Varför följer jag dig, när du för länge sen övergett mig? [SV]

Det var JÄTTEBRA!!!!!♥♥♥

A W E S O M E ♥

*bevakar*

Tack båda två ♥ Jag håller på att skriva, och har varit bortrest i fyra dagar så jag är väldigt trött, men troligtvis kommer det i morgon eller i kväll

^^Åh, jag längarlängtarlängtar!♥
Föresten, vart var du någonstans? =)

Kolmården ♥♥ Åker dit varje år med mormor och morfar

Kuuul
Har aldrig varit där, vad jag vet, men det verkar kul...

Det är roligt ♥

Nu vill jag dit ännu mer! ♥

MissFniss Yes, i know ♥

Aja, här kommer i alla fall Kapitel 1! Det blev inte jättebra, men det är klart ju :3

Kapitel 1
-En tid senare-

En hård vind piskar i mitt ansikte när jag kämpar mig fram mot den stora arenan, som ligger bara några hundra meter från min lilla lägenhet. Ändå känns det som om det tar en evighet att pulsa genom den decimeterhöga snön på gatan. Numera bor jag ensam, Celine har flyttat för länge sedan. Det är ju inte så konstigt faktiskt, hon kan ju göra vad hon vill. Precis vad hon vill.
När jag kommer fram till arenan är det fullproppat med folk utanför huvudingången. De har nog köat hela natten för att få se konserten i dag. Inte konstigt att gatorna var så nära som på folktomma. Jag går runt byggnaden och smiter igenom personalingången. Där innanför är det full trängsel, alla springer runt som galningar och stressar inför förställningen. När jag hänger av mig jackan får jag syn på Celine. Hon sitter i ett hörn av rummet, omringad av sminköser och stylister av olika slag. Ingen verkar se mig, eller så ignorerar dom mig med vilje. Jag tänker att det inte är rätt tillfälle att säga ”Hej” och ”Lycka till” eller något sådant till Celine, så jag smyger tyst och sätter mig på min stol och väntar på vidare order.
Efter en kvart eller något säger någon frånvarande till mig att det är dags. Jag går och ställer mig bakom draperierna. Då ser jag att Celine betraktar mig sorgset. Innan hon förs ut till scenen ger hon mig ett litet leende. Jag försöker le tillbaka, men mina mungipor känns som om de var gjorda av bly. Så istället tittar jag ner i på mina fötter och nickar kort. Sedan hör jag publikens jubel, och så börjar det. Jag börjar försiktigt på den ljusa ton som jag ser i noterna framför mig och sången flyter sakta på. Jag gillar just den här, det är en av mina favoritsånger. Jag vet att Celine också gillar den. Det är ju hon som väjer sångerna. I skärmen till vänster om mig ser jag henne. Hon följer medlidsamt musiken i sitt mimande och strålar mot publiken. Jag fortsätter att sjunga och det känns återigen som mitt brutala liv är en evighet. Jag ser ner i golvet ett tag. Det känns bättre en att låtsas som om jag gillar det hela. När jag ser upp igen, upptäcker jag att jag är betraktad. Den nya scenarbetaren. Han sitter och tittar på mig med ett besynnerligt uttryck i ansiktet. När våra blickar möts formas hans perfekta läppar till ett litet leende. Jag stirrar snabbt ner i golvet och låtsas inte om honom mera, men han betraktar mig fortfarande. Varför känner jag igen honom? Det har jag gjort ända sedan han dök upp. Men jag kan fortfarande inte komma ihåg var jag har sett honom. De där pigga bruna ögonen och det mörka håret känns så bekanta.
När konserten är slut, plockar jag fort ihop mina noter och skyndar mig genom trängseln mot min jacka. Men precis när jag ska gå ut genom bakdörren hör jag en bekant röst.
”Virginia,vänta!” Jag vänder mig om och där står han igen och ler mot mig. Jag blir alldeles chockad, hur kan han känna till mitt namn? Utan att stanna rusar jag ut genom dörren och ger mig av hemåt genom snön, utan att vända mig om.

Åh, det var jäääääättebra!♥