prs yehet & kkaebsong

Det kanske inte direkt var rätt metod, att tvina med Zihao till sjukhusflygeln, men Joshua vet att det är för det bästa. Sextonåringen kramar försäkrande om den äldres hand, undrar om han gör någon nytta överhuvudtaget här i livet.
"Kom här kära gosse, " kvittrar damen och rör på benen längre in i rummet, visar en säng där Zihao kan lägga sig ner på. Joshua har ingen aning om vad madam Pomfrey kan tyckas göra, och vågar inte heller gissa. Han vänder sig om mot Zihao som försökt gömma sig bakom honom, och hjälper honom fram till sängen.

Den irrationella rädslan trappades upp i samband med ett madam Pomfrey ville att han skulle lägga sig ner i en av sängarna.
”Tänk om hon binder fast mig och försöker stjäla mitt blod”, väste han och satte sig ner på kanten av sängen. ”Eller ännu värre...” Han rös till och flackade oroligt med blicken, kunde inte förhindra sitt ohyfsade beteende. Var man rädd så var man, det var inte mycket att göra åt saken. Blod var alldeles för rött och det luktade metalliskt, nålar var alldeles för blanka och vassa och sjukhusflygeln var onaturligt ren. Alla dessa faktorer spelade in i hans fobi.

Joshua låter huvudet falla på sniskan, sätter sig ner på stolen bredvid sängen.
"Jag lovar, det skulle hon aldrig göra. Att ta ditt blod när du svimmat gör bara allting värre. Och om hon skulle få för sig att göra det, har jag med mig min trollstav," säger han, kramar försäkrande om Zihaos hand. "Du.. slut ögonlocken, så behöver du inte se någonting äckligt. Du är säker, det kan jag lova dig."

Zihao betraktade Joshua under tystnad innan han suckade.
”Men då vet jag ju inte vad hon håller på med, vilket bara gör det ännu värre”, protesterade han och greppet om sextonåringens hand hårdnade ofrivilligt. ”Jag måste liksom vara redo att fly min kos om hon skulle få för sig någonting du...” Innan han hann avsluta meningen dök sjuksköterskan upp vid sidan av sängen. Sjuttonåringen hade med ens blivit ungefär lika vit i ansiktet som ett lakan. Kanske han inte kunde hindra sig själv från att svimma ännu en gång när allt kom omkring? Han var ju trots allt en riktig mes.

Joshua stryker försiktigt med tummen över den äldre elevens handrygg, känner hur den dunkar av Zihaos hårda tag.
"Litar du inte på mig?" frågar han med ett leende strykandes över läpparna. "Om hon gör något som kan anses riktigt riskabelt drar jag med dig ut på direkten, du har mitt ord på det." Blicken vilar på madam Pomfrey som tagit med ett litet bord, med vad kan sextonåringen inte urskilja. "Tror du att sprutor behövs?"

Vid benämnandet av sprutor, kved Zihao till och slängde en arm över ansiktet. Han litade på Joshua, men inte ett skvatt på madam Pomfrey, hur vänlig hon än såg ut. Sjuksköterskan började plocka med sakerna på det lilla bordet, innan hon svarade.
”Med största sannolikhet, men jag lovar att jag säger till innan jag gör någonting”, sade hon lugnt och flyttade försiktigt på sjuttonåringens arm så att hon kunde känna på hans panna. Hon övergick sedan till att känna runt nacken, som var spänd till dess yttersta gräns. Men Zihao hade inga planer på att slappna av, snarare tvärt om.

Med en liten, medlidande grimas följer Joshua madam Pomfreys rörelser, försöker att förstå vad det är hon gör och hur hon gör det. Eftersom att det alltid är bra att kunna. Sextonåringen tar Zihaos hand i sin, börjar försiktigt att massera handrygggen, fingrarna och handflatan. Som sagt, han kan massera många nerver i kroppen. Det är inte särskilt troligt att handmassagen kommer få sjuttonåringen avslappnad, men det är alltid värt ett litet försök.

Zihao vände de lätt uppspärrade ögonen mot Joshua och såg bedjande på honom när madam Pomfrey gick tillbaka till det lilla bordet, där hon plockade upp en spruta utan innehåll. Hon gick runt sängen till den motsatta sidan och drog upp sjuttonåringens skjorta över så att ärret blottades.
”Det kommer bars att göra ont i några sekunder”, lovade hon och placerade försiktigt nålspetsen under ett revben. Men innan hon hann sticka in den i skinnet på honom, hade Zihao redan rullat ner från sängen med en duns. Han vägrade låta henne sticka in en nål i bröstkorgen på honom.

Blicken följer Zihao, märker hur han rullar ner från sängen när han får syn på sprutan i madam Pomfreys hand, taget om hans hand släpps. Det hade varit oerhört nära att sjuksköterskan hunnit, men att tvinga någon som har fobi för sprutor, gör det nog ännu värre. Joshua tittar storögt på sjuttonåringen, innan han hukar sig ner bredvid honom för att hjälpa den lidande upp.
"Är du okej?" frågar han oroligt, golvet är inte direkt mjukt att landa på. Det var uppenbarligen en rätt dålig fråga, då svaret är nästintill självklart baserat på det ansiktsuttrycket Zihao bär.

”Bättre än att få en nål i sig”, konstaterade Zihao och höll sig för revbenen som knakat till olycksbådande när han landade på golvet.
”Men kära barn”, utbrast madam Pomfrey och skyndade runt sängen med rynkade ögonbryn. ”Vad håller du egentligen på med?” Sjuttonåringen kollade från sjuksköterskan till Joshua innan han hastigt kastade sig in bakom sextonåringen. Han kollade fram över den andres axel med blängande, men samtidigt rädda, ögon. Armarna lindade sig ännu en gång omkring den yngre eleven. Det kändes aningen bättre då, som om han inte var riktigt lika sårbar.