Ofelia och Johanna [SV]

Har läst hela berättelsen, och den är väldigt bra ♥
Jag måste nog läsa den igen för att förstå alla detaljer, men jag tycker handlingen och karaktärerna är super!

Kommer det mera?

det är jätte spännande ♥

Åh tack! Det kan nog ta ett tag innan han är med i bilden helt och hållet igen, är jag rädd Men är såklart inte helt säker!



Oh merci beacoup! Japp, det kommer mera!

okej LÄNGTAR TILLS NÄSTA DEL NÄR KOMMER DEN ??

Nu!

Hej! Jag vet inte ens själv vad jag tycker om det här kapitlet... men.. det avgör nu! Kommentera gärna
Ciao!


JOHANNA

Morgonen där på åkte de iväg. De transfererade sig till Brighton i södra England för att sedan ta flyttnyckeln över till Frankrike och flyga med kvast till huvudstaden Sofia. När de kom till Brighton stannade de för att plocka upp några få dödsätare till. Ingen av dem hade någon aning vad de skulle göra i Bulgarien men de pallrade på ändå.
**
De stod vid lastkajen och väntade på att flyttnyckeln skulle avgå. Det var en kvart kvar upplyste Bellatrix dem om. Johanna visste inte vad hon skulle göra. Till skillnad från David kunde hon inte kontrollera sig. Hon hade svårt att andas och hyperventilerade.
"Så, så, det kommer bli bra, Johanna." David försökte trösta henne till ingen nytta.
"Mm." var allt hon kunde få ur sig.
"Samlas allesammans." alla samlades kring den gamla skon som var flyttnyckeln över till Frankrike. Det här var ett test. Om de kunde ta sig in i Frankrike utan att någon märkte så kunde de fortsätta till Bulgarien där deras arbete skulle börja. Johanna satte sig hand på den. David log mot henne.
"3, 2, 1" sen försvann marken under henne och hon kände den där känslan.
När hon öppnade ögonen igen så stod hon i en mörk skog. Men inte med alla andra. Hon var ensam. Hon såg sig omkring och började tänka på den Förbjudna Skogen. Var det här hon var? Hon hade ingen aning men hon gick åt det hållet som verkade ljusast, alltså ut ur skogen. Men plötsligt uppstod ett ljus. Det svävade ovanför marken några meter framför henne. När hon tog ett steg fram tog det ett steg bort från henne. Hon följde efter det, i flera timmar kändes det som. Det enda hon kunde koncentrera sig på var det där ljuset framför henne. Hon tänkte inte på att det kunde vara någon ond, som ville göra henne illa. Hon tänkte inte ens på vart hon gick.
Tillslut stannade ljuset. Och hon stannade själv.
"Johanna Black." sa det.
Hon hoppade till när hon hörde sitt namn, men hon sa inget.
"Jag har väntat på dig. I femton år."
"Vem är du?" sa hon misstänksamt. Hon höll nu hårt om trollstaven.
"Den som gav dig den gåvan du har upptäckt idag."
Johanna tänkte igenom det. Han ljög inte. Det visste hon ju.
"Öh okej."
Hon gick närmre och den här gången så stannade det kvar.
"Var försiktig, Johanna, du får inte komma för nära dödsätarna, du måste fly."
"Varför?" sa hon misstänksam igen.
"Någon bland dem vill döda dig. Ta med dig David Snape när ni kommer till Frankrike, transferera er ut ur landet, någonstans där det är varmt." Ljuset började försvinna.
"Vem är du? Var är jag?" ropade hon efter ljuset, men hennes röst lät avlägsen, det var hon som försvann från ljuset!
"Pappa?" frågade hon då och allt stannade. Ljuset kom närmre, värmde henne.
"Ja, mitt barn." Det var som om ljuset log. Men inte länge, ljuset försvann.
Sen flög hon iväg, kände mark under sig, öppnade ögonen för att se in i Davids ögon.
"Vad hände Johanna? Du bara svimmade!" han hjälpte henne upp på fötter.
"Vi ska flyga nu, de andra har redan startat, jag sa åt dem att vi kommer efter."
Johanna skakade på huvudet. "Vi måste rymma, David."
Hon såg in i hans ögon och han såg in i hennes. På senaste tiden hade de börjat förstå varandra mer och mer, det var som om de kommunicerade på något speciellt sätt. Han tog hennes hand. Den var varm.
"Okej, kom, vi transferar oss någonstans långt här ifrån. Okej?"
Hon log. "Ja."

tyckte du inte om kapitlet?!! :O så bäst jjuuh!! ;D
måste läsa meer

Åh kul att du gillade det... Jag gillade det faktiskt inte Men det kommer förmodligen ett nytt kapitel imorgon, får vi hoppas...

ja längtar !!

Lite kortare än vanligt, men.. det får ni tåla!

OFELIA

Ofelia vaknade med ett ryck, och satte sig upp. Det tog några sekunder för hennes minne att komma ikapp; Tåget, Johanna, dödsätarna, Bulgarien, juste. Besviket begravde hon huvudet i sin jacka igen. Drömmen hon varit i när hon vaknade hade varit så underbar. Allt hot borta, allt som det ska, Draco var där. Ett tag låg hon kvar och höll fast vid drömmen. Bekymmerslös för några minuter. Sedan hörde hon steg framför sig, och tittade motvilligt upp. Det var Cedric som kom med ett glas apelsinjuice. Hon satte sig yrvaket upp, och tog emot juicen. Stationen låg fortfarande öde, så det var tidigt på morgonen listade Ofelia ut. I brist på pengar och tid hade de övernattat på en bänk i Danwiew Train Station, Några mil utanför Brighton, och det närmaste flyttnyckeln de kunde komma med tåg. Efter att i tystnad betraktat den öde stationen sade Cedric att de borde ge sig av innan morgonrusningen började. Ofelia nickade bara, och snart lämnade de stationen, fullpackade och någorlunda utvilade. Efter vistelsen inomhus verkade fåglarnas kvittrande ovanligt högljutt, och ljuset ovanligt starkt. Efter att gått genom den lilla byn Danwiew bredde stora kullar och fält ut sig framför dem. Cedric och Ofelia började sin vandring mot flyttnyckeln.

Efter ungefär 3 timmars vandring sa Cedric att flyttnyckeln var nära, och de började leta efter den trasiga vinflaskan. Med 5 minuter kvar satt Cedric och Ofelia beredda med fingrarna tryckta mot flyttnyckeln. "Då bär det av till Paris" sade Cedric småleende, glad över komma närmare Johanna. Ofelia försökte le tillbaka, men lyckades förmodligen inte så bra. "Jag borde också vara glad" tänkte hon. "varför kan inte jag småle som Cedric? Har jag blivit känslokall?" på bara någon sekund hade Ofelia hunnit tänka igenom detta. Men nej, hon kunde inte hitta någon lycka att le för. Flaskan började skimra blått, och Ofelia kände hur hon började lyftas upp i luften. Men fortfarande grubblade hon över detta. Hon hade en känsla av att något dåligt var på väg att hända.

Det skimrade blått framför ögonen i några minuter innan Ofelia kände fast mark under fötterna. Landskapet började byggas upp runtomkring dem. Men just när det blå skimret försvunnit kände hon händer runt sin midja, som drog henne bakåt.

Oj, spännande!