Vampyrer i Voldemorts rike (Privat roll)

Hon hör knastrande av steg och Alea ställer sig upp och lösgör sig ur skuggorna. Bättre att göra sig stridsberädd än att gömma sig, det hade hon bittert fått erfara. Sen hon lämnat Hogwarts hade inget varit som förr, hennes familj hade en efter en blivit dödad och ministeriets utsända, det vill säga de som jobbade under Voldemort letade efter henne för att få in henne på någon anstalt eller ett jobb där de kunde ha henne över översikt.
Så sen hon slutat Hogwarts hade hon levt i flykt, hon såg inte ut som då på Hogwarts. Hon hade magrat betydligt, kläderna var trasiga och lagade här och var och ärr syntes och betygade att hon inte hade haft det lätt.
Hon stod med staven sänkt men var berädd på anfall om så behövdes. Men mannen framför henne verkade svagt bekant, som någon hon sett förr....Men mörkret gjorde det inte helt lätt att antyda vem det var.

Alex drar upp sin stav när han hör det första steget men han känner igen kvinnan som kommit fram ur skuggorna. Han tror iallafall att han gör det. Namnet är svårt att placera dock, han har aldrig haft lätt för namn. Men han svär på att han känner igen den luggslitna kvinnan. Men han har bara vaga minnen av klassrum när han ser på henne, av Hogwarts. Det stör honom bara, att han ska ha träffat henne på platsen som blev hans hem och trygghet för att sedan slås i spillror. Vad ska han göra? Attackera? Det verkar inte speciellt bra, dessutom kan han inte bara attackera. Alex är inte den sorten som attackerar utan grund. Kvinnan är dessutom känd för honom, så kanske skulle han istället försöka ta reda på vem hon är istället för att försöka göra henne medvetslös eller mörda henne. Alex håller staven uppe, att sänka garden hjälper inte. Det kommer inte hjälpa vad han gör. Han behöver ljus dock. Det skulle kanske hjälpa.
"Lumos." Tänker han och staven lyser upp. Han ser henne tydligare nu, men det hjälper inte och han släcker ljuset lika snabbt som han tänt det så hon inte ska få en alltför detaljrik överblick på hans ansikte.

Att mannen inte attakerat henne är ett gott tecken och i det snabba ljuset från hans stav ser hon honom än tydligare. Lumos tänker hon och höjer även hon staven och blickar sedan mot honom. "Alex?" säger hon frågande till mannen. Det var länge sedan, han var desutom tre år äldre än henne och från......hon tänkte efter Gryffindor var det va? Jo, det var det, men hon visste inte om han jobbade för honom eller det var någon som var utklädd till honom för att lura dit henne. Men varför skulle de då ta Alex? de hade ju knappast talat med varandra utom några enstaka tillfällen då de bara utbytt några så fraser med varandra.

Alex minnen mixas, korsas och till slut dyker ett namn upp i huvudet som borde vara rätt. Rösten hade satt igång det, men han säger ingenting. Han har ändå inte pratat på ett bra tag. Runt 2-3 dagar har han bara gått runt som en varg och sett till att ingen jagar honom, eller hans systrar. Alex finner hela scenariot ovanligt påfrestande eftersom han ofta inte behöver socialisera med andra än hans systrar och inte ens de brukar bli särskilt socialt med, iallafall inte på senaste tiden. De har varit för upptagna. Men han måste göra någonting, han är snart hemma dessutom. Han kan bara förvandla sig och sticka - men så gör ju aldrig en Gryffindor.
"Alea?" Säger han i samma tonfall som hon och undrar vad som egentligen hänt med henne. Självklart är det inget nytt att både han och hans familj kom lindrigt undan - eller de är ju fortfarande på rymmen - men att det blivit så här illa för andra måste han förbisett.

Alea nickar åt hans fråga och ser på honom. Han har inte sett ut att haft det allt för svårt, han såg i alla fall hel och ren ut och som han hade fått i sig mat. Hon visste att många levde som henne även om hon träffat få, andra bodde där de bodde övervvakade av Voldemorts underlydande. Hon hade inte velat falla till föga, så levde på flykt, men det gjorde väll Alex familj med? Eller hon visste inte, hon visste egentligen inget om någon. Hon stannade sällan på samma ställe någon längre tid och hon visste aldrig vart de kunde dyka upp.

"Annorlunda plats att mötas på." Säger Alex och försöker - han gömmer det inte ens - att hitta en bra väg därifrån. Både i tanken och i handling. Det är inte säkert att befinna sig på samma plats för länge, hans systrar och han lever som mest under jorden, speciellt med tanke på att en av dem har extremt bra kunskaper i trolldryckskonst. Trolldrycker som gör en starkare, gifter, sanningsserum, förvirrad - allt möjligt, allt sådant kan hon blanda ihop. Till och med polyjuiceelexiret som de använder nu och då för att förvandla sig till andra. Inte Alex då, han håller sig till att vara en varg. Det fungerar - allt som oftast. Inte alltid, tyvärr. Men ofta.

"Ja, jag har inte mött någon på länge." säger Alea och synar honom, han ville därifrån det syntes tydligt och hon tänkte inte hindra honom. Men det var så länge sedan hon mött någon, men hon tänkte ge sig av hon var tydligen inte önskad. Hon ilsknade till, ja hon kunde erkänna att hon överreagerade. Men hon var inte i speciellt bra skick så hon bara såg på honom. "Ja, trevligt att se någon i liv." sa hon bara tonlöst och backade därifrån. Hon hade lärt sig att aldrig vända ryggen till någon och slutligen försvann hon läängre in bland skuggorna i gränden och sjänk sedan ner bakom en överfylld soptunna. Hon drog upp tröjan och svor till, som hon trodde, det hade blött igenom bandaget.

Alex ser på henne när hon försvinner, mest för att se till att hon inte attackerar honom. Han går några steg innan han förvandlar sig till varg för att kunna ta sig därifrån - att förvandla sig till människa hade inte varit en bra idé. Han borde ha hållit sig till att vara varg, då hade han kunnat strunta i henne och bara gått förbi. Ibland är det tacksamt att vara varg. Även om han är en ganska ovanlig vit varg. Den sorten är iallafall ovanlig att se i England. Han går långsamt igenom gränden - hans mörkerseende är mycket bättre som varg. Vilket är ännu en anledning till att han håller sig till den formen. Men när han får syn på henne igen. En järnaktig doft som han inte känt som människa får honom att känna dåligt samvete. Han kan iallafall försöka ge henne någon hjälp med såren. Cathrine - trolldryckssystern - skulle vilja hjälpa till. Stärkande trolldrycker var ändå hennes specialare. Han sätter sig på marken och lägger huvudet på sned när han ser på Alea. Han borde förvandla sig, men han vet inte om hon vill ha någon hjälp ens en gång. Det slutar med att han fnyser, vilket låter lite annorlunda med tanke på att han just nu är en varg.

Alea ställer sig snabbt upp då hon får syn på en stor vit varg. Hon skulle dock inte ha gjort det den snabba rörelsen får det att snurra i huvudet och hon undrar om rått kött verkligen är så illa som alla säger. Men just nu var det hon som var i underläge, eller ja att bara döda fungerade ju det med, men en varg. Hon tar stadigt tag i stenväggen för att hålla sig uppe och stirrar på vargen...Vargen gör inget utan bara sitter och ser på henne. En tanke i hennes omtöcknade hjärna börjar ta form, det kanske inte är en varg? en riktigt vit varg, hur vanligt var det? om inte......"Alex?" säger hon åter och drar staven om vargen skulle anfalla henne, om det var en varg.

Vargen nickar mot en plats längre in i gränden istället för att svara på ett eller annat sätt och ser på flickan. Alex finner hela scenariot roande när han tar några lätta steg fram till henne, för att antingen ge stöd eller få henne att följa efter. Vilket som så är det hennes val, inte hans. Den vita vargen ser på Alea med uppmanande blickfång och svängande svans. Den krafsar lite i marken och tittar sedan upp på henne igen. Hon borde väl förstå att han inte vill något illa? Han går bortåt igen, bara några få steg och krafsar igen. Som för att säga: "Följ efter." innan den fortsätter gå. Alex nuvarande gömställe är över jord, annorlunda nog. Men det är för att hans systrar anser att det var svårt att få tag på saker under jord.