Privatroll Luna Chang och Hp luna

Jag går rakt fram längst gatorna. Jag håller geväret nära mig. Jag går förbi vårat hus men stannar inte, inte fören jag hör Jolenes röst; "Amy, Amy!" säger den. Först då vänder jag mig om. Jag springer till henne och kramar om hennes magra kropp. Jag håller i hennes axlar på raka armar. "Amy, jag måste gå men jag lovar att komma tillbaka men du måste lova några saker okej?" säger jag. Hon nickar medan hennes ögon vattnas. Det gör så att mina gör det också. Jag tårkar bort en tår från hennes kind. "Du, du. Gråt inte. Allt är bra, lova att ge mamma medicin, gå inte ut, dela ni två på maten och öppna inte dörren!" Jag kramar om henne en sista gång innan jag släpper taget och fortsätter gå mot skogen. Det börjar bli mörkt och jag slår mig ner vid ett träd. Mitt huvud är så tungt att det faller på min axel. Jag suckar tungt och stänger ögonen.

Jag vet inte vad som gör det men det känns som att någon tittar på mig. Jag ser mig omkring och hittar ingenting. Men det måste vara någon där. Jag känner dett.

Jag känner hur sömnen omfamnar mig och jag kramar om geväret. När jag vaknar lyser solen svagt på himlen och de fåglar som inte förgiftats sjunger. Långsamt börjar jag gå igen. Jag visste att om jag fortsatte skulle jag inte överleva. Visst skulle jag inte det nu heller men ändå. Jag går länge, sedan stannar jag för att dricka vid en beck. När jag kollar till höger om mig ser jag brända hus. Allt nerbränt. Endast en röd och vit flagga är bevarad. Det märket som vi lämnar efter oss. Jag höjer snabbt vapnet när jag ser det. En tjej, i min egen ålder, står mitt i allt, eller, det som förut var allt. Jag darrar och försöker förtår mig på hur man skjuter.

(visst är jag tjejen?? )

Sen hör jag ett litet ljud och vänder mig ditåt. Där står en tjej med ett vapen i handen."Så dom skickar ut unga tjejer nu också?" tänker jag och förbannar mig över England.

[Såklart! ]

Jag darrar och hittar tillslut spaken, jag vill skjuta men kan bara inte. Jag sänker geväret lite. Jag går lite framåt. "Ner på knä!" säger jag så bestämmt jag kan. Tårarna jag inte vill visa klämmer sig emellan mina ögonlock. "Jag skjuter! Jag gör det! Visa händerna!" Jag höjer geväret lite och siktar mot hennes huvud.

Jag ätter mig på knä som tjejen säger men det känns inte som att hon kommer skjuta. Jag visar mina händer också bara för att.

Jag stampar på stället. Jag överväger att skjuta men kan bara inte. Jag stannar upp. Allt stannar. Alla fåglar. Alla djur. Alla vapen. Alla flygplan. Jag höjer geväret och skjuter rakt upp i luften. Det låter högt och jag släpper det så att det smäller i marken. Mina ögon stoppar inte längre tårarna. "Snälla..." säger jag. "Snälla hjälp mig!"

"Med vad? Jag har varit fast på det här stället i en månad ungefär, vad kan jag hjälpa dig med?"

Jag tårkar bort en tår. "Jag måste till min syster, och mamma!" snyftar jag. Jag tiitar mig runt omkring. "De tog mig. Från Jolene. Från min sjuka mamma." Jag är berädd att omfamna vapnet i fall hon skulle vara emot england. Jag tittar på henne från topp till tå. "Snälla, jag vet att du är från irland men snälla, jag vill inte döda dig!"

"Jag bryr mig inte vara du är ifrån, jag hatar det här kriget, min bror stack iväg utan att säga nå ill famiöjen och båda mina föräldrar dog när huset blev bombat"