Privat rollspel: ZuperMee och Måntass

nej xD
du får börja

Vänta!

Jag kom på en sak! Kan inte de bo i samma by, där de är fiender? Och så en dag så vaknar de och är alldeles ensamma?
Och så reser de till ett tempel där de börjar gilla varan och tränar sina krafter och så?

visst! Men du får börja
eller ska jag?

*Suck -.-"*

Cec väntade tålmodigt på att hennes mor skulle ge sig av till fälten där hon flitigt arbetade som skörderska.
Hon gick upp på sitt rum och låste efter sig, hon hade en liten hemlighet som hon dolde för resten av världen. En hemlighet som skull bevaras så länge hon förmådde.
Hon tog fram en skål med stjärnklart vatten medan hon kastade nervösa blickar mot dörren. Cec samlade sig, slöt ögonen medan hon gjorde ett par enkla rörelser med händerna.
Långsamt började några vattendroppar att stiga i luften, hon log, och tappade koncentrationen för bara en halv sekund, men dropparna föll ned i skålen igen. Och rörde sig inte mer.

vaddå suck?
____
Lu gick genom skogen och kände sig full av liv. Hon log för sig själv. Jag är speciell! Jag är inte en nörd som alla tycker spenderar för mycket tid med mig själv! Tänkte hon. Hon gjorde en rörelse med handen och några löv stegs från marken. Hon tappade greppet om förtrollningen när hon blev skrämd av en gren som knäcktes. Hon skyndade sig att gömma sig.

Nothing
__

Hon försökte igen. Den här gången gjorde hon rörelserna i en annan ordning. Hon blundade och försökte slappna av, medan hon koncentrerade sig så gott som möjligt.
Den här gången kom det bara en droppe, fast mycket större från mitten. Hon andades långsamt och försökte hålla kvar känslan, men utan resultat.
Kontakten bröts, likt en gren som knäcks. Skålen skälptes och vattnet rann ut över golvet.
Cec svor tyst för sig själv medan hon började torka upp vattnet från golvet.

Hon kikade ut från sitt gömställe och såg en armé av vakter från Zerumsó (ett land xD) marschera förbi in mot byn. När dem gått förbi och hon inte hörde dem längre så smög hon ut. Hon såg fåglar lyfta från träden längre bort. Hon satte sig suckande ner.
Mabilis?
Ja?
Tack
För vad?
För att du finns

____________________
Om du undrar vart hon är så är hon på gränsen till ett annat land, ca. 10 mil från byn

Hon hör hur lätta fot springer uppför trappan och stannar vid hennes dörr.
"Cec?" hör hon sin lillebror säga med tunn röst. Hon reser sig och kliver över den våta pölen på golvet när hon går mot dörren.
Hon öppnar den försiktigt och Alec kramar om hennes ben. Hennes hjärta smälter vid berörningen och hon kramar tillbaka.
"Vad är det Alec?" frågar hon mjukt.
"Jag är rädd."
"Varför då då?" frågar hon och håller om hans lilla hand.
"Någonting är på väg. Jag känner det!"

Luna springer genom skogen till en glänta. Hon ser sig inte för utan hoppar snabbt upp på Mabilis rygg. Mabilis springer snabbt över stockar och stenar, skuttar över bäckar och sick- sackar genom träden. Han är nästan framme när han stannar och släpper av Luna. Innan hon hinner säga ett ord är han borta igen. Lu springer hem, och snubblar på trappstegen upp till husets ytterdörr.
"Mamma! Tora! Skynda er! Vi måste iväg!"
"Ta det lugnt, Anastasia Luna Osley! Vi ska ingenstans, och i mitt skick ska jag ingenstans heller!"
"Men mor! Du förstår inte! Det ko.."
"Jo, Jag förstår precis! Du vill inte stanna här, och du vill inte lämna oss, så du försöker tvinga i oss att det kommer hända något farligt! Gå upp på ditt rum och gå och lägg dig. Du blir utan middag."
"Men.."
"Inga men! NU!"
Luna sprang gråtandes in på sitt rum. "Allt är mitt fel!" tänkte hon. "ALLT!"

Cec visste att hennes bror ofta hade sådana drömmar. Drömmar om framtiden. Ibland slog de in, men inte alltid.
Hon granskade honom noggrant, skulle hon tro honom? Eller bara förklara för honom att ingenting var på väg? Att allt var som det skulle. Men hon kunde inte välja, så hon svarade någonting helt annat.
"Om de kommer någonting så skulle vi märka det, och fly. Detsutom har vi ju vårt eget försvar. Det blir bra ska du se Alec."