Vart är vi? [privat roll]

Cara hörde någon komma och hon tog kniven i handen och hon såg samma kvinna som innan och hon kastade en av knivarna mot henne. Cara visste att det ansåg fientligt, men för henne gällde, döda först fråga sen! Hur många gånger hade hon inte gjort tvärt om och nästan dött själv. Hon höll redan en ny kniv i handen i fall kvinnan skulle klara attacken

( Jag diggar smurflåtar xD )

Xantha undvek med nöd och näppe kniven som kom farande mot henne och stirrade storögt på kvinnan som redan höll i en nu.
"Vad skulle det där vara bra för?" var det enda hon fick ur sig innan hon fann sig och drog en av sina egna dolkar.
"Vet du inte att man ska inte vara så kvick i att anfalla? Och vart är jag? Ved hände? Vet du det? Och vem är du?" rabblade hon på och höll ögonen på kniven i kvinnans hand.

(haha du är så söt Tessan ♥)

Caras blick var kall och hon sökte av området och undrade om de var fler.
"Hellre du än jag" svarade hon utan att bry sig om det. Hon hade sedan länge blod på händerna och hon ångrade det inte, hon var den som levde.
"Den som anfaller först har övertaget" sa hon enkelt och undrade hur kvinnan ens hade kunnat resa utan att hon vetat om det.
"Jag vet inte mer än du" ljög hon enkelt, hon hade inga planer på att avslöja hennes kunskaper

(Jao C: Du med ^^ ♥)

Xantha såg granskande på henne. Hon hade mött sådana människor förr, de visste mer än vad de ville ge sken av och de var farliga och oberläkneliga.
"Varje gång du ljuger slocknar en fågels själ." sa hon enkelt till kvinnan som tydligt ljög för henne. Som dryad var man mycket känslig för andras sinnestämmningar och hon kunde lätt läsa av andra människor. Nu var hon ju inte helt dryad men lite av dessa förmågor hade hon.

(Tackar ödmjukast för det )

"Du missbedömer mig om du tror att jag sörjer för fåglar" sa hon vasst och funderade på om hon skulle försvinna igen, men det var hennes lägger och hon tänkte inte flytta på sig!
"Vad vill du?" frågade Cara vasst och granskade den andra kvinnan

"Det tror jag inte, och det är bara ett talesätt." sa Xantha. "Du vet som; bakom varje tagg finns en ros."
Xantha såg på kvinnan med ett roat ansiktsutryck. "Jag vill ha svar på mina frågor. Och du kan besvara dem." sa hon bestämt och lutade sig mot ett träd. Trädes kraft gav henne än mer styrka och tillförsikt då hon granskade kvinnan.

"De sätten är helt okända för mig" sa Cara och satte sig på en sten med kniven i handen och svärden bredvid sig.
"Du får dem inte av mig" sa hon "Jag tänker inte tala om något för dig fören jag är säker på att du inte är med dem"

"Jag kan vänta." svarade Xantha och satte sig ner lutad mot trädet och såg upp på henne. "Vilka är dem?" sa hon förvånat och skakade på huvudet. "Jag tillhör inte dem, om du nu inte med dem menar dryadernas familj?" sa hon undrande och betraktade en vissen blomma framför henne och snart blev den som ny igen. Hon betraktade den misstroget, hon fick det aldrig oordentligt, antingen blev det en fin blomma, eller annars fick hon tillbaka lukten. Inte både ock, men så var det om man var till hälften dryad.

"Det är väl klart du säger att du inte är med dem! De säger ju aldrig att de är med dem" sa hon trött, de erkände aldrig vilka de var. Hon såg på blomman och sedan människan, hon verkade vara en natur människa. Hon tog upp en bit kött och tuggade på dem som hon bevakade tjejen

"Okej?" sa Xantha undrande, men lät ämmnet bero. Hon kunde ju ändå inte bevisa vem eller vem hon inte var. Hon såg åter på blomman och såg mot ännu en vissen, den förblev vissen men började dofta underbart.
"Jag får aldrig ihop det, så svårt borde det ju inte vara?" säger hon irreterat och ser upp på kvinnan. Xantha håller sig vaksam trotts sitt beteende, hon hade alla sinnen på helspänn om hon nu skulle bli annfallen.