PRS mellan Thalia och Hemliga Ylvali

I tågets korridor var det trångt, alldeles för trångt för min smak. Hemma i herrgården var det stort och rymligt, ljust och ensamt - precis som det skulle vara. Inte massa barn som springer runt med sina bagage och letar efter sina vänner i kupéerna. Lugnt och skönt, fridfullt. Nästan som om huset låg i någon sorts dvala.
En hård knuff från en äldre elev väckte mig ur dagdrömmen. Jag tyckte mig urskilja ett tyst "förlåt" från hans mumlande, men brydde mig inte. Vid det laget hade jag redan fått ett stort blåmärke på min högra axel som hade åkt in i en kupédörr. Jag masserade den försiktigt och tog ett fastare grepp om Gimlis bur. Fast längre en så kom jag inte, på grund av den stora folkmassan som helt hade blockerat vägen framåt. Motvilligt och vilt mumlande på en lång svordomsvisa gick jag in i kupén jag störtat in i och satte mig på platsen närmast dörren. Jag valde att inte kasta en blick på gestalten som redan satt där eftersom jag förmodligen bara skulle känna mig sämre till mods och skämmas mer då.

Jag hoppade till.
"Herregud vad du skräms!", jag tittade på flickan som satt vid dörren, jag tror att jag hade skymtat henne innan vi klev på tåget. Zhara? Var det så hon hette?

"Nämen, vad bra! Jag lyckades alltså?", svarade jag utan större entusiasm i rösten. Med min vanliga tur hade jag hamnat i samma kupé som Maya. Vid Merlins skägg, ödet är verkligen knasigt ibland. Hade jag inte sett henne nog redan?
Jag lutade huvudet i handen och la det ena benet över det andra i väntan på att tåget skulle börja röra på sig. Det tog ett tag för mig att lägga märke till att jag glömde ta reda på mitt bagage och Gimlis bur, som fortfarande låg vid mina fötter. Men jag lät det vara där eftersom min fantastiska magkänsla sa till mig att det inte kommer vara mycket aktivitet i den här kupén de närmsta timmarna.
Men till slut tog artigheten över och jag kunde inte låta bli hälsa på henne. Skakigt räckte jag fram min högra hand och presenterade mig.
"Zhara Corett"

Jag tog försiktigt tag i Zharas hand.Från en artig Slytherin familj...
"Maya Wiver." Jag log lite svagt och sedan så fastnade min blick vid Zharas fötter. En bur. Jag hörde ett tyst mjau.
"Är det en katt där i?!"

Jag avbröt Maya redan innan hon hunnit presentera efternamnet. "Ja, jag vet. Våra föräldrar är ju inte helt obekanta med varandra...". Jag drog snabbt tillbaka handen och återgick till att sitta och spana ut i korridoren i det tysta.
Men när hon sedan frågade om buren tog artigheten över igen och jag fick lov att vända mig emot henne.
"Ja, det är en katt däri. En norsk, och väldigt envis, skogskatt". Det var som att han svarade, för ifrån buren hördes sedan ett lågt mjau, följt av ett förskräckligt skrapande.
"Han vill ut", sa jag, mest för mig själv. "Har du någonting emot om jag släpper ut honom? Han bits lite, men det står du nog ut med"

Jag nickade ivrigt.
"Släpp ut honom bara. Jag är van vid bitmärken, i alla fall från ugglor." Mina kinder blev röda. "Alltså min syster hade en uggla förut. Och hon började alltid att bita på mina armar så fort jag kom in i hennes synhåll."
Jag vände blicken mot fönstret och suckade.