Det sista året på Hogwarts =D

- Bra! viskade jag till Alex efter poängutdelningen.
Hufflarna hade inte vunnit elevhemspokalen på många år så vad gjorde det om Slytherin fick några poäng till. Trodde verkligen de andra att något annat elevhem än Slytherin skulle vinna i år då deras förre föreståndare nu var rektor? Knappast!
- Jag hoppas inte vi ska jobba mer med Madragororna denna terminen, pustade jag och drog av mig mina drakskinnshandskar. - Jag hatar dem!
Svetten rann i mitt nu smutsiga ansikte. Det hade en tendens att bli äckligt varmt i växthusen soliga dagar.

Jag flinar mot Gemma. "Jag tycker de är rätt så söta, särskilt när de är små." ler jag och drar av handskarna och ser på Slytheringänget som väntar på mig. "Vad har vi?" undrar jag "Svartkonster" svarar Pansy glatt och jag ser på Gemma "Du då?" säger jag undrande och ler svagt när vi går ut ur växthusen.

Jag suckar tungt när jag får reda på att vi inte kommer ha samma lektion härnäst.
- Trollformellära, svarar jag på Alex's fråga.
Min blick sveper genom växthuset och jag ser att det bara är Slytherinelever kvar. Jag hinner precis fånga Hannah's tveksamma blick när hon slänger ett sista ögonkast på mig från dörröppning. Hon vågade väl inte trotsa de andra i klassen och vänta på mig.
En aning moloken började jag gå emot utgången.

Jag ser sorgset efter Gemma "Vi syns sen." ler jag och vinkar till henne när vi skiljs åt. Och jag följer med resten av Slytheringänget mot svartkonstklassrummet. Nu ska det bli kul att visa vad jag verkligen kan, min mor är ju trotts allr Bellatrix.

När jag går mot slottet så ser jag hela Hufflepuffgänget gå en bit framför mig. Varför ska jag bli utstött bara för att jag förblir vän med en tjej som de andra har umgåtts med under hela sin skoltid? Jag tyckte det var så orättvist och de betedde sig omoget.
Inte för att jag inte var van vid att vara ensam, så hade det ju varit nästan hela mitt liv. Men ensamheten blev betydligt mer påtaglig när det fanns någon som kunde bryta den då och då.
"Hah! Jag kanske skulle byta elevhem jag också, till Slytherin, så får vi se vad de säger om det." Tänkte jag bittert.

Egentligen tyckte jag synd om Gemma. Hon blev kvar med alla Hufflare som avskydde mig och därmed Gemma. Själv hade jag kommit i ett störthärligt gäng, även om jag saknade hela grejen med att jag kunde prata med andra. När vi kommer in i klassen står ett gäng förstaårselever där och proffesorn ber oss öva crusio på dem. Jag bara stirrar, är han inte klok?

Väl inne i klassrummet sätter jag mig längst bak vid ett tomt bord. Det kommer aldrig någon och sätter sig brevid. Så illa var det inte ens förut.
Bistert fiskar jag upp Trollformelboken från väskan och bläddrar fram till kapitel 10 som professor Flitwick ber oss.
Läraren börjar berätta hur vi ska kunna utföra besvärjelsen "Protinus" som skickar iväg en luftbubbla åt den riktningen vi håller staven. Jag kände personligen att formeln var ganska onödig, och lyssnade därför inte så noga. Jag ögnade mer i boken på gammalt och nytt samtidigt som jag funderade hur Alex hade det på Svartkonst-lektionen. Hon skulle säkert inte få det så svårt nu när hon var med Slytherin.

Jag ser på professorn och skakar på huvudet. "Jag tänker inte använda crusio på försvarslösa förstisar." sa jag bestämt och började skuffa undan dem ut ur klassrummet. "Det här ska du allt få ångra." sa han illsket. "Tror inte det, vet du vem jag är? Skadar du mig får du utstå min mors vrede...vill du det?" sa jag hotfullt och gick fram långsamt till honom. "Vet du vem jag lärt mig allt av? min mor." sa jag hotfullt och stod öga mot öga mot honom. "Vill du dö eller plågas?" fräste jag till och han backade förskräkt bakåt.

Lektionen hade gått till sitt slut äntligen och jag plockade ner mina saker i väskan. Jag var en av de första som lämnade klassrummet, men jag hann inte långt i korridoren förrens jag hörde mitt namn ropas lite dovt. När jag vände mig om såg jag Hannah komma emot mig med en blick som såg ut som hon undrade om jag var arg på henne eller om det var ok att hon pratade med mig. Hon kom upp jämsides med mig och vi började gå vidare bredvid varandra.
- Hur är det? frågade Hannah tafatt.
- Jodå... Som vanligt, svarade jag utan att ljuga eftersom jag refererade till utfrysningen.
- Hmm...
Hannah verkade inte riktigt förstå vad jag menade, men hon fortsatte:
- Vi undrade var du var igår.
Jag stannade upp och såg oförstående på henne.
- DA! sa hon bara som om det vore den självklaraste saken.
Med ens blev jag lite varm i kroppen. Då var jag inte helt bortglömd i alla fall. Men genast därefter blev jag lite sur och frågade i ett hårt tonfall:
- Undrade ni inte var Alex var då? Eller Neville?
Återigen traskade jag vidare men nu med lite raskare steg och Hannah fick småspringa för att hinna ifatt, då hon inte hade varit beredd på att jag skulle gå iväg.
- Självklart! svarade hon ärligt. - Vi väntade nästan en halvtimme på er. Vi skickade till och med ut några som skulle leta efter er, men de kom tillbaka utan resultat. Och då började vi övningarna, men det var inte alls som det brukade. Ni saknades!
Jag log sorgligt emot henne. Både glädje över att Alex ändå inte var utesluten från DA och sina gamla vänner, slogs med sorg för att hon hade gått igenom sina hektiska dygn och trott att ingen ville veta av henne.
- Tack Hannah, det behövde vi verkligen höra. Vi måste prata med Alex också!

Det ringde ut och jag gav honom en sista blick innan jag lämnade klassrummet där förstaårseleverna stod fortfarande kvar i en skrämd klunga. "Hur är det, blev någon skadad?." sa jag mjukt och böjde mig ner mot dem. Men ingen verkade vara skadad, bara rejält rädda. Jag sände iväg Zabini och de andra ner med Slytherin eleverna medans jag följde med Clawarna, Hufflarna och Gryffindorarna till deras uppehållsrum.