PRS Emma07 och wolfy

Thomas skyndade till sin kammare efter mötet, var inte på humör för att prata med någon på vägen. Han hade tankarna helt på det här med Alysia, försökte förstå det faktum att hon antagligen hade ljugit för honom under hela tiden. Han hade knappt hunnit komma in innan han hörde knackningen och hon kom in, mer tid att tänka fick han inte nu. Han såg på henne, kände man honom kunde man tydligt se hur sårad han var.
"Varför har du ljugit?", frågade han direkt rent ut, det var ingen idé att vänta. Han behövde veta.

Hon kom helt av sig då hon såg honom. Han verkade så.. besviken, sårad.
”Ljugit om vadå?” frågade hon långsamt, kände hur hennes försvarsmurar långsamt började växa upp. Innerst inne förstod hon nog ändå vad han syftade på men av någon anledning ville hon ändå höra honom säga det.

Thomas såg på henne, nästan misstroget då han ju inte hade trott det om henne, naiv som han var. Att han aldrig kunde lära sig nånting.
"Om att du är efterlyst. Om att du har mördat folk", svarade han kort. Han hade rentav älskat henne och hon hade gått och ljugit hela tiden? Han visste också att det betydde att dem verkligen inte kunde fortsätta nu. Det hade varit hopplöst nog innan, men han hade hoppats att han på nåt vis ändå skulle kunna vara med henne livet ut. Han hade dumt nog tillåtit sig själv att hoppas på nåt. Men nu? Aldrig om hon nu var efterlyst ju.

Först blev hon ledsen. Ledsen över att hans bild av henne hade ändrats, ledsen över att hon hade gjort honom besviken och sårad. Thomas hade på kort tid kommit att betyda mycket för henne och hon ville inte att det skulle sluta så här mellan dem. Men sedan blev hon arg. Arg över att han nu verkade döma henne för hennes förflutna. Han hade ingen aning om vad hon varit med om.
”De få jag mördat har förtjänat det.” Det var kanske elakt att tänka så, att säga så rakt ut, men hon ansåg det vara sant.

Thomas lyssnade och fnös lätt. Det var egentlifen inte riktigt det han tyckte var värst, utan det faktum att hon hade ljugit.
"Om du så hade mördat vem som helst hade inte spelat nån roll men att du gått här och ljugit i flera veckor?, svarade han kort, det var utan tvekan det han var mest sårad av. Och det faktum att de inte skulle kunna vara ihop nu.

”Du har aldrig frågat om mitt förflutna eller mitt liv. Allt du har varit intresserad av är mina läppar och min kropp!” Alysia rynkade på pannan och korsade armarna över bröstkorgen. Hon skulle väl inte direkt påstå att hon ljugit för honom, hon skulle ha berättat om allt en vacker dag då hon var redo. Men nu var det kört då han redan visste sanningen. Och hade bildat sig en ny uppfattning om henne.
”Vad vill du att jag ska säga?”

Thomas lyssnade och fick säga att han faktiskt blev förvånad, vad det hennes intryck av honom? Han hade definitivt inte menat nåt sånt, han hade väl bara tyckt att hennes bakgrund helt enkelt inte spelade någon roll, att det som spelade roll var hur hon var.
"För det inte spelade någon roll. Jag älskade dig för den du var, inte för varifrån du kommer. Och jag trodde aldrig du skulle ljuga så", sade han ärligt, såg än på henne med samma sårade blick som tidigare.
"Jag vet inte. Men vi kan inte fortsätta såhär", sade han kort, han hatade det men han kunde ju helt enkelt inte vara med någon efterlyst.

”Så du vill inte att vi träffas något mer?” Det var väl mer eller mindre det han nyss sagt, men hon ville höra det rakt ut för att förstå. Förstå att det fina de haft var över. Alysia hade ju velat berätta men hur gott intryck skulle hon ha gett ifrån sig, om hon från ingenstans bara hasplat ur sig att hon är en efterlyst brottsling med allt möjligt i bagaget.
”Jag ville berätta för dig,” tillade hon sedan med en vädjande glimt i ögonen, ”förlåt mig, Thomas.”

Thomas såg på henne och suckade kort, han hatade det men det måste ju bli så. Han skulle väl aldrig ens från början ha tillåtit sig att hoppas på att det skulle bli nåt mellan dem. För även om de skulle fortsätta, vad skulle hända om någon kom på dem? Och det skulle ju definitivt betyda att han aldrig skulle kunna få henne till drottning, hur gärna han än skulle vilja det skulle det ju aldrig bli accepterat.
"Det är bättre så", sade han sen tyst, lyssnade på henne och fick använda all sin viljestyrka för att inte bara gå fram och kramade. För hur arg han än var och sårad så hade han ju fortfarande kvar alla känslor för henne.
"Du skulle ha berättat från början", sade han envist.

”När? Hur? Skulle jag bara släppa bomben helt plötsligt? Du skulle inte ha tyckt bättre om mig då än vad du gör nu.” Hon tog ett djupt andetag och sträckte sig efter sin kåpa från stolen. Hon ville verkligen inte gå men Thomas hade gjort det ganska klart att de inte kunde fortsätta träffas. Och med tanke på hur sårad han verkade vara behövde han nog tid för sig själv också. Kanske han någon gång skulle komma över det.