En mugglare i Slytherin

Tacktacktacktacktacktack för era kommentarer ♥

Nu börjar det dra ihop sig (inte som att det snart är slut, det kommer bara hända en ganska viktig sak), de kommande kapitlen kommer handla om samma dag, för det händer så mycket, och vad som händer får ni se

---

Kapitel 27: Tomma grå ögon

Snart var terminen igång igen med full fart. Det var vår sista termin innan vår GET-examen och bland vissa började det redan märkas, trots att det var flera månader kvar till proven.

De gånger jag träffade på Hermione bar hon på fler böcker än vanligt, och andra som jag i princip aldrig brukade se i biblioteket var plötsligt väldigt flitiga besökare.

Själv kände jag mig inte det minsta stressad. Inte än i alla fall. När jag sade det till Hermione gav hon mig bara en blick som sa: ’vänta du bara’, medan Ron bad mig att lära honom min hemlighet.

”Borde inte du plugga?” frågade Theodore där han satt nersjunken i min lilla soffa med trolldrycksboken på uppslagen i knät.

Jag rycktes ur mina funderingar och såg upp på honom. Jag satt på golvet och lutade mig mot soffan, men istället för att läsa något av det jag borde läsa, läste jag en spännande bok jag hittat i biblioteket tidigare idag.

”Eh… jo…”, svarade jag. ”Men jag vill inte…”

”Du kan inte undvika det för alltid”, sade Theodore vist och rufsade till mig i håret.

”Hey! Sluta med det där!” utbrast jag och ryckte undan huvudet.

Han skrattade. ”Plugga nu”

”Jaja”, sade jag buttert, men kunde inte låta bli att le mot honom.

-

”Och därför är det så viktigt att ni inte gör samma misstag som Longbottom här”, sade Snape och såg ner på Neville som uppenbart önskade att han kunde sjunka genom golvet. Slytherinarna flinade. Ja, förutom jag och Theo då.

Det hade nästan gått en månad in på terminen, och vi hade trolldryckslektion tillsammans med gryffindorarna. Neville hade precis fått en utskällning av Snape efter ha blandat i sina ingredienser i fel ordning.

”Säg mig, Longbottom”. Snape spottade fram namnet som om det vore en förolämpning, ”kan du läsa?”

”Ja, sir”, svarade Neville lågt.

”Så varför gjorde du inte som det stod då?” sade professorn kallt. ”Är du helt efterbliven?”

Jag hörde hur Pansy fnittrade till och gav henne en ilsken blick.

”N… nej…”, sade Neville och sjönk ihop ännu mer.
”Professorn”, tillade han när Snape höjde på ena ögonbrynet.

”10 poäng från Gryffindor”, sade trolldrycksläraren och vände sig om.

Jag såg hur Harry och Ron knöt nävarna och Hermione som pratade med dem med låg röst. Antagligen för att få dem att inte göra något dumt. Jag hade själv lust att förhäxa Snape. Neville satt ihopsjunken på sin stol och stirrade ner på golvet.

Den enda som inte alls hade brytt sig om vad som precis hänt var Draco. Han satt längst fram i klassrummet och stirrade ner på sitt pergament. Han såg ännu mer sliten ut nu än vad han hade gjort när vi kom tillbaks till skolan. Theodore har berättat att han alltid var uppe längre än de andra och sedan alltid var vaken när de vaknade. Jag misstänkte att han knappt sov alls. Och det bekymrade mig.

Tillslut tog ändå lektionen slut och vi fick gå därifrån. Neville nästan sprang ut ur klassrummet före någon annan. Jag såg medlidande efter honom. Vi andra följde efter i långsammare takt. Även om gryffindorarna helt klart var ivrigare på att komma därifrån än slytherinarna.

”Malfoy, kan jag få prata med dig?” hörde jag Snape säga precis när jag skulle gå ut genom dörren och såg mig förvånat om. Draco hade precis rest sig upp och slängt sin väska över axeln. När Snape tilltalade honom sade han ingenting utan bara satte sig ner igen.

”Miss Fox, ville du något?” sade Snape kyligt till mig. Jag insåg att jag var ensam kvar i klassrummet.

”Nej, professorn”, sade jag snabbt och skyndade mig ut. Precis innan dörren slog igen bakom mig såg jag hur Draco såg upp och såg rakt på mig. De grå ögonen var helt uttryckslösa. Det var som om han hade tömts på liv.

Det fick mig att vilja vända om och skaka om honom. Jag ville se honom le igen. Jag klarade inte av att se honom som här.

”Hur är det, Arts?” sade Theodore. Han stod utanför klassrummet och väntade på mig. ”Du ser ut som om du sett ett spöke”. Han flinade.

”… va?” sade jag. Mina tankar var fortfarande på Draco. ”Öh… ja. Haha. Det är bra”. Jag pressade fram ett leende.

Theodore fick en liten bekymrad rynka mellan ögonen. Jag gick fram till honom och gav honom en lätt puss.

”Det är bra. Lovar”, log jag.

”Bra”, log han tillbaks och tog min hand.

När vi vände oss om och gick därifrån såg jag hur han såg sig om mot klassrummet och den bekymrade lilla rynkan dök upp igen.

Själv kunde jag inte låta bli att tänka på de tomma grå ögonen. ’Vad håller du på med, Draco?’ tänkte jag bekymrat.

---

Ja, vad tror ni Draco håller på med? Och vad vill Snape prata med honom om? Det får ni se i nästa kapitel! Lämna gärna en kommentar så blir jag superglad!

Skit bra

Sååååå braaaaaaaaa att det inte finns!!!

Jättebra!!

Äntligen fungerar internet! Superbra kapitel som vanligt.

Skitbra som vanligt

ÅÅÅHHHH nu hade jag ju massor att läsa ikapp!! Helt underbart fantastiskt superbra är det, så spännande. Gulligt med Theo och Arts, men jag älskar ju Draco så hmmm.. Svårt läge. Gillar det verkligen!!

Tusen tack för alla era kommentarer! ♥

Hoppas ni kommer tycka om det här kapitlet, för jag är ganska nöjd med det

---

Kapitel 28: Ett bakverk och en dörr

Han såg efter Henne när Hon gick. Precis innan dörren stängdes efter Henne mötte Hon hans blick. Den såg bekymrad ut. Han fortsatte stirra på dörren även fast Hon var borta sedan länge.

”Draco”, sade Snape ovanligt vänligt.

Han vände långsamt blicken mot trolldrycksläraren som satte sig ner mitt emot honom.

”Jag börjar bli orolig för dig”

”Jag mår bra”, sade han helt utan känsla.

Den svarthårige mannen såg skeptiskt på honom.

”Jag har en aning om vad som är fel, men jag kan inte säga åt dig vad du ska göra. Men vad jag vet är att vad det än är som är fel börjar det gå ut över dina betyg”

Han rynkade pannan. ”Mina betyg? Men jag gör ju det jag ska”

”Ja, men det håller inte samma nivå längre. Och du är inte närvarande under lektionerna. Lyssnar du på mig?” sade Snape strängt.

”Jag hör dig”, svarade han.

”Så nu ser du till att rycka upp dig. Annars har jag inget annat val än att skriva till din far”

Han ställde sig upp. Snape skulle bara våga skriva till hans far. ”Det är inte nödvändigt att skriva till min far”, sade han kallt. Trolldrycksläraren ställde sig sakta upp och såg honom i ögonen.

”Då får du se till att bevisa det för mig, Draco”

Han muttrade nått obegripligt till svar, slängde väskan över axeln och vände sig om för att gå.

”Gör inte om mitt misstag…”, sade Snape precis när han la handen på dörrhantaget ”och döm inte boken efter dess omslag. Jag vet att du har läst orden, och jag vet att de har nått fram till dig. Så låt inte… fel sorts omslag få sig att kasta bort boken. Tror mig, du önskar att du hade fått veta slutet när du hade chansen”

Han blundade hårt och lämnade sedan klassrummet utan att se sig om.

Förbannelse över Snape! Vem tror han att han är? Tror han kan säga åt honom – Draco Malfoy – att… att… Han stannade plötsligt. Snape hade såklart rätt. Vem försökte han lura…

Han morrade frustrerat och ett par förstaårselever som gick förbi hoppade förskräckt till. Han såg sig om. Han hade bara stormat iväg utan att bry sig om åt vilket håll han gick, och nu verkade han befinna sig i någon korridor som av utseendet att döma inte låg allt för långt ifrån Hufflepuffs uppehållsrum.

Han morrade till igen. Den här dagen gick åt helvete.

”Malfoy?” sa plötsligt en förvånad röst bakom honom. Han snodde runt.

Där stod stollig Lovegood. Hon hade sin trollstav bakom ena örat och en trave böcker tryckta mot bröstet. I den lediga handen hade hon ett bakverk.

Hans mage kurrade till. Han hade hoppat över både frukosten och lunchen idag.

”Lovegood”, svarade han. Varför talade han ens med henne?

”Vad gör du här nere?” frågade hon, och lutade huvudet åt sidan. När hon gjorde så påminde hon väldigt mycket om Henne.

Han övervägde att snästa åt henne och gå därifrån, men innan han hunnit tänka klart tanken hade han svarat: ”Jag tänkte inte på var jag gick ifrån trolldryckskonsten. Vet du var jag är?”

Lovegood såg förvånad ut över att han ens svarat. Han förstod henne precis. Han måste ha förlorat förståndet.

”I källaren”, svarade hon. Han kunde inte låta bli att himla med ögonen. Ett irriterat drag drog över hennes ansikte, sedan såg hon lika frånvarande ut som vanligt. ”Några korridorer ifrån Hufflepuffs uppehållsrum och köket.”

”Köket?” sade han förvånat. Han hade faktiskt aldrig reflekterat över var i slottet köket låg.

”Ja, köket. Och där alla husalfer bor”

När hon nämnde husalfer drog en bild av Dobby över hans blick. Han skakade på huvudet för att få bort den.

Lovegood såg nyfiket på honom.

”Vad?” frågade han irriterat. Han måste härifrån, han kunde inte tro att han stod och hade ett normalt samtal med stolliga Lovegood!

”Inget”, sade hon och såg plötsligt reserverad ut och tryckte böckerna närmare sig.

Han förstod vad hon måste tänka. Hon var rädd att han skulle göra något elakt mot henne. För han var Draco Malfoy, och det var sådan han var. En översittare.

Han suckade. Han måste ändra på sig. ”Jag tänker inte göra dig illa”. Hon spärrade upp ögonen. ”Förlåt om jag någonsin gjort något dumt mot dig”

Hon tappade nästan böckerna i chock. Han tog ett steg närmare för att ta emot dem ifall de föll. Hon gav honom en misstänktsam blick.

”Jag bör gå”, sade han. Vad hade han tänkt på?! Han hade lust att dunka huvudet i väggen. Han mage kurrade högt igen.

”Är du hungrig?” frågade Lovgood.

Han nickade. Hon såg fundersamt mellan honom och bakverket hon hade i handen.

”Här”, sade hon och räckte honom bakverket.

”Jag kan inte ta emot det”, sade han förvånat och höll upp händerna.

”Jag kan gå till köket och hämta en ny. Husalferna tycker om mig”. Hon log och ställde ner bakverket på golvet. Sedan vände hon sig om och gick.

”Hejdå, Malfoy”, sade hon över axeln. ”Passa dig för narglar”. Hon nynnade för sig själv medan hon försvann bort genom korridoren.

Han böjde sig ner och tog upp bakverket. Han kunde inte förstå att han precis hade haft ett – nästan – normalt samtal med stolliga Lovegood.

Han tog en tugga av bakverket och fortsatte längs korridoren.

Undra vad narglar är för något?

-

”Draco!” ropade en hög röst så fort han kom i uppehållsrummet. Han hade tillslut hittat tillbaks hit efter att ha vandrat omkring i källaren.

”Lämna mig ifred, Pansy”, sade han utan att ens se åt hennes håll.

”Men…!”

”Inga men”, sade han argt. Han hade verkligen inte lust att prata med henne. Han gick bort till sin sovsal och låste dörren efter sig. Han brydde sig inte ifall det var någon annan ville komma in.

Tyvärr var han inte själv där inne som han hade hoppats.

Ingen mindre än Nott satt på sin säng och såg bister ut. Den andra såg upp när han kom in.

”Malfoy”, hälsade han kort.

Han nickade kort till svar. Han kände hur vreden och svartsjukan steg inom honom igen. Han hade fortfarande inga bevis på att Nott träffade Henne, men det behövde han inte. Han visste.

Sedan kom han på en sak. Om Nott var här, betydde det att Hon var ensam.

Han släppte sin väska på sin säng, och gick sedan därifrån med långa kliv.

Han puttade undan folk som stod i hans väg i uppehållsrummet och stormade ut. Pansy hann knappt börja säga hans namn innan han var borta.

Hennes rum låg på sjätte våningen. Trots att han hade sagt åt sig själv att hålla sig borta hade han inte kunnat hålla sig borta från att följa efter henne för att se var hon bodde nu.

Korridoren var tom när han kom upp. Han gick fram till tavlan som dolde hennes dörr. Sedan kom han på sig själv… Vad höll han på med?

Han kunde inte bara gå dit och knacka på! Vad skulle han säga?! Han hade inte tänkt igenom det här.

Han vände frustrerat ryggen mot tavlan och drog handen genom håret. Förbannelse! Varför hade han gått hit ens? Det hade bara känts så rätt nere i sovsalen. Plötsligt kändes det inte så vettigt längre. Hon måste hata honom. Förakta honom. Hon skulle inte vilja prata med honom!

Han började vandra fram och tillbaka genom korridoren. Han hade lust att bara fly och glömma allt. Han höll inne ett vrål av frustration. Hans Artemis… vad hade han gjort…

”Hej, Draco”, sade plötsligt en len röst bakom honom.

Han stelnade till. Sedan vände han sig långsamt om.

Där stod Hon.

”Du ser hemsk ut”, sade Artemis.

---

Cliffhanger!

Lämna gärna en kommentar och gör min dag! Kram ♥

Åhh gud vad bra jag dör på riktigt vill ha meeer nuuuuuuuuu

Jag vill ha mer!!!!!!