Någon som vill rolla Hungerspelen?

Jaa, det låter bättre

Namn: Mars Adak
Utseende: Blont hår i vårdslös stil, bruna ögon. Är nästan 190 cm lång, muskulös och atletisk. Stilig, men med ett ärr över vänstra ögonbrynet.
Ålder: 17 år gammal
Distrikt: 2

Perfekt

Namn: Vicinia Rivers
Utseende: Svart midjelångt hår, mörkbruna ögon, typ solbrun hy, 170 cm, smal och vig.
Ålder: 17
Distrikt: 11

Nu kan du börja C:

Mars gned sig i nacken och höll sin blick på dörren som ledde till träningssalen. Han hatade de mjuka dynorna de hade här i Huvudstaden, van med mycket hårdare underlag. Ungdomar, alla klädda i den likadana träningskäder med distriktets nummer på axeln, tog sig ner till väntrummet. Vissa stod tillsammans, antagligen de från samma distrikt, och få ungdomar hade sällat sig till en störra grupp. Men de flesta stod ensamma.
Mars kastade en blick på Tara, som tydligen sagt något roligt. Hon kom från samma distrikt som han och trots sin storlek var hon dödlig med lätta vapen. Mars lyssnade inte och deltog inte i konversationen. Han stod med den enda grupp som formats i det trånga rummet, men använde sin tid för att studera de andra deltagarna. Det fanns ändast en pojke som var längre än han, men vars kropp närmast kunde jämföras med en sticka. Att döma av utseendet fanns det ingen som kunde mäta sig med Mars, men i Spelen kunde vem som helst överraska.
Det var vad Mars far, som vunnit spelen 20 år sedan, sagt: Underskatta inte dina motståndare.

Vicinia stod med sin distriktspartner eller ja stod och stod. Hon stod där för hon hade ingen annanstans att stå, inte så att hon tänkte hålla sig till honom. En spinkig 12- åring med ingen som helst träning, vad var det att ha? Hon väntade otåligt för att komma in i träningssalen, hon ville öva. Nog hade hon övat där hemma, med det hon hade kommit åt. Sen hennes bror blev utagen och dödad nästan direkt, så hade hon känt att detta inte skulle få hända henne.
Inte för att det var så lätt att träna i 11 inte så som karriäristerna fick göra....Vicinia avbryts i sina tankar av ett skratt som kom från en karriärist tjej. Ja, glad kunde ju hon vara, hon fick vara i en grupp, hon hade tränats och hon skulle säkert få bra poäng och många sponsorer.
Hon suckade och återgick till sina funderingar, för vem brydde sig egentligen om en tjej från 11an? Panems fattigast distrikt?
Men som sagt, hon skulle att visa dem, hon skulle bli en heder för sitt distrikt innan hon dog. Hon log lite för sig själv, hon tänkte göra sitt yttersta.

Mars lät sin blick glida slött över de andra tävlarna och hans ögonbryn steg i mild förvåning då han såg en flicka le för sig själv. Han kom inte ihåg henne från tidigare, så hon var säkert från de yttre distrikten. Då dörrarna öppnade undrade Mars vad för orsak hon hade att le i denna stund. Han lade på minnet att hålla ett öga på henne.
Träningssalen var högt i tak och olika stationer hade spritts ut runt rummet. Mars blick föll på en instruktör, som väntade på dem i mitten av hallen. Han gick med självsäkra steg fram till henne och fnös otåligt åt de osäkra som drog fötterna efter sig. Trodde de att kvinnan skulle bita dem?
Hon gav dem instruktioner och påminde att dueller mellan deltagare var förbjudna. Mars nickade och tyckte sig se instruktören kasta en lång blick efter honom. Tackvare sin muskulösa kropp och längd stack han ut ur mängden, och Mars flinade nöjt då han gick fram till bågskyttestationen.

Vicinia följde den övriga gruppen in och såg upp på den långe muskulöse killen. Han verkade ganska otålig att börja, sen ser hon 2an på hanns rygg. Jasså, en karriärist, inte undra på att han var otålig att börja. De verkade ju alla va, ja alla karriäristerna, de övriga verkade mer eller mindre rädd att instruktören skulle äta upp dem. Vicinia stod snällt och lyssnade och såg sig sedan om, vad skulle hon göra? Skulle hon visa vad hon var bra på eller skulle hon fejka att hon var dåligare än vad hon var?
Hon bestämde sig för något mellanting och struntade i knivarna, eftersom dem kunde hon behärska och hon såg sig om. Till bågskyttet ville hon gå, men där var den där killen och hon ville inte göra sig till åtlöjle för några karriärister, så hon gick till svärden och lyssnade på instuktören.

Mars nickade åt instruktörens råd och grabbade ett av pilbågarna. Han prövade strängen och såg uppskattande på den vassa ändan. Ett av de här kunde användas dödligt även i närkamp. Mars tog en av pilarna och sköt den iväg; träffade enkelt måltavlan. Hans far hade alltid sagt att Mars inte hade tillräckligt med tålamod för skjutning, att han släppte pilen för tidigt. Så Mars tog en till, andades djupt och på utandningen släppte han iväg pilen, som sjönk rakt i mitten av tavlan.
En liten pojke, från distrikt 6, kom fram till båskyttestället. Mars lutade sig mot sin båge och såg då pojken gjorde sig klar att skjuta. Ynglingens arm darrade då han drog strängen bakåt, och Mars skrattade kort då pilen susade förbi. Pojken såg skrämd ut, och Mars nickade nöjt.
Tara ropade från en annan station, och Mars lade undan pilbågen. Hon stod och väntade på sin tur vid svärden. Det var den där flickan från elvan som gjorde sig redo för att träna med instruktören. Mars korsade armarna över sitt bröst och såg förväntansfullt på flickan.

Vicinia slängde en irriterad blick på tjejen som snart följdes utav killen från 2an. Så hon skulle få bli till åtlöje för karriärister. En snabb tanke for genom hennes huvud att hon skulle, fejka något, att hon inte orkade svärdet eller att hon inte kunde svinga det eller....ja att hon inte kunde försvara sig med det.
Men nej, det var inte hon och hon var där för att lära sig och inte för något annat. Ur ögonvrån ser hon tränaren gör ett utfall och hon hoppar snabbt åt sidan, vilket får tjejen att skratta. Vicinia ilsknar till, tjejen behövde väll inte hålla på sådär? Vid nästa annfall står hon kvar och stoppar anfallet, tränan ser uppskattande på henne, då hon svingar undan hanns svärd och knäar honom. Hon vet inte ens om det är sportsligt att göra så, men hon är ändå bättre i närkamp. "Ledsen för det där." flinar hon roat till tränaren och drar upp honom från golvet.

Tara skrattade då flickan hoppade undan, men då flickan knäade tränaren var det Mars tur att skratta. Han såg uppskattande på flickan, ty han gillade hennes attityd. Tara kastade en ilsken blick på Mars, som bara ryckte på axlarna. Tara var så högmodig, såg ner längs nästippen på de från fattigare distrikten. Mars störde sig på det, och även om han var bland de bästa kämparna i sin distrikt tänkte han inte falla för sin dumhet. Om det bara vore om kraft skulle de vinna varje år.
Tränaren tycktes ha fått tillräckligt av flickan och viftade undan henne. Mars steg fram och skuffade undan Tara, som fnös missnöjt. Han kastade en road blick på flickan från distrikt elva och plockade upp ett av de tyngre svärden, som han utan svårigheter kunde svinga med en hand. Tränaren började ge instruktioner, men Mars viftar undan dem och de satte igång. Mars svingade svärdet med en arm och var förvånansvärt snabb för sin storlek. Flinet som prytt hans läppar försvann då han koncentrerade sig på kampen, och tränaren försvarade sig utan en chans till anfall.

Vicinia gick där ifrån när tränaren var klar med henne. Det var ändå inget för henne, att hantera svärd. Hon gjorde det allt för klumpigt och kännde sig inte bekväm med det. Men hon stannade upp för att se på killen. Hon uppskattade honom, han hade inte skrattat åt henne när hon hade hoppat undan. Vad skulle hon annars ha gjort liksom? Bättre att gå undan än att stanna kvar och bli mosad. Men han hade skrattat när hon knäat tränaren, och det känndes som att han hade uppskattat det.
Hon himlar roat med ögonen åt honom när han flinande tar upp det tyngsta svärdet och svingar det som om det vart gjort av trä. Hon skulle förmodligen knapp orkat lyfta det, men han var å andra sidan ett muskelberg....ett livsfarligt muskelberg.
Det var riktigt spännande att se kampen mellan dem och Vicinia kan inte låta bli att tänka på hur det skulle gå på arenan, vilka skulle inte dö under hanns och de andras hand.
Men han var stor och därmed tung av sina muskler, tänkte hon roat och gick fram till "skogen" som var där. Hon såg sin egen distriktspartner sitta uppe på en gren och hon svingade sig smidigt upp och gjorde honom sällskap. "Ska vi visa dem hur man hoppar från träd till träs, och från gren till gren?." flinadr hon och han nickar glatt, han var väll glad av att hon överhuvudtaget brydde sig om honom.
Sen började de hoppa ljudlöst från träd till träd, hon svingade sig och log. Det här kunde hon, det här hade hon gjort sen barnsben.