamla styret medan du står här och tvivlar. Du vet att det jag säger är sant.” Svarade han lika hätskt.
Ilskna tårar trillade ner för mina kinder. Det här kunde inte hända. Det skulle vara över efter kriget. Mina barn ska inte behöva uppleva det här. Galenskapen höll på att ta över. Hålla folk vid liv kommer bli min livsuppgift skrattade jag bittert.

Chamomill

Jag tassade försiktigt ner för trappen. Vad var det egentligen jag hade hört? Vilka spioner och vem är egentligen den mystiska Gale?
Min sidenpyjamas satt klistrad mot huden och mina ögon vattniga. Efter jag hade varit ifrån sjukhuset hade jag åkt på en feberattack och en förkylning. Kul? Nja inte så värst.
Viskande röster kom från bottenvåningen. Innan hade alla skrikit men nu var det så tyst att man kunde höra vindens susande utanför fönstret.
”Var du tvungen att göra sådär?” Frågade far argt
”Du, vi båda vet att hon måste få korten mitt på bordet.”
Jag rusade snabbt ner och in i fars famn. Han luktade nybakat och hans ansikte var mjöligt.
Mannen som stod bredvid far fick ett milt leende på läpparna men det ersattes snabbt med en beslutsam mask.
”De följer med till huvudstaden?”
”Va.” Jag stirrade förvirrat på den äldre mannen.
”Katniss får gilla hur det är. Det kan gå mycket värre för dem här än i huvudstaden. Just därför är det jag som gör upp planerna och inte hon.”
Mannen gick ut igenom dörren och jag vände förvånat huvudet mot far.
”Hämta Bagel och packa väskan åt dig och din bror. Vi måste åka.”
Med de orden gick far mot sitt och mors rum och jag stormade upp för trappen.

Awesome