Sagan om ringen roll

Fairna granskade halsbandet, det såg ut som ett helt vanligt halsband och hon undrade vart Sauron hade fått det ifrån? kunde han läsa hennes tankar hela tiden? Hon borde frågat honom om det. Dragor gnäggade och hon vaknade ur tankarna och log mot hästen, hon hade hamnat framför dem andra igen och hon sänkte farten för att de skulle hinna ikapp. Hon såg på människan som snart red bredvid henne.
"Är hälsan på eran sida?" frågade hon med sin vänliga röst och syftade på skadan hon fått i axeln

Tamara nickade och log tillbaka. "Endast smärta återstår, men det är sådant man inte behöver fästa sig vid." svarar hon lätt och ler. Hon gillade att tala med alver, deras sätt var inte så grovt så som många människors kunde vara.
Hon ser på halsvbandet som hänger vid alvens hals, hon kunde inte minnas att hon sett det förr. Hon rynkar på ögonbrynen, men säger inget, hon hade säkert fel och var inte uppmärksam innan.
"Fint halsband" säger hon leende.

"det glädjer mig att höra" sa Fairna leende och såg sedan på halsbandet och log. "Det var en gåva som Elrond överlämnade innan vi for. Det var för många seklen sedan min mors" sa hon leende. allt var en total lögn men det visste inte människan och så skulle det förbli.
"Om jag får fråga utan att verka för påträngande så är jag idel öra hur det kom sig att du följde med på resan?" frågade Fairna leende och skrattade sedan "Jag ber tusen gånger om ursäkt för mitt dåliga uppförande, jag är Fairna" sa hon leende

"Fin." log hon och undrade om alver kunde ljuga eller dölja sanningen. Men hon hade ingen tro att misstro alven och hon log igen.
"Trevligt att träffas Fairna, jag heter Tamara." ler hon och funderar sedan.
" Jadu, det är en lång historia, som du kanske inte vill höra?" sa hon frågande och log sedan. "Men den största anlednigen var väll att Erlond, kallade mig. Villket jag fann smått förundrat eftersom jag inte trodde han visste om min blotta existens."

Fairna log bara och såg på halsbandet, det var faktiskt fint och hon trodde inte Sauron kunde välja något som var fint eller vackert.
"Jag är idel öra att höra Tamara" sa hon leende och skrattade sedan "Elrond må verka upptagen och även om han inte har mycket tid till övers vet han alltid vad som sker och han vet om allas existens." sa hon leende "Tro mig det går inte att dölja något för honom, jag har försökt" flinade hon och ville skratta åt att det inte var många som lyckades dölja saker för honom medan hon hade lyckats dölja den största hemligheten som fanns

(Vildvittra det står på min karaktärs beskrivning att min alv är den bästa skytten i Lothlorien så jag skulle bli glad om du tar hänsyn till det i ditt skrivande, inga bistra toner här )

Belarith tar bistert emot Tamaras blängande och önskar tyst att hon hade förutsett att människan skulle sträcka på sig precis i det ögonblicket och så var det ju människornas eländiga bågar som var mycket mer bristfällande än alvernas. Hon häver sig prövande upp på Nomoco efter att ha kontrollerat att hon inte var skadad och efter att ha nickat tacksamt mot Fairna, hon skulle nog ge henne en skans i alla fall.

Nerwen rider efter alla på Enya och bildar eftertrupp. Någon måste ju trots allt rida sist.

Varje rörelse som Nomoco gör bildar ett nytt hugg mot hennes ben men hon bara biter ihop och fortsätter sammanbitet och omedvetet grimaserande att rida vidare.

( Jag vet ^^ Men Tamara tänker bara så^^ det kan väll hända att hon är den bästa bågskytten, men Tamara är en sådan person med^^ iaf just i detta tillfälle xD )

Tamara nickar och ler mot Fairna. "Jo, förstår du, vi, jag, min fader, min moder och tre yngre syskon bor eller ska jag säga bodde i en liten by i Rohan. Efter att mor fött sex barn varav 2 inte nådde mer än koltstadiet så avråddes hon att föda fler. Så där stod far, med en smedja och ingen som kunde ta över. Så då i brist på andra kandedater, det vill säga manliga släktingar började han öära upp mig, blott 10 år som jag var. Männen i byn hånade farm ty inte kunde en kvinna ta över ett så tungt yrke och inte kunde hon försåt sig på något sådant. Men far gav sig inte och snart vid tretton års ålder var jag lika stark som nån av männen och mer än en försökte de rå sig på mig men misslyckades. Men under mitt femtonde år så annfölls byn av Orcher. Jag tog då ett av våra smidade svärd och gav mig in i striden, vårt försvar var inte till mycket. Men vi fick snart undsättning av en grupp beridna soldater ur konung Faramirs trupp. Under överfallet räddade jag befälet undan en Orch och han klarade livet tack vare det. Sedan bad han Faramir att jag skulle bli skolad till riddare. Och sen under nu två års tid har jag lärt mig läsa, tränat och allt annat som hör soldatlivet till. Jag har vart ut och försvarat några bya, och nu sist fick jag bud av Erlond. Och gav mig genast av." sa hon och log sedan åt hela sin historia och avslutade det hela med. "Oso nu är jag riddare av Rohan, Rohans enda kvinnliga riddare. Inte dåligt va." flinade hon lätt åt sin åhörare.

(mm, ja det vet jag men, det var inte det jag menade^^ jag menade när du skrev att pilen gick in i Tamaras axel också)

Det var sannerligen ingen bra början på en vänskap med Tamara men det skulle väl få ändå tänkte Belarith och i det ögonblicket bestämde hon sig för att hon inte var där för att skaffa vänner, hon var där för att beskydda sin drottning till varje pris, hon skulle inte le mot folk, hon skulle inte få vänner hon skulle bara beskydda drottningen. Det mantrat sände hon på repris i huvudet medan hon red och red och snart kände hon inte längre smärtan i benet ty det hade domnat bort.