19 år senare [Privat roll]

James kände en bultande smärta bildas i hans bakhuvud där väggen träffat honom, men kunde inte göra något åt det. Voldemort tog upp et pergament, skrev något på det, stoppade det i James bröstficka, och tog sedan upp en bläckburk från Caras skrivbord. Voldemort slog med staven på dess kant och väste
"Portus", lade den i James hand, slöt den och sade sedan "Och om du nu ursäktar mig skulle jag vilja tala färdigt med min dotter. Vi ses på Sankt Mungos." och precis när han uttalat S:et i slutet av hans mening kände James ett tryck i hans mage, sedan satt han i Bellatrix vardagsrum. Hon pep till när hon såg en lamslagen kropp på mattan, och såg sedan lappen som stack ut ur fickan. Hon vek upp den, och började elakt flina samtidigt som hon läste.
"Jaså, förrädaren är tillbaks?" sade hon hånfullt. "Fängsla. Enervate." sade hon med två vift med sin stav, sedan viskade hon hur illa hon skulle skada honom. Och började med att ta fram ett minnessåll, drog ut en slinga av silvrigt minne, lade det i skålen och tryckte brutalt ner James ansikte i den.

Cara satte sig upp när James försvann.
"Vart tog du honom?" frågade hon argt
"Det angår inte dig" sa Voldemort bestämt "Jag kom för att prata med dig om vilken sida du skall stå på?"
"Det angår mig visst! James är min vän och jag tänker inte stå bredvid och se hur du plågar honom igen" sa hon bestämt och fnysste sedan "Ja inte står jag på din sida när du gör så här!" sa hon kallt
"Så du väljer deras sida?" sa Voldemort ilsket och Cara log
"De ger mig bättre valmöjligheter" sa hon enkelt och Voldemorts ilska var påtaglig och hon log.
"Jag förbjuder dig" Voldemorts röst var bestämd och hon tänkte på de gånger han förbjudit henne när hon var liten.
"Jag är inget barn längre" sa hon bestämt "Men jag kan förhandla om sidbyte" sa hon
"Vad vill du ha?" frågade Voldemort och Cara log, hon hade honom precis där hon ville. Det var som om de aldrig varit ifrån varandra.
"Jag vill han en levande och frisk James tillbaka" sa hon och inväntade ett svar

Florence schasade iväg den lilla gryffindoreleven och började städa upp lite i flygeln. Hon ställde glasflaskor fyllda med olika trolldrycker i rätt ordning och insåg att hon hade nästan slut på en dryck. Hon suckade och förstod att hon måste vandra ner till fängelsehålorna och leta reda på James. Hon hade inte pratat så mycket med honom innan, men av det lilla hon hade inte fått ett särskilt bra intryck av honom.
Hon tog tag i den nästan tomma flaskan som gott och väl kunde fylla en och en halv liter innan hon stegade ut från sjuhusflygeln. Hon gick ner för alla trappor vilket hon hade tröttnat på redan under sitt andra år när hon gick här. Varför kunde de inte bara installera någon sorts hiss? Eller simpla eldstäder för flampulver som endast fungerade inom skolans område?
Väl framme i trolldryckssalen fick hon kalla kårar. Det var tyst, och det fanns stora burkar fyllda med gud vet vad.
"... Mr. Carnalos? Sir, är du här?" frågade hon vettskrämt några gånger innan hon insåg att han inte var där.

(meh, lite skärrad är han nog, men levande xD)

James stod på en mörk gata, upplyst av de små fönster från mugglarhusen som stod uppresta längst vägen. Han såg en självsäker kvinna stega nerför gatan med raska steg, och i ljuset från ett av fönstrerna såg han ett mycket yngre och vackrare Bellatrix-ansikte, som log. Snart kom hon fram till ett hus, och innan kvinnan hann göra något skymtade han en kvinnas ansikte, ett ansikte som var väldigt likt hans eget. Och så gick det upp för honom, detta var hans föräldrars hus.
"Nej..." sade han tyst "Nej." Bellatrix höjde staven "Nej!" hon uttalade orden "Nej! Snälla, nej!" skrek han. sedan såg han huset brinna, hörde sin mammas skrik, hans pappas otydliga rop. Sedan såg han en tornuggla flyga ut ur skorstenen med ett bylte. Han hölls kvar tillräckligt länge för att höra hans mammas skrik dö bort, bokstavligt talat. Han kände greppet om hans nacke lossna och hörde ett avlägset skratt.

Han ramlade ner på golvet bakom skålen, lade sig darrande i fosterställning vid Bellas fötter.
"Nej... nej..." mumlade han fortfarande "Snälla... Inte dem... Nej..." Bellatrix skrattade hånfullt och drog upp honom med hjälp av hans hår.
"Jag är långt ifrån färdig med dig, din äckliga lilla-" men hon avslutade aldrig meningen, utan skar loss repet som band hans vänstra arm med en silvrig kniv som redan hade torkat blod på sig. James identifierade det som alf-blod. Hon drog upp hans skjortärm och blottade märket. "Du förtjänar inte att bära det här." fräste hon, höjde sin egen arm, och med ett enda hugg skar hon av hans arm där armbågen slutade, James skrek högt av smärta, tårar fårn minnet blandades med blodet som skvätt upp i hans ansikte.

Caras blick var fäst på hennes far, hon tänkte inte ge sig fören hon fått ett svar.
"Som du vill" sa hennes far "Lovar du att stå på min sida då?"
"Jag har redan lovat" sa hon enkelt och hennes far log
"I så fall tänker jag ge dig märket" sa han och Cara röjde inte en min.
"gör vad du vill, men jag tänker inte komma som en hund när du kallar" sa hon kallt och hennes far log.
"Du lär dig tids nog" sa han och strök henne över kinden och Cara bara suckade.
"Jag vill ha James nu" sa hon bestämt och Voldemort nickade och tog tag i hennes arm och transfererade dem hem till sitt hus. Först fick hon syn på Bella som såg överlycklig ut över att se henne.
"Min vildkatt" sa Bella och log stort, Cara svarade inte, hon hade fått syn på James. hennes blick mörknade och hon såg på Bella.
"Bellatrix!" skrek hon och fick henne att flyga in i väggen. Hon satte sig ner bredvid James och såg oroligt på honom. Hon la försiktigt en hand på hans axel.
"James det är jag" sa hon lågt, rädd för att han inte skulle känna igen henne

James ryckte skräckslaget till vid någons beröring och hörde en avlägsen röst prata med honom. Han tvingade upp sitt huvud, hans blick var suddig men han trodde sig se Caras ansiktsdrag. Han försökte få upp munnen, men det gick inte, så han lutade tillbaks huvudet mot väggen. Han kände Caras hand dras bort och hörde ett dämpat dunk väggen intill, sedan drog Bellatrix in honom i ett annat rum och låste dörren med en förtrollning som blockerade Alohomora från andra hållet. Sedan såg hon på James.
"Detta rummet blir perfekt." sade hon tyst och tände lampan. "Nu ska vi se vad du fruktar... Legilimens!" han såg bilder flyga förbi på hans barndom på barnhemmet, och en bild av ett getingbo som fallit ner på hans huvud stannade upp. Sedan stannade det på dagen då han skulle ta sitt första blodprov, men darrade så mycket att dem var tvungna att sticka om och om igen. Sedan vaknade han upp på golvet, Bellatrix log. Hon trollade fram flera nålar i en hög på sängen, tog ett hårt tag i hans vänstra arm, det som var kvar av den, tog en nål och stack långsamt in den i det svullna köttet. Han skrek, knep ihop ögonen och darrade. Sedan stack hon in en till, och en till, tills hela stubben hade nålar utstickande från den. Bellatrix viftade med staven och nålarna slets ut. Sedan öppnade hon garderoben, och en gigantisk geting som antagligen var en boggart flög ut ur den. Den flög närmare honom, han darrade och vred sig mot väggen. Sedan, precis när den skulle sticka honom, fick Bella den att försvinna. Hon viftade sedan med staven, och en dementor ploppade upp. James kände av att den var äkta, då sorgen helt tog över och allt mod han haft kvar var som bortblåst. Tårar började rinna igen.
"Nämen, lipar den lilla förrädaren?" skrattade hon. Dementorn kom närmare, han hörde tydligare versioner av sin mors skrik. Han hörde sprakande från en eld, han kände nästan den brännande värmen slicka hans kropp. Sedan hörde han sin far.
"Ta James! Skicka honom till barnhemmet, han måste överleva! Om du kan ta dig ur det hä-" sedan braket av något tungt som landade på ett trägolv, och knäckandet av det som funnits under det. Sedan ännu ett skrik.
Bellatrix skrattade och skickade iväg den.
"Nu ska du få uppleva äkta smärta, ditt äckliga lilla kryp! Crucio!" hans skrik fyllde rummet, möjligtvis hela huset. Han vred sig på golvet och skrek tills hans röst dog bort, men hans mun stod fortfarande vidöppen och tryckte ut luft. Hans ögon var hårt hopknäppta och tårar rann åter igen ner från dem.

Cara tittade efter Bella, och hon hade lust att spränga hela huset men hennes far höll fast henne och hon kom inte loss.
"Cara lugna dig" sa han lugnt, men hon lyssnade inte på honom.
"Släpp mig" sa hon och försökte sparka honom men hon kom inte åt honom. "Du lovade" sa hon lågt och slutade kämpa emot. hennes far släppte henne och hon sjunk ner på golvet. hennes händer landade i James blod. allt var som förr, hennes far krossade allt och alla som betydde något för henne.
"Du lovade" sa hon lågt igen och tittade upp på honom, hon stod inte ut med James skrik och slog händerna för öronen. hon kände det varma blodet rinna längs hennes ansikte men hon brydde sig inte, hon ville bara få skriken att sluta.
"Få det att sluta" skrek hon till sin far. hennes huvudverk var tillbaka och det kände som hennes hjärna skulle sprängas.
"Jag skall se vad jag kan göra" sa hennes far och försvann. hon var inte ens säker på att han skulle stoppa Bella, hon var inte säker på något längre. Hon hade flytt för att slippa allt det här, men hon var åter tillbaka i huset, i hennes fars våld och i en värld som kantades av död. Hon hörde inget längre, utan hon gungade bara fram och tillbaka och önskade att hon stannat i Sydafrika

Plötsligt slutade smärtan, hans öron pep av hans eget skrik. Han låg åter i fosterställning, denna gången mer vilt darrande än innan. Hans ögon var uppspärrade och fästa på en viss punkt på väggen, och han kunde känna sitt blod rinna ut från sin arm. Han kände en kall hand mot sin axel och ryckte häftigt till, som om någon slagit honom.
"Du ska veta att du har tur." väste den bleke mannen ilsket "Du har tur som har min dotter till vän, annars skulle du sitta inne i Sankt Mungos för all framtid." James vände ryggen till och kurade ihop sig ännu mer. Han hade inte hört ett ord av vad Voldemort sade, allt han kunde höra var ekot av sin mors brinnande skrik.

"Cara" sa en röst långt borta, en röst som hon långsamt placerade som sin fars, han la en hand på hennes axel men hon slog bort den och fortsatte gunga fram och tillbaka med händerna för öronen.
"Cara" röt hennes far men hon låtsades inte höra honom, hon ville ite höra honom, inte se honom, inte vara nära honom.
"vad är det med vildkatten?" frågade Bella undrande
"jag vet inte. Hon har aldrig stängt av så här innan" sa Voldemort. Vara slutade vagga fram och tillbaka. Hon reste sig långsamt upp och gav sin far en tom blick innan hon vände och gick mot tornet.
"gjorde vi det här mot henne?" frågade Bella oroligt
"jag vet inte" sa Voldemort. Cara gick upp i tornet, fram till fönstret som hon slog sig ner i. Hon svingade benen över kanten och stirrade rakt fram. Det var som om hon inte säg skogen runt om henne, hennes blick var fäst i fjärran, fäst på liken hon sett i kriget

Snart kände han händer röra vid honom igen och ryckte till lika kraftigt, men det var bara en okänd kvinna med vänligt ansikte. Hon bar upp honom till en av deras sängar där han låg likadant som han gjort på golvet. Kvinnan svängde med staven och bandagerade hans arm.
"Det kommer att ordna sig..." sade den okända kvinnan. Men efter vad James sett och hört visste han att det aldrig skulle lösa sig. Hur kom han in i denna situationen egentligen? Han låg i en bekväm säng som tillhörde kvinnan som mördat hans familj.