( Privat Rollspel mellan PotterHunger och AlexZz )

"Ianto!" Säger hans far stressat och den svarthåriga pojken får ännu en grundläggande titt. Han ska bara bli hovets tjänare och Ian tycker inte att det är något speciellt. Tjänare borde vem som helst kunna vara. Varför just han? För att han hjälpt drottningen. "Bara" därför. Det tycker Ian är bara en aning komiskt.
"Far! Det räcker." Säger Ian till slut när fadern ska se över honom 'för sista gången' igen för ungefär 3:dje gången. Ian beger sig mot slottet, ensam, då han inte bor så värst långt bort ifrån den makalösa byggnaden som han ända sedan han var liten trånat efter att få gå in i. Men den drömmen hade bleknat med åren och plötsligt ska den besannas. Underligt hur livet kan vända sig till hans fördel ibland. När han kommer dit blir han nästan föst mot tronsalen. Ian är lika lugn som vanligt och det första han gör när han kommer in är att buga. Så som hans far gått igenom många gånger om.

Celeste tittar uttråkat på när hennes nya "tjänare" bugar för dem. Hon vill inte ens ha någon, men när hennes familj insisterade när den andra avgick.
Hon gäspar lite för sig själv. Men hon slutar när hennes far ger henne en iskall blick.
"Välkommen." Drottningen ställer sig upp och ler mot den unga tjänaren. "Du ska få äran att tjäna min dotter, Celeste.", avslutar hon och gör en gest mot prinsessan.

((Min karaktär kommer vara väldigt "avig" och behandla dig som luft innan de lär känna varandra riktigt. Är det okej? ))

((Ofc it is, hade inte väntat mig något annat. :3))

Ian ler artigt till svar.
"Det kommer bli en ära, ers höghet." Svarar pojken och i bakhuvudet vill hans verkliga jag inte annat än att komma härifrån. Det är bra att han åtminstone kan spela artig. Han ger kungen en snabb blick utan att faktiskt lyckas ta ögonkontakt men han ser ett gillande leende. Sedan ger Ian prinsessan en blick och han anser att hon passar i grönt och är extremt vacker. Men det är något han aldrig skulle säga rakt ut.

Kungen lutar sig närmare sin dotter "Hälsa på honom." Hans ord är en örfil rakt i örat. Precis som om hon inte gör det är hon inte hans dotter.
Celeste reser sig tveksamt upp från sin tron. Hon tittar sig omkring. Alla i salen tittar förväntansfullt på hennes nästa rörelse.
Celeste gör det hon är uppfostrad att göra. Hon sträcker ut handen åt tjänaren. Beredd på att den ska kyssas.

Ian böjer sig ned och tar försiktigt handen i sin egen och kysser den ömt. Han släpper den sedan med samma försiktighet som när han tog den och han blir inte förvånad när de flesta i salen tittar gillande på det som utspelar sig framför honom. Ian försöker inte ta ögonkontakt men lyckas ändå se att prinsessans ögon är ljust blå och av någon anledning lägger han det på minnet.

Celeste ler artigt och låter sedan handen sjunka ner till utgångsläge. Hon lägger märke till att tjänarens hår är rufsigt korpsvart innan hon sjunker tillbaka på den sköna tronen.
"Alltid kul med en ny tjänare!", utbrister drottningen opassande när Celeste satt sig. Vilket leder till att salen börjar eka av falskt höga skratt.
Celeste himlar med ögonen och lägger handen under huvudet på ett graciöst vis. Hon längtar redan tills att den här dagen ska ta slut.

Ian sluter ögonen och ignorerar skratten. Tydligen ska tjänare i hovet inte ha några känslor så varför inte spela med och låtsas? Egentligen vet han inte varför de inte ska visa känslor, de är knappast statyer eller dockor. Även om de behandlas på så vis. Han backar några steg med stor försiktighet och inväntar vad som ska ske härnäst. Inte för att han inte har aningar om det men man kan ju aldrig vara säker med "den här sortens" folk.

"Då var det avklarat.", säger kungen när skrattet dött ut. "Nu till stridsplaneringen. Jag ber alla lämna salen. Förutom de anhöriga förstås." Han ler falskt åt folket som redan försvinner ut genom porten.
Celeste reser sig upp. Glad att detta är avklarat. Hon följer strömmen av människor, men viker av när de når fram till marmortrappan som hon istället går upp för. Går man ner kommer man ut ur slottet, vilket Celeste inte har någon lust med.
"Celeste!" Hennes mor springer ikapp henne med sin ljusa klänning i ett fast grepp.
"Mamma.", säger hon uttryckslöst och fortsätter gå jämsides med sin mor.
"Celeste. Du måste skärpa till dig."
Celeste stannar till mitt i trappan. "Vadå?"
Hennes mor tar hennes händer. "En prinsessa av Frankrike ska inte se så uttråkad ut. Hon ska se glad ut."
"Men mamma", protesterar hon. Det var alltid såhär. Så fort hon gjorde en miss ströks allt bra på köpet.
"Din far och jag vill inte sitta och skämmas över dig. Du är bättre än det där. Du värd så mycket mer än det där folket. Visa det."
Celeste rycker åt sig sina händer. "Jag är inte bättre än någon.", fräser hon och lämnar drottningen där hon står.

Ian vet sin plats och går efter en av de äldre i tjänstefolket.
"Du får inte tala utan att bli tilltalad." Börjar butlern och Ian lyssnar och låtsas att han inte redan känner till reglerna för ett simpelt tjänstefolk rätt väl. Han drar på sig uniformen och tycker att han ser löjlig ut i de svarta och vita klädesplaggen. Men han klagar inte. Det är nog de bästa kläderna han någonsin burit när det gäller kvalité. Något han inte väntat sig är ett fickur. Han har aldrig haft en klocka och kan knappt hålla rätt på tiden. Fickuret skimrar i ljuset och Ian låter det glida ned i fickan innan han drar på sig de vita handskarna. Han har ett känslolöst uttryck i ansiktet och den äldre butlern verkar gilla de då han nådigt nickar åt honom.
"Du ska bara invänta order från och med nu. Bara order från prinsessan." Konstaterar den gamle mannen och Ian nickar. Så han har lov att säga emot kungen och drottningen? Kanske det inte är så hemskt som han trott.

Celeste är rasande. Aldrig kunde hon få något positivt att lagra. Allt var negativt. Hon smäller igen dörren till sitt rum och sätter sig på sänggaveln. Hon orkar inte mer. Celeste suckar tungt och reser sig snabbt. Hon klär av sig klänningen och dumpar den i en grön hög på golvet. Sedan drar hon ut alla hundra hårnålar ur sitt blonda hår, och lägger dem på byrån.
Hon går in i klädkammaren och rotar runt tills hon hittar dem. Bakom en blå klänning. Byxorna. Hon kom än idag ihåg hur det kändes att sy dem. Hennes enda byxor.
Hon andas in den trygga läderdoften och sätter sedan på sig dem. Hon plockar också åt sig ett vitt linne som hon drar över huvudet.
Nu är hon sig själv. Bara sig själv. Hon lägger sig på sängen och somnar kvickt.