Keep Calm And Love Festivals [prs The Noble Lion, Bananas och Acciomuffin]

Tiffany satte på musik och började dansa sin väg till kylskåpet, där drog hon ut mjölk och fortsatte sedan till skafferiet där flingorna förvarades. Förutom flingor tog hon ut te och satte därefter på vattenkokaren. Hon sjöng med till låten och tänkte på hur härligt det var ibland att bo helt ensam, att kunna göra lite vad man ville. Hade hon bott hemma hade hon absolut inte kunnat dansa omkring som tokig och sjunga för full hals. Nej, istället hade hon fått suttit ner vid matbordet och väntat på att hushållerskan skulle hälla upp flingorna och mjölken. Detta var mycket bättre, tyckte Tiffany. Hon satte sig ner vid sitt lilla köksbord för två personer och började sedan hugga in. Som hon älskade flingor med mjölk.

De gick igenom sjukhusets dörrar, Grace har alltid haft svårt för sjukhus och dess lukt. De stod i hissen som skulle ta dem till våning 4 och avdelning 32. Grace tittade ner i golvet hela vägen upp, hissar var ingen personlig favorit. Dålig hissmusik spelades, kanske för att lätta upp stämningen, det funkade inte alls. Dörrarna öppnades och Grace steg ut först, följt av Lucas. Hon tog ett djupt andetag och blundade, varje gång hon kom hit trodde hon att det var sista gången. Sista gången hon skulle få se sin pappa och sin morfar, sista gången hon skulle få höra deras röster, sista gången hon skulle få känna deras värme, sista gången någonsin. Hon tittade ner på sina gula converse och tänkte på det hennes mormor sagt bara för 15 minuter sedan. Le Grace, tänkte hon för sig själv, bara le.

"Nej nu jävlar får det vara nog!" sa Mason högt och bestämt för sig själv. Han skulle göra slut med Brooke och där med basta. Mason flög upp ur sängen och tog på sig första bästa t-shirt (en urtvättad blå t-shirt med den ypperligt intellektuella texten "Bacon Makes Everything Better" och ett par svarta skinny jeans. Strumpor var inte Masons grej. "Dom är bara ivägen" var Masons försvar. Mace rusade in i köket, hejade på sin mor som satt och löste korsord, tog ett glas juice och rusade sedan och snörde på sig sina väl använda vans.

När Mason äntligen sprungit ner för dom 15 trapporna slängde han dramatiskt på sig sina svarta RayBans och sa lågt för sig själv "Här ska det göras slut" medan han tittade upp mot solen.

Han fick bittert ångra sina lätta ord när han stod utanför hennes tjusiga radhus. Han kände hur det pirrade i magen (på ett dåligt sätt) när han genom fönstret såg hur hon var påväg att öppna ytterdörren. Hur fan hade han tänkt göra nu? Brooke skulle ju typ ge honom en pungspark och slakta hela hans familj, ja till och med akvariefiskarna. Mason suckade tungt för sig själv.

Mason var än en gång en idiot.

Precis när Tiffany lyfte upp sin kopp för att ta en sipp av sitt te, ringde det på dörren. Hon kollade förvånat på dörren, klockan var ju före tio, vem kommer så tidigt? Hon hoppade upp från stolen och småsprang glatt fram till dörren. Genom kikhålet såg hon en lång man med mörkt hår och smala ögon. Hennes leende försvann direkt och rädsla genomskär hennes kropp. Det var hennes pappa.

Ett slag, två slag. Hennes mage dunkar av smärta. Ett tredje slag. Tiffany tittar hjälplöst upp på sin idol, hennes hjälte, hennes pappa. Tårar hotar att tränga ut genom ögonvrån, men hon håller dem inne. Hon vill visa sig tuffare än vad hon är. Ett fjärde slag, hon kunder inte hjälpa det, tårarna rullar sakta ner för hennes kinder medan världen runt om henne tonar bort.

Tiffany började få panik, mannen bakom dörren ringde än en gång på klockan.

Hon hade en dålig känsla i magen och den blev inte bättre när hon hörde hennes mamma prata lågt med en sjuksköterska. Grace styrde sina ben mot dörren och gick försiktigt in. Hon såg sin pappa ligga med sladdar och rör till vänster och morfar bredvid.

Hennes pappa Nick och hennes morfar Marcus hade varit med in bilkrasch och lyckligtvis överlevt, fast med dödliga skador. Grace morfar var redan gammal och när hon suttit ensam med honom för några dagar sedan hade han sagt att han var redo. Han började prata om alla saker han än inte hade hunnit gjort vid 82 år ålder. Vilket Grace tyckte var konstigt då han hade rest runt i USA som ung och även runt i Afrika. Han hade haft ett väldigt händelseförloppet liv, men han ångrade sig att han aldrig lärde sig spela gitarr eller flugit en drake. Sådana där små saker som betyder så mycket.

Grace log mot sin morfar och kände hur en tår sakta rullade ner för hennes kind.

Brooke öppnade dörren med ett stort leende och uppspärrade ögon.
"Hej älskling!" Hejade hon utomjordiskt glatt och slängde sig i hans armar. Mason tråcklade sig ur hennes järngrepp och började mumla.
"Skulle vi kunna gå in och sätta oss, jag vill prata med dig" sa han och stirrade på luftrummet åt höger om henne.
De gick in och satte sig i den stora välbekanta vita soffan och Mason tog ett djupt andetag och hasplade ur sig allt i samma andetag.
"Jagvillgöraslutmeddigochdetärmigdetärfelpåintedig" han kände hjärtat rusa i 180 och det kändes som han skulle ramla ner på det hårda trägolvet och dö på fläcken. Han väntade på Brookes reaktion. Hon bara satt och tittade honom iskallt rakt i ögonen och log. Vafan?
"Jaså, det säger du." Hon reste på sig och gick iväg till köket och kom strax tillbaka med en stor köttkniv. Mason kände svetten i nacken rinna.
"Eh... Varför... Kniv?" Herregud, höll han på att bli styckad i 99 bitar, kanske skulle hon koka soppa på honom också? Kanske skulle kunna bli en ganska god soppa.
"Jag höll precis på med min lunch när du kom och störde med mig och ja juste... Gjorde slut med mig." påminde hon. Hon verkade knappt ledsen.
"Eh, jaa, jag kanske ska rulla vidare då... Vi hörs." Han slank förbi henne utan att krama eller kyssa henne som han brukat göra. Så fort han stängt dörren bakom sig visste han att det här var det bästa han gjort i hela sitt liv. Äntligen var allting bra igen! ...eller?

Svetten började sakta men säkert rinna ner för Tiffanys rygg. Vad skulle hon göra? Ringklockan hördes ännu en gång och mannen sparkade en gång i dörren. Tiffanys hjärta dunkade så snabbt och hårt att hon trodde att det skulle hoppa ur bröstet på henne.
"Tiff, älskling, jag vet att du är där inne!" hörde hon hennes pappa säga "Jag kan höra dig andas." Tiffany slutade genast andas och hon hörde mannen skratta.
"Öppna dörren för i helvete!" skrek han sedan. Tiffany satte ryggen mot dörren och gled ner på golvet, med huvudet mellan knäna började hon gråta. Hon visste inte vad hon skulle göra, hon kunde ju absolut inte öppna dörren, men om hon inte gjorde det skulle han säkert slå upp dörren med sina bara händer. Hon visste vad hon borde göra, ringa polisen, men det var ju ändå hennes pappa som var där bakom dörren, inte kunde hon väl lämna över sin pappa till polisen, även fast han var såhär? Nej, hennes mamma och syster skulle bli så ledsna på henne, de skulle inte tillåta henne att vara med i familjen längre. Men vad skulle hon göra då?

Grace torkade snabbt bort tåren och gick mot sin pappa och kramade honom lätt.
"Hej Gracie" sa han med låg röst. "Hur mår min favoritdotter?"
Typiskt pappa att försöka lätta upp stämningen. Jag log mot honom och svarade.
"Jag mår bra, hur mår du själv pappa?"
"Bättre än igår" sa han med ett lätt leende.
Hon gick mot sin morfar och kramade honom och pratade om allt som kom upp. Grace hade aldrig haft svårt för tystnad, utan hon tyckte om att bara ha sällskap vilket hon delade med sin morfar. De satt och tittade ut genom fönstret och Grace nynnade tyst på en låt.
"Du har en sån fin röst Gracie, du borde använda den oftare" sa morfar samtidigt som han ritade cirklar med tummen på han hand. Det var nästan att han tröstade Grace istället för tvärtom.
"En dag kanske" sa Grace och log mot sin morfar, förhoppningsvis inte för sista gången.

Mason skuttade glatt hem. Han kände hur någonting vibrerade till i fickan, det var ett MMS från... Brooke? Han låste upp mobilen sakta och öppnade MMS:et. Han vågade knappt titta. Han kände sina ögon spärras upp, vad tusan... det var en simpel bild på Brooke, fast hon var... naken. Mason var ett levande frågetecken. Trots det faktum att han var en tonårskille med hormoner raderade han mmset direkt. Hans samvete skulle aldrig klara av den bilden. Varför skickade hon en sån bild för? Resten av vägen hem sprang han, han sprang upp för alla trappor men på 6:e våningen stannade han upp. Utanför en dörr bankade och sparkade en man ilsket på dörren. Mason stod stilla i trappen och kollade avvaktande. "Öppna dörren för i helvete!"gormade mannen. Vad skulle Mace göra? Han kunde inte bara gå därifrån, han skulle ha alldeles för dåligt samvete. Han tog ett djupt andetag och klev fram till mannen. "Ursäkta mig, bor du här?"

Plötsligt hörde Tiffany en annan röst än hennes pappas.
"Ursäkta mig, bor du här?" frågade rösten, det var en mansröst, fast det var inte en gammal man utan snarare en man i Tiffanys egen ålder. Kunde man ens kalla det för en man? Pappan skrek på den unga mannen att han skulle hålla käften. Sedan sparkade han än en gång på dörren. Tiffany kände på sig att någonting illa skulle hända med den unge mannen, någonting hemskt. Hennes pappa skulle säkert slå till honom eller någonting liknande. Tiffany kunde inte låta det ske, hon kunde inte ha det på sitt samvete. Hon andades in ett djupt andetag, ställde sig upp och låste sedan upp dörren. Dörren flög upp med en skräll så fort hon hade snurrat på låset. En kall hand snärtade till hennes kind, det sved.
"Inte ska du lämna din stackars pappa väntandes vid dörren!" spottade hennes pappa fram.