prs yehet & kkaebsong

Med ett litet leende tar Joshua försiktigt tag i Zihaos arm, hjälper honom upp på fötter.
"Vill du till Slytherins sällskapsrum?" frågar han, låter sin andra arm slingra sig runt hans midja för att få ett bättre, fastare grepp om eleven. Förhoppningsvis är han tillräckligt stark för att hjälpa Zihao dit han vill, men det är mycket att be om. Stark har han nästintill aldrig varit. "Jag kan prata med Snape åt dig.. eller någon mer godkännande lärare så att du inte får oönskad frånvaro."

När Zihao slutligen stod upp på benen igen, gav han Joshua ännu ett tacksamt leende, även om det var blekt.
”Jag vet inte vad jag vill”, erkände han och försökte att inte lägga för mycket av sin vilt på den yngre eleven. ”Egentligen borde jag besöka madam Pomfrey, men jag är...äsch glöm det”, muttrade han och skakade på huvudet. Hur dumt det än var, så hade han alltid haft en skräck för nålar, blod och allt annat som man kunde tänkas finna på ett sjukhus. Och han visste allt att madam Pomfrey hade en hel drös med sprutor och andra läskiga saker som han inte ville bekanta sig med.

"Om jag följer med dit då?" frågar Joshua, testar att ta några steg med armarna om de äldre eleven. Det verkade som att madam Pomfrey var det bästa valet, men ändå förstår han att gå dit var det mest frestande. "Hon är trots allt professionell, definitivt ett bättre alternativ än att ligga i sovsalen," påpekar sextonåringen tyst. Om man lägger två och två tillsammans, kan Joshua får en liten inblick på vad det är Zihao tänker på. Tidigare dagen innan hade sjuttonåringen trots allt berättat att han är rädd för blod, vilket mycket väl leda till fobi för sjukhus.

Zihao såg fundersamt på Joshua innan han bestämde sig för att den yngre troligen hade rätt. Det var bättre att gå dit nu snarare än senare, då skulle han bara få ännu mer tid att jaga upp sig.
”Bara om du följer med”, sade han och sneglade lite på sextonåringen. ”Om du lovar att beskydda mig från alla sprutor och piller.” Visst, rädslorna han hade angående sjukhusflygeln var irrationella, då allting som fanns där inne existerade enbart för att kunna hjälpa folk. Men å andra sidan hade de släppt in dementorer på skolområdet det föregågna året, så vem visste? Hans rädslor kanske inte var fulltständigt korkade trots allt?

Joshua ler nöjt mot den äldre eleven, och nickar.
"Självklart ska jag skydda dig med allt jag kan," försäkrar han och börjar ta några steg fram mot korridoren sjukhusflygeln ligger. Visserligen är det skönt att de har rummet på första våningen, men tänk om Zihao svimmat högre upp i slottet? Att bära honom ner för alla trappor hade inte varit det minsta flitigt. "Ibland undrar jag hur de tänkt när de byggde upp det här slottet. Visst är det häftigt, men en hiss skulle sitta fint." klagar sextonåringen, som inte är helt säker på om Zihao vet vad en hiss är. Men men.

”Du menar sådana där konstiga manicker de har på ministeriet?” Frågde Zihao och rynkade på ögonbrynen. Han kom klart och tydligt ihåg den enda gången han satt foten i en sådan maskin. Den hade för åkt bakåt, sedan åt sidan och vidare upp och ner, höger och vänster, bak och fram. Bara rena rama tanken på minnet fick honom att få svindel och han vinglade lätt till.
”Jag tror faktiskt att jag föredrar de magiska trapporna isåfall, även om de kan vara jävligt irriterande då och då”, erkände han. Trapporna rörde sig åtminstone långsamt och de flyttade inte på sig så värst ofta. Hissen å andra sidan hade rört på sig precis hela tiden.

"Nej nej, i mugglarvärlden finns det andra typer av hissar." berättar Joshua, grimaserar av ordet mugglarvärlden. "De åker bara uppåt och neråt, vilket inte gör en lika virrig som de på ministeriet." sextonåringen ler lite mot Zihao när de tillslut kommer fram till sjukhusflygen. Kanske det finns vissa hissar som går hit och dit, vad vet han, men Joshua har endast åkt i de normala. Vilket räcker dem. "De på ministeriet går mycket fortare, också."

När Joshua fortsatte att tala om hissar kunde Zihao inte låta bli att grimasera.
”Kan du sluta prata om de där hissarna på ministeriet? Jag blir yr”, klagade han och greppet han hade om sextonåringen hårdnade. Han glodde stint in mot sjukhusflygeln med läpparna så hårt ihoppressade att de började bli alldeles vita. Nu när de äntligen var framme, började han ångra sig. Tänk om madam Pomfrey stack nålar i honom eller något annat skräckinjagande?
”Jag vill inte”, gnällde han och klängde sig fast vid den yngre. ”Tänk om jag dör...jag vill faktiskt inte dö.”

"Förlåt.." mumlar Joshua och tittar skamset ner i golvet. Madam Pomfrey kommer fram till dem med klackarna som slår mot slottets golv.
"Du kommer inte att dö, jag skulle ju skydda dig, kommer du ihåg det?" påpekar sextonåringen och ler mot skolans sköterska. Joshua kvider till när han känner ur Zihao klänger sig fast ännu hårdare, vilket får hans grepp att hårdna om den äldre också.
"Ingen ska dö här," hör han den höga rösten säga, som verkar ha uppfattat vad sjundeklassaren sagt. "Vill ni berätta för mig om vad som hänt?"

Zihao sköt Joshua framför sig och försökte gömma sig bakom den betydligt mindre gestalten. Det var nackdelen med att vara lång, man kunde ofta inte gömma sig speciellt bra bakom andra. Han kände hur kall svetten rann nerför ryggen på honom och hur ansiktet tappade färg. Men han var fast besluten att inte svimma igen.
”Jag svimmade”, mumlade han och fäste de blängande ögonen på madam Pomfrey, som om hon gjort honom någonting ont genom att bara stå där. ”Och...det här”, fortsatte han motvilligt och lyfte upp skjortan för att blotta ärret som antagit en lätt blå färg.