rollspel femte året.

"Du är bra" Säger Angel med en, för henne, okänd ton. Alla andra skulle genast uppfatta det som en glad ton. Angel känner sig konstig, fast på ett bra sätt.

"Bra?", sa Cassandra förvånat. "På vad?"

"På att vara du. Ingen annan har ju orkat lära känna mig!" Konstaterar Angel.

"Det inte vad man orkar", sa Cassandra och log. "Det är vad man vill! Jag jag vill lära känna dig!"

Angel sätter sig upp, reser sig och kramar snabbt om Cassandra.
"Du är bäst, du vet det va?" Frågar hon och släpper henne nästan lika snabbt som hon kramat om Cassandra.

Cassandra stod stumt kvar när Angel, snabbt, släppte henne och lutade sig tillbaka i sängen. Vad hade hänt? Angel hade kramat henne...
"T-tack", stammade Cassandra medan rodnaden steg.

"Varsågod." Svarar Angel med en av hennes vanliga 'leenden' som egentligen liknar ett skadeglatt flin. Angel slutar snabbt. "Min bror brukar krama mig ibland, men han brukar alltid lyfta upp mig. Det är sjukt irriterande att ha en stark brorsa..." Säger Angel plötsligt utan någon som helst anledning. "Har du några syskon?" Frågar hon sedan försiktigt.

Frågan fick Cassandras leende att blekna.
"Jo... hrm... Jag har en lillasyster...", sa Cassandra och tänkte på Oktavia. Hon log när hon tänkte på Oktavias bruna hår och himmelsblåa ögon. "Hon heter Oktavia... Hon är typ den enda som jag har kvar"

"Jasså? Min bror är den enda jag har kvar också..." Säger Angel och upptäcker sina fötter, vad små dem är!
"Är hon... snäll... Oktavia?" Frågar Angel och tänker på sin egen bror, hans skratt och hans eviga energi.

"Eh... Jo, hon... hon är snäll..." Plötsligt hade det blivit en fruktansvärd pinsam tystnad. "Din då? Din... bror?"