rollspel femte året.

"Självklart, jag smyger ut härifrån om jag måste." Svarar Angel med en svagt elak glimt i ögat. I Hogsmeade kunde hon hämnas på Parkinson, utan att lärarna kunde avbryta och stoppa det.
"Jag menar det." Säger Angel sedan och ser bestämd ut. Efter att ha mött Cassandra hade livet blivit gladare...
"Men var ska vi mötas då?" Frågar hon efter ett tag.

"Eh... Jag hade tänkt vid ekporten?", sa Cassandra försiktigt. Om Angel sa nej skulle det bli väldigt komplicerat. Hon hade ju lovat Sara också...

Angel nickar.
"Låter bra... föressten varför kom du? Hit alltså?" Frågar Angel Cassandra och ser lite oförstående ut. Hon har aldrig förstått sig på mänskliga känslor. Dem är så svåra att förstå och dem kan ändras på två sekunder. Sådant gör Angel frustrerad, sånt hon inte förstår.

"Jag ville bara...", sa Cassandra och försökte finna ord. "... se hur du mådde", sa Cassandra till slut och blev nöjd över hur hon hade formulerat det.

"Jasså..." säger Angel fundersamt och hennes hjärna jobbar på högvarv för att hitta ett minne där hon själv brytt sig tillräckligt för att se hur personen mådde. Men hon hittar inget. Även om hon har ett kan hon ha förträngt det och gömt det, långt ned i hjärnans minnesbank där hon aldrig skulle våga leta.

Cassandra harklade sig lite.
"Så...", sa Cassandra. "Så du kommer? På lördag menar jag"

"Självklart, jag skulle aldrig missa ett tillfälle att inte vara ensam i Hogsmeade. Men jag kanske försvinner... ett tag." Den sista meningen mumlar Angel med ett nonchalerande tonfall.

Även om Angel mumlade så hörde Cassandra det klart och tydligt. Det stack till i hjärtat och hon kände tårarna komma.
"V-vad menar du med det?", sa hon med tjock röst.

"Hmm? Jag ska bara göra livet surt för Parkinson." Säger Angel med en nonchalant ton. Hon motstår impulsen att trycka på bandaget och biter sig själv i tungan.
"Min stora mun!" tänker hon bittert.

Cassandra kände hur klumpen i magen lättade lite.
"Jaha", sa hon lättad. "Nä, men det är ingen fara."