Eragon [Privat rollspel]

Murtagh undersöker vapnet.
"Klingan är förgiftad" säger han.

"Vad kan vi göra?", frågar ALex och jag ur en mun.

Murtagh rynkar pannan.
"Jag vet faktiskt inte" säger han.

Alex bryter nästan ihop, och jag skulle också kunna göra det.
"Något MÅSTE vi kunna göra."
Min röst låter ynklig och bedjande.
"Jag har hört att alverna har bra läkekonst", och jag har hört berättelser från något motgift du och Eragon använde för att hela den där alvvinnan som också blev ryttare och drottning över alverna", påpekar jag och hoppas att sgaorna jag hört stämmer.

"Tuvars(stavning?) nektar? Det finns bara på väligt få ställen. Alvena, i våran borg och hos dvärgarna vet jag att det finns" svara Murtagh.

"Om den elar hennes sår så måste vi göra allt vi kan för att hitta och få den. Jag vägrar låta henne dö."
Murtagh ler lite, och jag inser att jag på många sätt är mer lik en människa, men jag har fortfarande en dvärgs tjockskallighet och envishet.
"Den där alven sov väl, hjälper det om vi på något sätt söver Aily, om du tillåter det förståss", fortsätter jag och vänder mig mot henne.

"Jag är en människa Tundgil. Alver kan stoppa gifter i kroppen. Men det kan inte människor. Men det var en bra ide." svarar hon.

"Jag tänkte inte så långt. Vad väntar vi på egentligen. Vi måste ge oss av och hitta ett motgift. Och DU, TÄNK INTE ENS TANKEN ATT DÖ. JAG TILLÅTER INTE DET!!!" säger jag till Aily samtidigt som jag börjar packa ihop våra få tillhörigheter så vi kan ge oss av.

Aily ler. Hon haltar fram till Aureus.
"Du rider på Törne, jag vill att Murtagh håller ett öga på ditt sår" säger draken. Aily suckar men haltar sen bort till den röda draken.

Jag ser hur mycket Aily haltar, och hon kan omöjligt ta sig upp på Törne själv. Jag ska precis gå och hjälpa henne upp, men då ser jag att Murtagh redan gör det och jag drar mig tillbaka. Hon tycker om Murtagh, och då ska hon få nöjet att lyftas upp av honom. För en gångs skull hånler jag inte åt det.