Dragonfliers

((Oki))

Zaleca börjar vandra mot henne.
"Hur kommer det sig att du är tillbaka?" Hon lät så hånfull, så hånfull.
"Jag önskade det själv", sa Ellen tappert. Rösten bar mer än hon väntat sig. Zaleca försökte dölja sin förvåning, men lyckades inte så bra.
"Jag har tänkt", sa Zaleca. Ellen teg och glodde in i Zalecas vaksamma ögon.
"Jag har accepterat det", viskade hon. Det åkte som en kall vintervind genom Ellens huvud, men hennes kropp fylldes av en sprittande glädje.
"Var är Simon, Silver, Alice och Sonya?", frågade Ellen.
Zaleca svarade inte, men hon tog ett språng framåt, och i nästa stund fann Ellen sig själv på Zalecas rygg.

Jag ser på Jake som drar mig med upp i luften. Han flyger mot något annat flygande, det var den blåa draken och på ryggen sitter....sitter Ellen. Jag tar språnget att vinka till henne.

Alice ser efter Sonya när hon flyger iväg på sin drake mot en annan drake med, kan det vara Ellen på ryggen?

Ellen kände ett styng av hån i magen. Men hon kände att hon borde bättra sig, för bandet mellan henne och Zalecas skull, så hon höjde handen till svar. Hon vinglade till där hon satt och höll på att falla av igen. Zaleca fnös roat. Plötsligt såg Ellen ett par andra stora silhuetter på himmelen långt borta. De var inte lika stora som drakarna, men stora ändå.
Ellen hann inte reagera före Zaleca gjorde en tvärsväng och färden gick mot de andra stora skuggorna.

(Okej, guys. Måste meddela att jag hoppar ur. Sorry, men jag har verkligen inte tid längre. D: I'm sorry.)

(( :C ))

(( å vad tråkigt... ))

Jag ser ellen vinka men då tvärvänder hennes drake och även Jake gör det. Mot något stort svart, jag såg inte vad det var...

Helt plötsligt lyfter Senya från marken och Alice är nära på att falla av. Men hon klamrar sig fast.

(( Men ååh D: Men jaja vi fortsätter fast det inte blir lika lätt ^^ ))

Zaleca rörde sig framåt i en rasande fart. Hennes vingar slog taktfast och hårt. Hennes hårda fjäll skavde mot Ellens bakdel. Hon noterade hastigt att hon behövde en sadel. När de var närmare gestalterna upptäckte Ellen att det var örnar. Stora, enormt stora örnar. Och på dess ryggar stod - ja stod - de vita männen. Ellen kunde inte säga i ord hur lycklig hon var att se dem.
När de möttes nära varandra yttrade sig en av männen.
"Ni gjorde det bra! Vi ska nu fara till Drakryttarnas läger - Paradisberget." Mannen log mot Ellen.
"Bra."