Voldemort är tillbaka (Privat roll)

Lauras blick mörknade när hon hörde knackningen, kunde han aldrig lämnaa henneifred?
Nej, förmodligen inte, inte försen han fått som han vill.
Dörren öppnades och Voldemort stod där i egen hög person, Laura ställde sig vid Fai, förmodligen var han mycket arg på honom.

Cara suckade och lutade sig mot dörrkarmen med en irriterande blick.
"Vart är han?" sa Voldemort arg och försökte ta sig in
"Tyvärr kommer du inte kunna komma in, jag såg till att bara de jag vill ha i palatset får komma in och du är definitivt en av dem jag inte vill ha in!" sa Cara kallt och Voldemort blev argare.
"Jag behöver prata med dig" sa han och Cara skrattade
"Prata på" sa hon kallt
"Ensam" sa han bestämt och Cara nickade
"Följ muren tills du kommer till en trädgård, gå in genom dörren så möts vi där" sa hon och var glad vöer att hon byggt ett mötesrum med skyddsmur också. hon log mot dem andra två och Fai tog tag i hennes arm
"Var försiktig" sa han och hon nickade bara och fortsatte gå

Laura följde Cara med blicken då hon försvann och såg sedan på Fai. "Vi väntar här ett tag och följer sedan efter, jag tänker inte lämna henne ensam." sa hon bestämt men log sedan. "Eller jag vill veta vad som händer, man vet aldrig med honom."

Cara satte sig ner vid den lilla bäcken som flöt genom trädgården och hon såg upp på sin far som stod där.
"Du skall följa med mig hem och du skall gifta dig" sa han enkelt och Cara lekte med fingrarna i vattnet.
"Du säger det ja" svarade hon kallt och hon ägnade inte ens sin far sin fulla uppmärksamhet utan hon såg på fiskarna som levde i bäcken.
"Antingen det eller så råkar dina vänner illa ut" sa han kallt och Cara skrattade
"De som jag bryr mig om finns i detta hus så det är ett hot som inte funkar" sa Cara enkelt

Fai och Laura följde tillslut efter Cara, men de stannade i dörröppningen. De kunde se och höra allt men syntes inte så bra där från de andra var.
Laura såg på dem och rynkade pannan, hon undrade varför han var sådan. De brukade komma bra överens och det var inte ofta han tvingade henne till något. Hon hade inte ens behövt bli dödsätare, som man kunde tro att hon skulle.

"Cara" sa Voldemort och hon såg för första gången på honom. "Kom hem! din plats är vid min sida" sa han och Cara skakade på huvudet
"En gång i tiden var det de far, men du förstörde den chansen när du startade det andra kriget och många av mina vänner dog, sen dog du och jag var tvungen att fly. Jag bestämde mig för att aldrig återvända till det livet och jag levde ett bra liv tills du återvände och förstörde allt" sa Cara sorgset och såg ner i vattnet igen
"Cara du är min lilla flicka och..." började han
"Det är det jag inte är längre! jag är inte din lilla flicka, jag slutade vara det för år sedan något du inte längre ser" sa hon
"Jag vill bara ditt bästa" sa han och hon skrattade igen.
"Genom att tvinga mig att komma hem, genom att tvinga mig att gifta mig och sedan tvinga mig få min syn tillbaka" sa hon kallt
"Allt gjorde jag för att säkra din framtid" sa han och Cara skakade på huvudet
"Vad det än är du försöker vill jag inte vara en del av det" sa hon och reste sig, hon såg på Laura och Fai och var inte förvånad över att de lyssnat, ibland kändes det som om människor tvivlade på att hon kunde klara sig själv. hon gick förbi dem utan ett ord och försvann in i korridorens mörker

(Någon bra Wizard rock låt, som du vet? xD)

Laura såg efter Cara och suckade inombords, Cara var säkert sur att de lyssnat. Eller inte för de lyssnat utan för att de inte trodde att hon skulle klara sig själv. Men det trodde hon ju, till viss del....
Hon satte sig ner och såg på Voldemort i trädgården. Hon hade reparerat deras förhållande förr, skulle det funka igen? Hon visste inte och ibland kände hon att hon inte orkade bry sig.
Men hon ville att de skulle bli sams igen, det ville hon. Hon hade själv förlorat sin familj och visste hur det var. Hur dåligt hon mått eller ja ibland mådde av att veta att hon, sista gången hon träffat sin far bråkat med honom. Och nu skulle hon aldrig mer få se honom, aldrig mer få säga hur mycket hon älskade honom.

(I open at the close, one last goodbye, Brodge to the other side, haha jag kan rabbla upp massor xD)

Cara satte sig i ett av de hemliga rummen hon byggt och såg ut i mörkret. Ibland orkade hon verkligen inte utan hon tyckte det var så mycket lättare när hon gick i skolan och hon bara behövde bekymra sig för läxorna, på den tiden hon fortfarande älskade sin far. nu kände hon bara kyla gentemot honom. Hon skakade förtvitlat på huvudet

( Härligt xD Jag har fått ett *Måste-lyssna-på-wizard-rock-annars-blir-jag-galen-syndrom* xD)

Laura ställde sig upp och började leta på vart Cara hade tagit vägen. Men slottet var stort och på sina ställen mörk.

(haha jag känner igen det där xD fast jag har fått Jag-älskar-Loki-fangirlar-moment xD)

Cara reste sig upp och såg på sitt långa hår, hon tänkte se till att de inte kände igen henne. Hon tog fram en sax och klippte av det midjelånga håret till nyckelbenet och hon färgade det svart och hon gjorde ögonen gröna och hyn blekare och hon såg på sin spegelbild, nu kanske hon skulle få vara ifred