Sagan om ringen roll

Tamara nickar och biter ihop för att inte skrika när det svider som värst. Men efter ett tag lindras smärtan och det slutar att blöda. Dock är inte såret läkt, men hon kan röra på axeln trotts att det svärtar. "Tack" säger hon och ler ansträngt mot alven.

Nerwen ler tillbaka och hennes ögon gnistrar. "Förlåt, jag har nog inte fått veta ditt namn ännu" säger hon och lägger huvudet lite på sne.

" Tamara Girion, ädla drottning." svarar hon på alviska och lägger handen över hjärtat som alver gör när de hälsar på de som står högre i ragn en än själv.

Fairna studerade dem, tyckte det verkligen att de var läge för artighetsvisiter nu? de var mitt ute på fältet och de hade precis blivit skjutna och de bestämde sig för att vara artiga. Fairna förstod sig aldrig på folk. Hon vände blicken bort från dem och spanade över fältet, hon antog att hon var säker men hon tog aldrig något för givet

Nerwen ler upp till ögonen. "Jag antar att du vet vem jag är" säger hon och ställer sig upp. Hon räcker fram en hjälpande hand mot Tamara.

"Självklart, du är Nerwen. Din mor är Galadriel och din far Celebron." svarar hon och låter sig dras upp. "Har läst om dig i historieböckerna." säger hon med ett flin. Ty hon tänker att hon är yngst i sällskapet men kommer troligtvis dö först om alla dör av ålder. För alver lever i evigheter och även halvalver och halvtrollkarlar lever längre än människor.

Nerwen ler stort. "Mår du bättre, i armen?" undrar hon sedan mjukt. Tanken hade inte slagit henne förens nu, men hon var nog den äldsta av alla i sällskapet. Engentligen spelade ålder inte så stor roll, det är agerandet som visar vem man är.

Tamara nickar och ler. Det gör fortfarande ont, men smärta är något hon lärt sig att ignorera och dölja. "Bäst vi ger oss av innan vi blir överfallna igen." säger hon eftersom att även den andra alven, som skjutit på henne hade fått hjälp.

Äntligen ett klokt beslut, tänkte Fairna och såg på dem och orkade inte vänta utan hon började galoppera i förväg, de verkade ändå inte lägga någon större vikt vid henne. hon märkte att de var bakom henne och hon såg på paketet orchen hade överlämnat och som fortfarande låg i hennes hans. hon gav Dragor ett tecken som betydde att han skulle hålla ett stadigt tempo medans hon öppnade paketet. hon var förvånad över att det låg ett halsband i, ett silverhalsband med ett grönt löv. den enda instruktion som angavs på ett lapp var sätt på dig det. Fairna ryckte på axlarna och satte på det.
"Vad tog dig så lång tid?" frågade Saurons otåliga röst i hennes huvud och hon blev så förvånad att hon nästan ramlade ur sadeln men samlade sig snabbt.
"Det hade gått fortare som dina män inte skjutit på oss och inte den tonen" tänkte Fairna irriterat och hon hörde Sauron skratta
"Alltid samma Fairna!" sa han och hon himlade med ögonen "Men på så här sätt riskerar du inte att bli upptäckt lika lätt. rapportera om det händer något" sa han bara och sedan tystnade hans röst och allt blev som vanligt och hon såg på Dragor och klappade honom

Tamara svingade sig upp på hästen, gam alven som skjutit henne en mördande blick och satte av efter den svarthåriga alven. Må så vara att alven gjort det i ett gott syfte, men avver var duktiga bågskyttar så det där borde hon ha klarat av. Det var tur för alven att inte Tamara hade blivit skjuten i sin svärdshand, för då kunde inte Tamara ansvara för följderna.
Hennes tålamod och självbehärskning var lång, och hon brusade aldrig eller sällan upp. Men när hon väl gjorde det, var hon farlig och hon kunde inte ansvara för följderna.