One Way Out. [SV]

azome!

Du är såååå bäst! Det var inte kort eller händelselöst! Utan supermegafoxyawesomehot, ja, bättre än det!

ASSÅ KOM INTE HÄR OCH SÄG ATT DET ÄR TRÅKIGT ! DET BLIR ALDIRG TRÅKIGT ATT LÄSA EN SÅN HÄR UNDERBAR FANFICTION. PUNKT OCH SLUT FÖR MIG.

jkowungtdhjbfd e du skriver så braaaa owo

Ni är världsbästa, så här får ni!^^

Kapitel 24.
Hermione Granger:

Nästa morgon vaknade Hermione av soljuset som värmde hennes ansikte genom fönstret som satt uppe på väggen bredvid hennes himmelssäng. Hon öppnade långsamt ögonen, men stängde dem igen då ljuset bländade henne. Hon låg kvar en stund i de mjuka, svala lakanen och bara slappnade av. Sedan sträckte hon ut sig ordentligare än hon gjort på länge. Sedan satte hon sig upp i sängen och sträckte ut armarna ännu mer. Hon gäspade och kollade sig själv i spegeln. Hennes hår var alldeles rufsigt och ovårdat. Till sin förskräckelse mindes hon att hon knappt ens dragit en kam genom sitt bruna hår på minst en vecka. Påminnelsen fick henne att resa sig upp och gå raka vägen till badrummet där hjon förvarade sin tjocka svarta borste.
Den kommande kvarten kämpade hon med att försöka kontrollera sitt vilda hårssvall, och när hon kollade på klockan så var den ändå bara tjugo minuter över sex.
Hon såg förvånad ut. Hon måste ha vaknat strax efter sex, och ändå var hon inte det minsta trött längre. Trots det borstade hon tänderna och skvätte lite vatten i ansiktet. Sen gick hon upp till sin sovsal och plockade fram en svart och vit- prickig blus som hon inte använt på länge. Till den valde hon sina favorit jeans, rätt så slitna, men bekväma. Sedan bäddade hon sängen så fint hon kunde och lade sig ner för att läsa.
Hermione låg på sin nybäddade säng och läste i flera timmar, tills Parvati och Lavender började röra på sig. Då klev hon upp och slätade till ett veck på blusen som hade bildas under de lugna timmar hon burit den.
Hermione packade sin väska, lika proppfull som vanligt, och klättrade ut genom porträtthålet. Hon kände sig ovanligt lätt, som om hon flög hela vägen ner till Stora salen.
Den var ganska tom, sånär som på tre Slytherinare, två Hufflepuffare, fyra Ravenclaware som satt och läste medan de åt, och tre övriga Gryffindorare. Hermione slog sig ned några platser bort ifrån dem. Hon ville vara ifred ett tag, ensam med sina tankar.

Stora salen fylldes långsamt av elever och lärare. De gyllene faten fylldes också av mer mat när den gamla började ta slut. Hennes hjärta tog som vanligt ett skutt när Draco och hans vänner klev in i salen och slog sig ned vid Slytherinbordet. Draco log varmt mot henne, och verkade mycket säkrare och gladare än föregående dag. Hon log glatt tillbaka.

Harry och Ron pratade inte med henne på hela dagen, men Hermione brydde sig inte. Det kändes som om inget kunde hindra hennes lycka nu.
Hermione pluggade flitigt hela dagen och var väldigt aktiv på lektionerna till professorernas stora glädje. Eller ja, till allas förutom Snapes.
Till Hermiones glädje hade Harry och Ron inte valt Forntida Runskrift, hennes favorit ämne, också mycket svårt, så hon slapp känna sig ensam. Professor Logan, en äldre kvinna med grått hår och sträng uppsyn, var en mycket duktig lärare, sträng, men duktig.
Hermione kände bara en person i sin Forntida Runskrift klass, en Hufflepuff pojke i sin årkurs vid namn Ernie Macmillan. Han och Hermione satt tillsammans vid samma bänk och pratade i viskande ton med varandra.
”Är det sant att du och Draco är tillsammans?” frågade Ernie med ett neutralt ansiktsuttryck.
Hermione nickade, osäker på hur han skulle reagera, men Ernie gratulerade henne bara och sa,
”Jag antar att han inte var en sådan hemsk person som vi trott.” hans tonfall var tyvärr lite för högt.
”Mr Macmillan, vill ni vara så vänlig att sluta störa Miss Granger och koncentrera er på mig, för ögonblicket.” professor Logans skarpa röst avbröt honom innan Hermione hann svara.
Ernie nickade och en lätt rodnad spred sig på hans kinder. Hermione tittade beklagande på honom, men sedan ägnade hon sin uppmärksamhet mot professorn.


Draco Malfoy:

Hermione verkade åtminstone inte vara sur på honom längre, eftersom hon hade lett mot honom vid frukosten och sett väldigt glad ut. Han hade aldrig sett henne i den svart och vit- prickiga blusen hon hade burit, och hon hade varit väldigt vacker. Tillochmed vackrare än vanligt. Hans hjärta tog ett skutt när han kom ihåg att de faktiskt var förlovade. En skär rodnad befäste sig på hans kinder och han vände bort blicken från sina vänner. De visste ingenting om hans förlovning. Inte ännu.

Pansy och Draco hade varit ovänner sedan hon kysst honom och Draco hade ingen lust att ändra på saken, och Pansy vågade inte försöka bli vän med honom igen. Det gjorde hon rätt i också.

”Pansy, kan du sluta babbla och knipa igen din övernaturligt stora käft för en gångs skull!?” Blaise fräste av Pansy i ett av hennes berömda och grymt tråkiga tal om precis ingenting. Eller, ingenting enligt Draco, Blaise, Crabbe och Goyle, fast de försökte inte ens förstå vad hon pratade om. Det var Bara Millicent, Astoria och Daphne som orkade lyssna på henne och delta i samtalet. Det enda Draco hade uppfattat var att de pratade om en ny modekollektion som tydligen skulle anlända till trollkarsbutikerna någon gång under sportlovet.
”Jag ska tvinga mamma och pappa att köpa hela kollektionen till mig!” kvittrade Pansy med sin falska röst. Det var det sista Draco hörde innan han förlorade sig i sina egna tankar igen.

azome!

Thihi! Så bra!^^

så himmla bra!

Jag tror du dödar mig med gudomlig underbarhet i en och samma fanfiction... Dethär... Dethär kan man inte sätta ord på...

Asgreat! (Bevakar) Du skriver helt grymt! ♥