Rolla privat någon?

((Förlåt så mycket ))

Jag slutar titta ut när ljudet lagt sig. Jolene tittar frågande på mig. "Ännu en till?" frågar hon och suckar.
"Ja..." svarar jag. Jag går bort till stenväggen i änden av vårt hus och ritar ett till sträck med kritan.
"Det blir den artonde, bara på de här tre veckorna." säger jag och förbannar mig över Regeringen. Jolene sätter sig på den lilla barnsängen. Små, silver färgade tårar droppar ner från henne kind. Jag sätter mig bredvid henne och tar hennes händer i mina. Jag tittar länge på den lilla kopar ringen som stäcker sig runt hennes finger. "Du tog aldrig bort den" säger jag mer som ett påstående än en fråga. Hon skakar på huvudet. "Du lovade, att du skulle glömma." säger jag vänligt. Hon vänder bort huvudet och gråter ännu mer. Hon stryker sina händer på sängöverkastet. Det jag sytt till 4 års present till Dominic. Lakanet var väl inget svårt att göra men de små in broderade hjärtan var knepigt. Hon torkar bort en tår och vrider huvudet mot mig. "Lova att ta hand om honom, Spencer!" säger hon. Jag nickar och kramar henne hårt. I samma sekund, ringer det på dörren.

((It's cool. Ska de bo i samma område? ._. ))

Juliana betraktar barnet innan Joanna kommer in i rummet och Juliana begraver sig i sin bok igen. Hon går tillbaka många, många generationer för att läsa om sin favorit. Katarina Jakobsdotter, en väldigt talangfull häxa som skrev på både latin och sitt eget språk som Juliana inte förstår alls. Men hon antar att det är någon konstigt språk då hon hittat A:n med prickar över. Samma sak med ett par konstiga O:n. Juliana har gett upp på att läsa den delen av texten i vilket fall. Men Katarina kunde flytande latin vilket enligt Juliana är fascinerande. Latin är komplicerat och ett språk som tagit Juliana år att lära sig, genom anteckningar och antaganden som mest.
"Juliana, jag måste tala med dig." Säger hennes "fars" stämma allvarligt och hon stänger igen den nötta boken och reser sig för att lyssna på vad han har att säga i det andra rummet. Juliana känner på sig att det har något med att soldater är i byn.

Kan jag oxo va med? o.O?

(( Fråga Hp Luna. ))

((AHHA va arg jag blir! Jag skrev och så förstördes det.... Måntass altså vi har ju redan börjat men om du vekligen vill du är det klart att du får vara med!))

Jag släpper taget om Sabrina och öppnar försiktigt dörren. Två män i sloltat-uniformer uppenbarar sig.
"Ja?" säger jag och tittar försiktigt genom den en decimeter tjocka springan. Den ena mannen, han med kort stubb och lika kort hår, vad jag ser under hans hjälm, svarar;
"Får vi komma in". Hans röst är stark och bestämd och han säger det mer som ett måste än en fråga. Jag skakar kort på huvudet. "Va.. vad gäller det?" frågar jag även fast jag mycket väl vet varför dom är här. Den andra mannen, han utan hjälm drar lite i sitt vapen. Jag tittar oförstående på honom. "Får vi komma in?" säger han i samma tonfall som den andre. Jag öppnar dörren någon centimeter till. Stubben, han med hjälmen rycker upp dörren och stampar in i vårt hem men den andra i släptåg.

((Nej, vad irriterande! Ska de bo i samma område? x3))

Juliana stänger den nötta och aningen trasiga dörren efter sig. Den hänger från ena gångjärnet men när den är stängd vet man att man inte ska gå igenom den. Det blir en norm efter ett tag. Juliana håller hårt om sin bok, hon släpper den aldrig och det har hennes "familj" vant sig vid. Det roligaste med hennes far är att han endast är 7 år äldre än henne, han har lyckats undkomma soldaterna i flera år nu, men Juliana antar att hans tid rinner ut i takt med att hans ålder ökar stadigt. Juliana räddade honom en gång från att bli medtagen. Men det var också då hon använt sin gåva i vrede, det skrämde henne och ärrade henne för livet. Ända sedan den händelsen låter Juliana allt ha sin gång, utan henne inverkan.
"Det är dags." Konstaterar Juliana med sin alltid hesa stämma då hon inte talar så mycket. Mannen nickar till svar och begraver ansiktet i händerna. Juliana ser på honom och drar sitt nattsvarta hår bakom örat.
"Du måste se till att ta hand om Kate, och Joanna. Du måste." Säger han med ett uns av panik i rösten. "Men du får inte använda din magi, du måste förbli hemlig för soldaterna." Fortsätter han och Juliana nickar. Det var knappast hennes mening att hon kommer bli upptäckt.

((Hp Luna Förlåt att jag tjatar, men din tur! xD))

((Föprlåt att jag är så jobbig och inte svarar! Det kan ju bo i samma 'by', bara inte grannar )

Jag stänger dörren och vänder mig mot soldaterna. De klampar rakt in i köket och sätter sig i kökssoffan. Jag sätter mig mittemot och frågar ännu en gång; "Vad gäller det?" den ena soldaten, hjälmen, harklar sig; "Vi behöver prata med din syster" säger han.
Och med prata tänker ni 'dra henne motvilligt för att ta livet av henne, tänker jag. Den andra harklar sig och frågar; "Finns det något chans att vi kan få träffa henne nu?" Tonfallet är på pricken likt den andras.
Och med det menar ni att ni tänker vända huset upp och ner för att fånga henne.
Jag hör steg tassa på de knagliga golvbrädorna. Det är Jolene. Hon kommer fram till mig. "Vad gör du här? Gå och lägg dig du, jag kommer snart." lovar jag. Hon tittar på soldaterna och viskar sedan: "Mamma är borta" Jag har inte hört jolene prata många gånger förut. Bara när det är något viktigt. Soldaterna ställer sig upp så snabbt att bordet mellan oss nästan välter. Jag ställer mig upp och tar upp Jolene i min famn. Den ena soldaten, hjälmen, rusar ut ur huset. Den andra tar upp det massiva vapnet och riktar mot oss. Jolene trycker sig tätt till mig. "Var är hon?" frågar han på rätt så darrig röst.

((Ja, det blir bra. Hoppas det är OK att mamman kommer hem till Juliana. XD ))

"Tack." Säger hennes far och Juliana undviker en tafatt kram och han suckar. "Inte ens nu?" Undrar han bedjande och Juliana blir en aning skuldmedveten innan hon ger honom en stel kram. Annars kanske hon ångrar sig senare, hon kommer nog ångra sig senare hur hon än gör. Han lämnar rummet och Juliana kommer efter, men hon slår sig ned i hörnet igen och försöker hitta sidan hon varit på. Men hon blir störd av att det knackar på dörren. Det ekar obehagligt i det fallfärdiga huset och dörren slås upp i nästa stund av en kvinna, alv. Juliana känner inte igen henne men hennes "far" gör tydligen då han oroligt börjar tala med kvinnan innan de försvinner in i det andra rummet efter att ha stängt dörren. Juliana etsar genast fast blicken vid den andra rumsdörren. Hon får en blick från sin "mor" som säger att hon inte ska lägga sig i. Juliana biter sig själv i läppen då hon är säker på att det inte kommer sluta bra.

((sjuuukt bra )

Jag sitter som förstelnad. Förmågan att röra på mig är borta. Jolenes huvud är tryckt mot min mage. "Hur ska jag kunna veta?" säger jag så stadigt jag kan. Han drar i någon spak på vapnet vilket får mig att hoppa till. Jolene fäller tårar, likaså jag även fast jag försöker att låta bli. Den andra soldaten kommer instormande igen. Han viskar något kort till den andres öra.
Det hände så snabbt att jag knappt han reagera. Jolene tryckt mot väggen och vapnet riktade mot henne. Jag skriker. Jag skriker så högt. Men det hörs bara ett pip från min mun. Och ingen lyssnar, ingen alls. Jag reser mig från stolen och drar bort Jolene från väggen. Jag håller henne bakom mig och flådar högt. Hjälmen går mot mig och med små rörelser, ligger jag tryckt mot marken.

((Skrev klart ett inlägg men så ville plötsligt inte internet samarbeta. ))

Efter vad som känns som timmar, som egentligen var bara cirka fem minuter, kommer "fadern" ut med kvinnan efter sig. Båda två har en atmosfär av oro kring sig som smittar av sig på rummet. Juliana försöker att strunta i det och läsa boken, men blir avbruten i sina försök att inte lägga sig i.
"Juliana, kan du hitta soldaterna och sätta dem ur balans ett tag?" Frågar han med en menande blick på boken hon håller i. På en gång hårdnar greppet och hennes knogar vitnar av ansträngningen. Juliana vet att hon kommer få ångra det, hennes förmåga är destruktiv, farlig och det är knappast värt att ens försöka då hon riskerar livet på många. Men hon skulle ta någons liv genom att svara nej. Efter ungefär tio sekunders diskussion med sig själv nickar Juliana kort och börjar säga två ord som ett slags mantra under tiden som hon är totalt fokuserad på det hon gör.
"Invenire Iniuria." Samtidigt tänker hon på soldater och på att skada dem, det borde fungera.