Prs mellan mums och Måntass

Jag vaknar tidigt på morgonen av att mamma prasslar i köket. Min lillebror skriker och min storebror ligger i sängen och snarkar. Jag stiger upp ur sängen och går ut ur köket till mamma. Jag sätter mig vid köksbordet och börjar tugga på en macka.

Jack satte sig på knäna och såg nyfiket på på det hans lillasyster Esmeralda försökte visa honom.
"Det är en blomma Jack, ser du? Visst är det en blomma, Jack, vad är det för blomma?" lesbade hon barnsligt och höll den framför näsan på honom.
Jack tog emot den och granskade den i handen.
"Jadå Essie, det är en blomma. En lilja, tycker du om den?" frågade han vänligt och gav tillbaka den till Essie.
Hon rynkade sin söta lilla panna och såg konsentrerat på den.
"Ja, jag tycker om den. Jag tycker så mycket om lila Jack, gillar du lila?" frågade hon och hoppade upp i hans famn medan har reste sig upp.
"Ja Essie, jag tycker att lila är en alldeles underbar färg!"

Jag går till mitt rum för att ta på min klänning som är ljusblå med röda rosor i sidan. På fötterna har jag silvriga sandaler.
Jag går in i min storebror Mark's rum.
"Vakna fetknopp!", skriker jag i hans ansikte.
"Aaj... inte snällt!", gnäller han.
Jag går in i min lillebror Pete's rum.

Essie pratade vidare om blommor, hon berättade att hennes favorit blomma nu var lilj, och inte rosor. Även fast hon fortfarande tyckte om rosor, intalade hon Jack som lugnt och lite frånvarande lyssnade med ett halft öra.
Han tänkte på slotterdagen, dagen som var idag. Tänk om han eller hans lillasyster Cecille blev vald? Han ryste åt tanken, och fortsatte hemmåt.
"Essie?" frågad han henne.
"Mm?"
"Vill du ha den alldeles vitblåa klänningen idag?" Essie lyste som en sol för honom, och trotts alla hemskheter här i världen kände han sig lugn, jär pch nu men lilla Essie.

"Dags att vakna Peep!", säger jag med min bäbisröst.
Jag tar upp honom i min famn och pussar honom på kinden.
"Ska vi gå ut till mamma, Peep?"
Han nickar och kramar om mig.
"Titta vem som har vaknat!", säger jag till mama och sätter ner Pete. "Men nu måste vi gå."
Och vi går ut på väg mot min vinst i spelen.

Jack satte på Essie hennes ljusblåa klänning och knöt upp kragen på henne.
"Cecille?" ropade han ut i köket.
"Ja?" sa hon och gick ut ur köket och in i Essies och Jacks rum.
Cecille hade en liten flicka, Augustie heter hon och kom till världen för mindre än ett halvår sedan.
"Gör sig iordning, vi går snart." Han satte på sig en vit och blårandig skorta och kammade håret.
Snart kom hans 15 åriga syster tillbaka, i en mörkblå blus och lila tjol. Augustie hade på sig en blus som man hade kortat ned och satte ett skärp ovanför midjan.
Han log lite, det var bara någon timmar kvar nu.

Mamma rättar till min klänning.
"Mamma... ta det lugnt. Okej? Du är bara jobbig.", säger jag irriterat.
"Förlåt gumman, men jag försökte ju bara att göra dig lite fin.
"Tack, men jag klarar mig.", säger jag men ändå rättar mamma till min hästsvans i bakhuvudet.
Jag blir väldigt trött på henne nu.

När vi kommer fram till torget där slåtterdagen ska hållas till sitter det en kvinna som tar ett stick i finger på alla när de anmäler sig.
"Nästa... nästa... nästa..."

Cecille kammade Essie's hår och sedan gav de sig iväg.
Cecille, Augustie, Essie och han själv.
Han såg sog oroligt omkring, försökte lista ut vem som skulle bli vald, även gast det var helt oförutsägbart.
Han suckade och ställde Essie långt bak i folkmassan sim skulle titta på. Essie förstod såklart inte vad allt detta handlade om, först och främst hade ingen orkat förklara, men även så försökte Jack och Cecille gömma henne från verkligheten. Låta henne få en sorglös barndom.
Men även hon förstod allvaret, och sade inte emot när Jack beordrade henne att stanna där, och vara tyst.
Han tog sitt blodprov och ställde sig bland de andra pojkarna.

När jag är klar ställer jag mig i hopen av flickor i sextonårsåldern.
"Välkommna! Jag är Helen Felk'N'sen!", ropr en kvinna som står på scenen. "Jag ska prata snabbt, så vi tar namnen direkt!"
Helen rotar i flickornas kupol.
"Marissa Shorleet!"
"Jag anmäler mig som frivillig!", ropar jag och går upp på scenen.