19 år senare [Privat roll]

JAG POSTAR MIN MALL HÄR HEJ OCH HÅ

Namn: Florence Needham
Ålder: 24
Utseende: Florence har ett ganska spetsigt ansikte och blek hy. Hennes hår är platt (men tjockt), mörkbrunt och kort, bara några centimeter långt. Hennes ögon är stora och isblå omringade av långa, tjocka ögonfransar. Hennes ögonbryn går lite åt det tjockare hållet. Hennes figur är rätt så slank, hon har inga särskilda former.
Jobb/Årskurs: Florence jobbar tillsammans med Madam Pomfrey i sjukstugan några år tills Pomfrey avgår pågrund av hög ålder, vilket troligtvis inte tar så lång tid. Florence har precis klarat av sin utbildning och återvände till hogwarts för att det är den platsen där hon känner som mest hemma.
Trollstav: 10 1/2 tum, ebenholts med drakhjärtsträng som kärna.
Allians:What. Emh. Jag vet inte. '-'
Elevhem/Före-detta elevhem: Ravenclaw.

(Yeay välkommen My haha jag fortsätter min lektion nu xD)

Cara tittade på eleverna som verkade förakta alla varulvar och hon granskade dem.
"Alla är inte att hata! Det finns dem som var vänliga" sa hon bestämt
"Kände du Lupin?" frågade en av eleverna och hon såg sorgset på dem.
"Ja jag kände honom. skriv nu en uppsats till mig varför ni föraktar varulvar" sa hon bara och ställde sig vid fönstret

James hörde någon flämta chockat, och hörde alla sluta spela. Han tittade upp och var påväg att fråga varför, men han såg att allas blickar var riktade mot hans vänstra arm, vars mantel-ärm hade glidit ner. Det gamla märket, som nu såg helt kolsvart ut efter att Voldy faktiskt hade lyckats återvända. Han såg på dem och övervägde om han skulle förklara eller inte.
"D-d-du... D-du ä-ä"
"Är." fyllde han i för flickan. "En före-detta dödsätare, ja. Men jag har aldrig mördat någon oskyldig, jag fick märket och drog mig ur deras umgängeskrets strax därefter och stred på de godas sida." han visste att han smått ljög där, eftersom rödtotten hade visat sig vara kidnappad han med, och inte hans kidnappare. Men det fanns inget att göra åt nu.

Cara hörde klockan ringa och hon andades ut när eleverna lämnade klassrummet. Hon visste inte varför men hon var alltid så rädd att de skulle komma på vem hon var. Ett förflutet som hon flytt ifrån, föräldrar som hon lämnat bakom sig. hon såg på uppsatserna, slog på dem med staven och de landade på hennes rum. hon stängde dörren bakom sig och gick mot entréhallen och utgången. hon mötte James blick men stannade inte utan fortsatte gå, hon tänkte besöka Hogsmead

Florence lindar om en elevs variga, såriga ben. Hon suckar. Trolldrycksläraren måste hålla mer koll på elevernas säkerhetsutrustning. De håller på med allvarliga saker som kan leda till permanenta skador.
Om den eleven hon håller på och hjälper nu (Jim, en fjärdeårselev från gryffindor) har riktig tur klarar han sig utan en massa ärr.
Lägg märke till: 'har riktig tur'
Aurore viftar med sin trollstav och mumlar en bedövande besvärjelse. Jim hade gnytt en hel del och hon orkade inte med ljudet av klagade barn idag, under gårdagen hade hon besökt Hagrid och fått i sig aningen för mycket eldwhisky. Höga eller ljusa ljud och hon var inte särskilt bra kompisar alls idag.

((NOTE: Jag älskar att min dator känner till ordet eldwhisky. ♥))

Cara passerade grindarna och följde stigen ner mot byn. Hon behövde något som kunde få henne tänka på något annat och få henne att glömma. Hon kom fram till tre kvastar och gick in. Hon satte sig vid ett bord och beställde in drinkar. Hon tänkte inte på att det var arbetsdag i morgon. Just nu flydde hon från problemen som hon alltid gjorde. Men hennes förflutna var fläckat av blod, ondo och död. Hon kände vätskan rinna ner i strupen och stiga till hennes huvud
"vill du ha sällskap?" frågade en man och kom fram till henne
"nej. Jag vill vara ifred" fräste hon och halsade drinken innan hon lämnade värdshuset. Hon gick tillbaka till slottet med bultande huvudverk och hon slängde hatiska blickar på eleverna som pratade högt, hon gick till sitt rum och stängde dörren. Cara suckade och la sig ner i sängen, hon visste knappt vart hon var när hon somnade

James mötte Caras blick, såg att hon var i en djup tanke, och gick vidare mot trolldryckslektionen. Om hon tänkte var det antagligen bäst att inte störa, och så behövde han föregå med gott exempel och komma i tid.
När eleverna väl kom dit var inte Potters ungar där, han började förbereda ännu en hyfsat farlig dryck som dem kunde misslyckas med. Efter några minuter kom Potters ena unge, han såg smått peppad ut över något och höll i ett vagt bekant pergamentstycke. Sedan mindes han, det var kartan som Fred och George visat honom under det första året. Han flinade.
"Förlåt att ja-"
"Vad har du i handen, Potter?" frågade han.
"Ehm... Ett... Ett extrastycke pergament."
"Och det ska jag tro på? Var det inte just det pergamentet jag konfiskerade?"
"V-vad får dig att tro det?"
"Du är en fruktansvärd lögnare. Accio karta." Potters unge såg förvirrade ut över att James kände igen det som en karta. "Tio poäng för stöld. Och fem till för att du är sen. Jag skickar en uggla till din far imorgon, och jag vill inte veta av någon mer stöld. Du är precis som honom, han gick också runt och bröt mot regler. Och vet du vad det värsta är? Han fick beröm för det." han såg ilskan välla upp i pojkens ansikte. "Vad är det för fel? Vill du gå upp till sjukhusflygeln, eller ska du låta mig fortsätta med lektionen?"
Potters unge satte sig, han gav honom namnet på drycken och lät honom lista ut instruktionerna han gett i början av lektionen själv. Sedan lutade han sig tillbaks i stolen, slog med sin stav på kartan och mumlade
"Jag lovar och svär att jag har rackartyg i kikaren."

Cara slog upp ögonen när någon stängde dörren. Hon satte sig genast upp i sängen, lite för fort och huvudverken kom genast och hennes huvud bultade.
"lägg dig ner igen" sa en välbekant röst som hon genast kände igen som hennes far.
"Vad vill du?" sa hon vasst och försökte tränga undan huvudverken, att hon inte lärde sig att inte dricka så mycket.
"Du har druckit" sa hennes far och hennes blick mörkade.
"Det är inte din plats att kommentera det" sa hon bara och han log
"Jag är din far så jag tror det är de" sa Voldemort
"Du slutade vara min far för många år sedan" sa hon bara trött och hennes far kom fram till henne och la henne ner i sängen.
"Sov så pratar vi mer när du vaknar" sa Voldemort och innan hon visste om det hade hon somnat

(detta kan bli intressant ^^)
James studerade kartan, kollade på de namnen han såg inte skulle vara där dem var. Sedan kollade han till lärarna. Cara låg antagligen och sov i sitt rum, och när han såg hennes namn var hon inte den enda Riddle i rummet. Framför henne stod Tom Riddle. James drog tyst efter andan.
"Ni kan lämna trolldryckerna som dem är och fortsätta efter lunchen. Lämna mitt klassrum så snabbt som möjligt, om ni inte vill tappa fler poäng."
Han skyndade sig så snabbt som möjligt till Caras kontor, dörren var låst.
"Alohomora." tänkte han, för att inte förvarna Voldemort för mycket, ryckte sedan på axlarna och sparkade upp dörren med staven pekad mot den blekes bröstkorg.
"Du skulle bara våga döda henne. Hur kan du ens tänka tanken? Hon är din do-" en blixtsnabb rörelse från Voldemort slungade honom in i väggen, och han kände att hans kropp var helt lamslagen.
"Understå dig inte att tala till mig så, din äckliga förrädare." väste han ilsket med ansiktet intill hans eget. "Du kommer att straffas för att du trotsade mig, och efteråt lär du vara precis som Longbottoms föräldrar. Jag överlåter nog det uppdraget till Bellatrix, hon skulle nog vara överlycklig över att få avsluta sitt arbete med din familj."

Cara hörde en duns långt bort.
"Måste du låta så mycket?" sa hon irriterat utan att öppna ögonen. hon var för sur på hennes far för att han sövt henne. även om de inte varat så länge. Han undrade vad han gjort med henne. "Och förstör du mina grejer är du dödens" sa hon utan att skämta.
"Jag har annat för mig" sa Voldemort och Cara förstod att något var fel på tonläget och hon tvingade upp ögonen och såg James inslängd i väggen och Cara suckade.
"Jag skulle uppskatta om du inte dödade mina vänner heller" sa hon trött och slöt ögonen igen. Hennes huvudverk var för påtaglig för att hon skulle orka göra något om hon absolut inte var tvungen. "Jag skall aldrig mer dricka" mumlade hon åt sig själv och hennes far skrattade.
"Så har du lärt dig något?" frågade han elakt
"ja att allt alltid är ditt fel" fräste hon tillbaka