Ännu ett år av smärta [Hungerspelen]

lliissaa: hihi, oki
Ellie Lovegood: omg, tackkiis :')))) ♥ ♥ ♥

Kapitel 5 - Bitarna föll på plats en efter en
Marika släpade stegen efter sig efter att tåget hade stannat i huvudstaden. Folk hade skrattat, pekat, vinkat och stirrat på henne genom fönstren som om hon var ett djur på zoo. Hon hatade den känslan och hon hatade huvudstaden. Marika hade aldrig varit den personen som dömt något innan hon fått uppleva det, men i detta fallet kunde hon aldrig förstå vad det fanns att gilla med huvudstaden. Dom var råa, grymma, onda, falska, det var som en hemlig fasad. Det fina yttre döljer det fula inre. Inte för att hon kunde säga att dom var så fina överhuvudtaget om man tittade på dom, deras stora peruker, stora hår, färgade skin, smink, hon visste inte vart hon skulle börja titta och ännu mindre sluta. Hon log, även fast hon visste att det inte skulle hjälpa henne, men hon försökte i alla fall lyssna på sin mentor Lidya Majolette som sade till henne ” le, vinka och gör ditt bästa för att folk ska älska dig ” så hon log. Hon log för att överleva.

Jättebra!!!!

*ny läsare*